Posts in category: blogg

Uttrycket att dansa med hästar används i olika sammanhang, men få ryttare är medvetna om alla de likheter som finns mellan ridning och dans. Det pratas ofta om takt och tempo, men alldeles för sällan om att förena detta med ryttarkänslan och att bli medvetna om rytmen.
De flesta hästar har tre gångarter som har olika takt: Fyrtaktiga skritten, tvåtaktiga traven och tretaktiga galoppen.
Gångarterna i sig har i regel olika tempon i förhållande till varandra, och varje gångart kan framföras i olika tempo.

Bara detta, att följa med i gångartens takt, tar tid att lära sig för nybörjaren. Även rutinerade ryttare kan dessutom ha lärt sig “fel” från början, i bemärkelsen att de inte följer med autentiskt och synkroniserat i hästens rörelse utan spänner emot och tar upp hästens rörelse i andra delar av kroppen. Detta i sin tur gör att ryttaren sitter i vägen för hästen och i slutänden försämras hästens gångarter, hållning, balans – ja allt.

Och så har vi då, dessutom, rytmen. Eller ska vi till och med säga rytmerna? Varje individ har en egen grundrytm. En del är saktfärdiga, en del energiska, och allt däremellan. Rytmen innefattar allt från vår puls och andning till hur vi tänker, kommunicerar och rör vår kropp. Vem vi än ska göra något med behöver vi finna en gemensam rytm. Vi behöver inte ha samma energinivå, men rytmerna behöver vara kompatibla.
Ryttaren behöver känna sin egen rytm och hästens rytm och finna en balans. Om vi försöker tvinga hästen upp i energi eller ner i energi kommer vi bara möta motstånd och allt blir då orytmiskt. Vi behöver alltid utgå från hästens rytm och bjuda in honom i en annan rytm om vi vill ha en förändring.
När vi funnit en rytm, en takt och ett tempo som är trivsamt för både häst och ryttare kommer nästa utmaning: att ge alla signaler så att de passar in i rytmen och takten. Beroende på var i takten du ger en signal så påverkar du hästen på olika sätt. Det kan hända många intressanta saker bara genom att lägga till en skänkel. Du kanske tappar hela rytmen när du ger en signal, för att den bryter din koncentration? Du kanske skänklar i en annan takt än det svar du faktiskt söker från hästen? Du kanske lägger an skänkeln när hästen ska lyfta vänster framben, men om du hade tajmat vänster bakben istället hade du fått en helt annan effekt?

I Onlinekursen Hästens Autentiska Visdom pratar vi mycket om rytm och energi. Inte i ridningen utan i den grundläggande relationen mellan människa och häst. Om vi lägger en bra grund i en gemensam rytm där vi är ett med hästen långt innan vi sitter upp, blir allting så mycket lättare och många vardagsproblem upphör.
Läs mer om kursen här

I uppföljningskursen Autentisk Ridkonst – Bli ett med hästen tar vi med oss dessa grunder upp på hästryggen. I kursen får du bland annat övningar som ökar smidighet, styrka och medvetenhet i ryttarkroppen.

Läs mer om uppföljningskursen här

Throwback Thursday.
Jag mins en uteritt mitt i december för runt 15 år sedan. Det var en sen kväll. Mycket snö. Vindstilla. Tyst. Stjärnklart och fullmåne.
Jag och min Connemara Kenzo galopperade ut över ett öppet fält som låg täckt av nysnö. Inget träns. Mitt på fältet stannade vi upp och stod så en lång stund. Båda insöp det magiska. Den mörka skogen runt fältet smälte samman med det svarta himlavalvet. Natthimlen var så klar att jag kunde blicka långt långt ut i Universum. Tystnaden var så absolut att den nästan tryckte sig mot en. Våra andetag bildade silvergrå moln i månljuset. Allting var gnistrande perfekt.
Långsamt formade jag läpparna och bröt tystnaden med ett kort pussljud. Kenzo reagerade direkt på detta kommando, gjorde en 180 graders vändning på bakdelen och galopperade tillbaka över fältet.
Tänk alla dessa träningspass då vi kämpat för att få till svåra rörelser, alla tävlingar vi åkte på och alla uppvisningar vi gjorde. Allt från SM till Storsjöyran. Och så är det ändå enkla vardagsminnen som det här som betyder mest i slutänden.

Jag har mött dem alla. Travhästar som inte vill springa. Hoppavlade hästar som inte vill hoppa. Dressyravlade hästar som dör på banan.
Hur många hästar trivs med sin uppgift, sina jobb?
Förmodligen lika många / få som människor som trivs med sin uppgift, sina jobb. Alltför många sitter på fel plats. Vad skulle hända, om du lät din häst komma till sin rätt?
Vad skulle hända, om du lät dig själv ägna dig åt det du brinner för?

