Throwback Thursday.
Jag mins en uteritt mitt i december för runt 15 år sedan. Det var en sen kväll. Mycket snö. Vindstilla. Tyst. Stjärnklart och fullmåne.
Jag och min Connemara Kenzo galopperade ut över ett öppet fält som låg täckt av nysnö. Inget träns. Mitt på fältet stannade vi upp och stod så en lång stund. Båda insöp det magiska. Den mörka skogen runt fältet smälte samman med det svarta himlavalvet. Natthimlen var så klar att jag kunde blicka långt långt ut i Universum. Tystnaden var så absolut att den nästan tryckte sig mot en. Våra andetag bildade silvergrå moln i månljuset. Allting var gnistrande perfekt.
Långsamt formade jag läpparna och bröt tystnaden med ett kort pussljud. Kenzo reagerade direkt på detta kommando, gjorde en 180 graders vändning på bakdelen och galopperade tillbaka över fältet.
Tänk alla dessa träningspass då vi kämpat för att få till svåra rörelser, alla tävlingar vi åkte på och alla uppvisningar vi gjorde. Allt från SM till Storsjöyran. Och så är det ändå enkla vardagsminnen som det här som betyder mest i slutänden.
Fantastiskt.