Posts in category: hästar

Oavsett vilken inriktning du tränar så finns det två olika sätt att få hästen riktigt motiverad. En motiverad häst gör inte bara bättre resultat – han lever förstås ett mer tillfredsställande liv. Har du koll på vad som motiverar just din häst?

Det är en underbar tid hästvärlden är i nu, när vi har ett så stort smörgåsbord av inriktningar och metoder att välja bland. Vilken skillnad mot för bara några år sedan! Det som tyvärr lever kvar är att så många tittar snett på varandra istället för att se att varje inriktning tillför något till helheten. Så som jag ser det, kan jag inte rida 10 dressyrhästar efter samma mall. Jag behöver anpassa varje träningsupplägg för varje individ.
Täcke eller inte täcke, skor eller barfota, vilken typ av sadel, vilken typ av huvudlag, foderstat, hur ser veckoschemat ut, och så det här med motivation. Vad motiverar just den här individen?

Döda inte motivationen
När jag frågar en ny elev vad hennes häst tycker är roligt eller vad som motiverar hästen, kan en del berätta detaljerat om hästens personlighet och intressen. Andra har inte en aning. Jag lägger ingen skam eller skuld på de som inte känner sin hästs behov, de är bara offer för en seglivad stallkultur där människan köper en häst för sina egna intressen och där hästen ska tränas in i den valda inriktningen. Oftast är hästen avlad för det som människan ämnar använda honom till, men det är aldrig en garanti för vad hästen har för behov mentalt och emotionellt. Det, i kombination med en annan envis stallkultur: hästen ska lyda och blir annars bestraffad, är en riktig motivationsdödare för många hästar. Många ryttare och tränare tjatar, gnatar och bestraffar istället för att göra träningen intressant och rolig för hästen. Men det finns andra sätt att träna på, där hästen får vara med och tänka och på så vis både får stimulans, ansvar och motivation.

Inre och yttre motivation
Om du kan hitta det som intresserar din häst, kommer han anstränga sig för att han älskar sitt jobb. Ingen “metod” kan slå det. Det handlar om att hitta hästens inre motivation istället för att enbart försöka få honom motiverad via yttre motivation.
I kombination med hästens inre motivation, finns det även en eller flera yttre motivationsgrunder som fungerar på just den individen. En del hästar älskar att få verbalt beröm, en del att få godis, en del att få pauser, en del att bli kliade, en del att få en leksak… och en del vill bara jobba. Om du kan komma fram till just din hästs inre och yttre motivation kan du få en riktigt rolig träning för er båda två.

När man inom ridsporten pratar om självbärighet menar man en häst som bär upp sin ryttare i en ändamålsenlig form. Att en häst kan samla och länga sig med bibehållen corestabilitet och därmed röra sig i balans, det är själva bärigheten. Självbärigheten är att hästen kan göra detta mer eller mindre självständigt, att ryttaren inte behöver ta ensamt ansvar att hålla ihop hästen.

Olika inriktningar har olika vägar för att komma dit, men en generell röd tråd är att man tränar hästen steg för steg till en allt högre dressyrnivå. Allt träningsfokus ligger på vad hästen visar och presterar fysiskt och hur man bedömer det i förhållande till sin målbild. Man dresserar hästen till att ge efter för tryck, söka eftergift och beröm och på så vis påverkar honom att utveckla sina rörelsemönster och kroppshållning till mer bärighet. Dvs bära ryttaren.

Men det är något som gnager. Det är något som saknas. Jag ser så många ekipage som uppnått mer eller mindre perfektion inom sin inriktning. Ekipage där hästen är stark, lösgjord, följsam och bär upp sig och ryttaren bra. Men samma ekipage kan ha hanteringsproblem eller uppvisa extroverta eller introverta stress-symptom. En häst kan vara en fulländad atlet men med tom blick. Sen har vi andra ekipage, som försöker uppnå en högre dressyrnivå men där det bildats en kamp mellan häst och ryttare. Hästen hänger i den ena eller båda tyglarna. Skjuter ut bogen. Blir för lång, för tung, för slö, för het, för trippig… Ekipage där ryttaren sitter i vägen men försöker kräva lydnad trots sina egna brister. Tränare som menar att man kan, eller till och med behöver, bestraffa hästen på vägen till bärigheten. Tukta hästen, visa vem som bestämmer, rama in och hålla ihop.