Väljer du häst efter dina egna intressen, vad du ska ha hästen till? Eller väljer du hästar som väljer dig? Och varför valde just den hästen just dig? Vad ser hästen att ni kan åstadkomma och förverkliga tillsammans, som du själv kanske inte sett?

En häst som är intresserad av sin uppgift, väljer den, gläds åt den och trivs med den, kommer att briljera i den, oavsett hur hästen ser ut fysiskt. Då blir träningen så mycket mer. En träning som inte bara höjer prestationsnivån på det vi gör, som inte bara utbildar oss tekniskt och stärker oss fysiskt. Utan på toppen av allt detta, verkar för hästens personliga utveckling. Får honom att känna sig stolt, duktig, tillräcklig, kompetent, tillfreds. Får honom att känna sig rätt.

Det handlar inte bara om inriktning. Det handlar om attityden till min häst varje dag. Är det jag som använder hästen, eller låter jag mig av kärlek användas för att fylla hästens behov? Vilka fantastiska saker kan vi skapa tillsammans, i samarbetet och gemensam kreativitet?

Så. Skala bort allt annat och ställ dig själv frågan.
Vad vill hästen ha mig till?

Throwback thursday!
10 år (!) gammal film på mig och Tiger som leker med en transport:

“Min häst utmanar hela tiden mitt ledarskap.” berättade kursdeltagaren för mig. “Jag behöver hjälp med hur jag ska bli en starkare ledare så att min häst slutar göra motstånd.”
“Ok” sa jag. “Ta in honom och visa hur du brukar göra så tar vi det därifrån.”
In i manegen leddes en stor kraftig valack. Han knuffade sin ägare med huvudet och drog i ledrepet. Hon gick med armbågen konstant vinklad uppåt bakåt mot honom, och varje gång han tittade bortåt ryckte hon i repet. När hon skulle stanna, drog hon i repet och viftade med den fria armen framför honom. Han fortsatte gå och hon ryckte hårt upprepade gånger i repgrimman så att han stannade och tog ett par steg bakåt med höjt huvud. Allting var en kamp mellan dem.
Ägaren vände sig till mig.
“Såhär är han hemma också” förklarade hon. “Vad vi än ska göra måste jag ta i på honom för att han ska lyssna.”
“Jag förstår”, sa jag, “men låt oss börja i en annan ände. Vad är den finaste signalen du kan ge?”
Under tiden som vi pratade fortsatte valacken att dra huvudet åt olika håll och ägaren drog tillbaka honom. Då och då kom han emot henne varpå hon tog spjärn och knuffade honom bakåt med utsträckta armar.
“Ja det beror väl på vilken rörelse jag vill ha?”
“Ok. Om vi tar ryggningen som exempel, eftersom det var det senaste ni gjorde här.”
“Hm… om han står still innan, så brukar jag börja med att sätta upp händerna såhär framför mig och gå mot honom. Men det lyssnar han så gott som aldrig på, så då avancerar jag till att skaka i repet eller vifta lite. Oftast går han då inte bakåt, utan framåt bortåt. Så då får jag stanna honom och börja om och ja… han är verkligen en svår häst!” Hon såg uppgivet på mig.
“Har du provat någon gång att inte avancera?” frågade jag vänligt.
“Ja… nej… då händer väl ingenting? Har han väl bestämt sig för att stå där kan han stå hur länge som helst, eller så går han iväg som nu.” Kampen mellan dem fortsatte och kvinnan blev allt mer irriterad på att hennes häst inte kunde uppföra sig på kursen.
“Kan jag låna honom en stund och testa?” frågade jag.
Kvinnan såg mycket lättad ut. “Ja, gärna, ta honom!”

Försiktigt la jag ledrepet i min öppna handflata och närmade mig hästen med avslappnat kroppsspråk. Jag andades lugnt och smekte honom över halsen. Han tog ett steg framåt, jag satte handen mot hans bringa varpå han stannade, tog ett steg bakåt och blev stående. Han vände huvudet bortåt och jag längde ut repet en aning så att det förblev slakt. Han tog ett steg fram och jag upprepade handen på bringan. Han tog ett steg bakåt och stannade. Sträckte ut halsen och luktade i spånet. Kliade sig intensivt på ena bakknäet, stående på tre ben. Skrubbade huvudet på frambenet. Så ställde han sig stilla.

Jag la min handflata mot hans bringa, och kände hur hela hästkroppen spändes till stål. Jag höll mjukt kvar min hand tills jag kände att han slappnade av. Långsamt långsamt ökade jag trycket mot honom, så långsamt att det bara kan kännas och uppfattas på detaljnivå, som vid en mjuk och lätt skalpmassage.
Vid ett visst tryck flyttade han ena hoven bakåt, och jag släppte direkt trycket men höll kvar handen. Så ökade jag gradvis igen. Efter bara ett par gånger kom det som jag letade efter. Att han gradvis följde med. Inte med hovarna, utan med tyngdpunkten. Kroppen gungade med min hand lite lite bakåt, och följde med tillbaka lite lite framåt. Sedan bakåt igen, och framåt. Som om en magnet utvecklats mellan hand och bringa. Vi hade skapat en bro mellan våra inre, mellan våra autentiska kärnor, mellan våra hjärtan. En bro byggd på tillit, tillåtelse, mjukhet, följsamhet och samförstånd. När jag ändrade mig, följde han med. När han ändrade sig, följde jag med.

Så släppte jag kontakten, tog ett steg bakåt.
Han började tugga och gäspa. Och gäspa. Och gäspa. Många spänningar som släppte.

Jag vände mig till kvinnan och publiken. Det hade blivit helt tyst i ridhuset.
“Han är en otroligt känslig och kommunikativ häst.”, sa jag. “Det du upplevt som hårt hos honom är bara ett försvar. Du har agerat på det försvaret med ditt eget försvar, och så har du fått ännu mer försvar. Ni behöver finna en ny kommunikation och närma er varandra på en helt annan plattform.”

Jag bad henne gå fram till hästen och hjälpte henne att utföra det jag nyss hade gjort.
“Känner du?” frågade jag, där hon stod lugnt och avslappnat med handen på sin hästs bringa och gungade honom mjukt framåt och bakåt.
“Ja” viskade hon andäktigt.”Helt fantastiskt!”

Motståndet börjar i oss. Genom att tillåta oss själva att slappna av och inte gå upp i energi, och tillåta hästen att slappna av, kan vi mötas i vårt autentiska varande.

Kursdeltagaren fortsatte passet med att leda sin häst på slakt rep runt i manegen och ge mjuka autentiska signaler. De stannade samtidigt, rörde sig tillsammans, vände samtidigt och njöt av varandras sällskap – helt utan dominans.
Valacken gäspade. En stilla tår föll nedför kvinnans kind.
Spänningar släppte. Försvarsmurar rämnade.

Elever och hästar är alltid anonyma i mina fallbeskrivningar. Vid gestaltningar där person eller häst ändå kan kännas igen av andra ser jag alltid till att ha personens medgivande innan publicering.
Bilderna som används har ej med texten att göra.

Att hästen behöver vila för att tillgodogöra sig träningen är allmänt känt, men oftast uppmärksammas bara den längre vilan en eller två gånger om året samt en eller fler vilodagar i veckan.
Pauser under själva träningspasset är lika viktiga, och att förbise detta kan skapa problem och till och med konflikter mellan häst och ryttare.
Ofta möter jag hästar vars pausbehov inte blivit lyssnat på och tillgodosett, men där behovet varit så stort att hästen kommit på olika sätt att stjäla till sig pauser, exempelvis:

• Hästen släpper koncentrationen och fixerar blicken på något ospecifikt långt bort
• Stänger ute ryttaren mentalt
• Låtsaskissar
• Stannar återkommande för att klia sig
• “tar slut” efter en stunds träning och blir oengagerad både fysiskt och psykiskt
• Lackar ur och blir oregerlig.

Dessa hästar bedöms ofta som olydiga, lata, hårda eller svåra. Egentligen är det inte svårt alls. Hästen har bara förmedlat ett behov och en lösning på problemet.

Många ryttare tjatar för mycket och arbetar odynamiskt med samma energinivå för länge åt gången – ibland hela pass. Oftast tränar man dessutom på det som inte går, t.ex. på att få fram en seg häst eller mjukgöra stelheter.
Detta medför att träningen både blir ostimulerande och att hästen inte har möjlighet att ta till sig all information. (För att inte tala om det fysiska, med motstånd, mjölksyra etc)
Hästar har precis som människor ett korttidsminne, och hur länge vi kan behålla koncentrationen varierar mellan olika individer, ålder och även dagsform.
Så, sitter vi ett helt pass och bara tillför information med våra signaler utan avbrott, så är det omöjligt för hästen att ta in allt hela tiden.
Sådan träning medför ökade spänningar mentalt och fysiskt, och det var väl inte riktigt syftet med träningen?

Du kan enkelt styra om träningen till att bli motivationshöjande för din häst, genom att lägga in pauser. Det kan vara en stunds stillastående eller fri skritt. Bäst resultat får du om du använder pauserna som positiv förstärkning, direkt när hästen börjar försöka prestera minsta lilla bättre i den aktuella övningen. Ett försök i önskad riktning = en paus. Börja helt enkelt säga tack för varje försök du får från hästen, pausa en stund innan du ber igen.

Hästar som lätt blir slöa uppskattar arbetet om de får lön för mödan i form av paus och att de bara för att de rör på sig inte behöver fortsätta röra på sig tills de blir utmattade.
Hästar som lätt blir springiga och ogillar att stå still, börjar också uppskatta att stå still då rörelse innebär koncentrerat arbete och inte meningslöst springande.
Du som ryttare kommer att bli mer medveten om vad du faktiskt frågar efter, samt hur många upprepningar du gör. Med stor sannolikhet kommer dina pass att bli kortare, då du börjar få större och snabbare respons från hästen och jobbar mer koncist.
Och, hästar som varit tvungna att stjäla pauser kommer att sluta med det när de märker att de får pauser ändå. Detta i sig skapar en större tillit och förtroende till ryttaren och en förhöjd arbetsglädje.

Valacken betade fridfullt av sommargräset. Jag satte mig på en sten i hans hage. Det var en sådan dag, då jag gick runt på anläggningen med block och penna. Tog upp information från hästarna, träden, stallkatten. Lät pennan skriva allt som ville bli skrivet. Den ensamma fuxen brukade inte ha så mycket att förmedla, han var dämpad i allt han gjorde, höll sig för sig själv och inom sig själv.
Men så, när jag satt där på hans sten och andades in solen, dofterna, sommaren och grästuggande hästar, kom det.
Känslor, bilder och ord virvlade samman och ut på pappret.

“Det bor en liten blå fågel inom alla hästar. Den måste ni vara rädda om och ta hand om. Värna om. Om ni förtrycker fågeln kan den inte flyga fritt.”

Jag lyfte blicken från pappret och såg på honom. En häst som pratar om fåglar, i symbolform?
Direkt utvidgades känslan av fågeln. Den stod för det själsliga, för inspiration, frihet, ärlighet, barnasinne.
Den stora fuxvalacken fortsatte:

“Att vara levande. Livet är så skört och så starkt.
Hästar kan ses som stora och starka, men den lilla fågeln är ömtålig. Om ni stänger in den eller knäcker den finns bara det stora starka skalet kvar, själva hästkroppen.
Det är i själen som själva Hästen finns. Allt det vackra.
Ni ser våra vackra skal. Hästkroppen. Se våra själar.
Fågeln inom oss har drömmar. Önskningar. Bryt inte ner dem. Ta inte bort dem. Förgyll dem! “

Din hand. Sammanlänkat med hästens huvud, via ledrep eller tygel. Din hand, som kan vara öppen, givande, guidande. Eller stängd, kontrollerande, manipulerande.
Vi människor vill gärna använda våra händer. Vi uttrycker oss med dem i gester när vi pratar och vi har ofta svårt att göra saker utan att låta händerna vara med. Dessutom använder vi armarna för balansen.
Hästens mun är ett fantastiskt finkänsligt instrument såväl som ett kraftfullt vapen, precis som våra händer. Hästens hals är viktig för balansen, samtidigt som en spänd hals blir manipulativ, precis som våra armar.

Det blir dock en skillnad, när vi sätter grimma eller träns på hästen. När vi faktiskt har makt att påverka hästens huvud. I och med det är alla tygeltag manipulerande och innebär att vi har ett övertag. Det är därför av yttersta vikt att vi skolar vår hand så att vi kan använda den till en positiv guidning av hästen.
Annars är det lätt att vi fastnar i vårt eget hand-beteende, vilket skapar motstånd hos hästen. Motstånd som inte skulle finnas där om vi lät hästen ha kvar sitt huvud och därigenom sin integritet.

Ridning är en dans. Hur för du din danspartner? Följsamt och taktfast, eller kantigt, fasthållande, ryckigt? Otydligt och undvikande?
Om din tygelhand skulle vara ett handslag, hur skulle hästen beskriva er kontakt? Är din tygelhand döda fisken? Stenkrossaren? Trygg och stadig? Lätt och följsam?
Det finns mycket att säga om ryttarhanden och dess inverkan och funktion. Börja med att känna efter nästa ridpass. Hur håller du om tygeln, och hur upplever din häst din ryttarhand?