För mig stannar inte självbärigheten i det fysiska. För mig sträcker sig självbärigheten så mycket längre och djupare än till ridningen.
Jag vill förmedla att självbärigheten i sin helhet handlar om lika delar själ, tanke och kropp. Ett fulländat välmående och därigenom ett fulländat samarbete mellan häst och ryttare. Inte fulländat i betydelsen perfekt, att vi behöver söka något ouppnåeligt ideal. Fulländat i den form att jag som individ lever och rör mig medvetet, i kontakt med min kropp, i kontakt med mina känslor, i kontakt med mina tankar.
Jag vill förmedla att självbärigheten inte bara handlar om hästen utan minst lika mycket om oss som ryttare. Jag vill förmedla att självbärigheten inte kan uppnås genom tvång och den kan inte uppnås genom att bara fokusera på träningen. Självbärigheten börjar i oss själva, i vår autentiska kärna, och sträcker sig in genom relationen fram till ridningen.
Hästen bär oss, oavsett om det är i bärighet eller obalans. Hästen bär hela oss, oavsett om vi rider eller inte. Kropp, tanke, själ. Hur blir vi lätta att bära?

När jag växte upp var borstning och ryktning av hästen väldigt centralt. Det var något man la tid, engagemang och framförallt hjärta i, för det handlade inte bara om att göra hästen fin. Att hästen blev ren var nästan sekundärt. Det primära var att ryktningen av hästen var en av grundpelarna i att skapa en fin relation med sin häst.

Idag ser jag allt fler som borstar hästen under stress, med fullt tjatter inne i huvudet eller samtidigt som man facebookar på mobilen. Du borstar bort stöv, men vad borstar du in under tiden? Vilken känsla ger du hästen under ryktningen?
Jag brukar likna det vid hur du själv vill bli bemött och behandlad av en terapeut när du lägger dig på massagebänken eller hos frisören. Visst är det en gigantisk skillnad när den som tar på din kropp gör det med närvaro och känsla, än om hen gör det som om du var en sak?

Låt den här stunden innan ridpasset bli så mycket mer än att bara snygga till hästen. Låt det bli Er stund. Tillsammans. Borsta i lugna, mjuka jämna tag. Bli medveten om din andning. Känn att ditt hjärta blir varmt och att du borstar in ditt hjärta i hästens päls, i hästens hud. Lyssna på vad hästen tycker om och vad han tycker är obehagligt och anpassa dig efter det. Borsta in allt det du sedan vill ha i ridpasset. Borsta bort stöv, borsta in er relation.

Frihetsdressyr har blivit det nya svarta och youtube svämmar över med filmer som visar flashiga trick och exceptionell lydnad. En del filmklipp är fantastiska och vackra, andra får mig att känna olust. Min facebookgrupp Frihetsdressyr & Trickträning har i skrivande stund över 4200 medlemmar och ökar varje dag. Det som förut bara kunde ses på cirkus och filminspelningar i Hollywood har nu blivit mainstream. På gott och ont. För en del utövare öppnas en ny värld med ett nytt sätt att se på hästen. Men för många öppnas en ny värld full av möjligheter att glänsa och imponera på andra, som i vilken annan inriktning som helst. En väldigt stor andel lockas in i frihetsdressyren för att kunna göra spektakulära trick, det kan vi inte sticka under stol med.
Det hela kokar ner till lydnadsträningens vara eller icke vara. Säg mig, försöker du få havet att lyda dig? Har du lydnadsträning med träd? Hästen är en urkraft! Du är en urkraft! Ingen av er ska förminskas till att viljelöst lyda någon annan. Att du slutar lyda innebär inte att du blir kriminell. Det innebär att du har utrymme att vara dig själv, utrymme att vara kreativ, utrymme att följa din egen rytm, utrymme att leva i balans, utrymme att uttrycka kärlek.
Jag längtar efter den dag då mänskligheten kan göra allting utan egobegär. Då man tränar dressyr, hoppning, westerngrenar, distans, trickträning etc, för att det är det roligaste hästen vet. Då man tränar utan någon som helst prestige. Skillnaden ligger alltså inte i vad du gör, utan hur du gör det. Med vilket syfte och för vems skull.
Skillnaden ligger i, om du tränar din häst för att han ska bli lydig eller om du tränar för att han ska bli glad och stolt. Skillnaden ligger i om du tränar hästen, eller om ni tränar tillsammans.

Kommunikationen mellan häst och människa behöver nå dithän, att vi kan inspirera varandra. Inte dressera. Oavsett om du tränar med utrustning (träns/rep/spö/etc) eller inte, handlar lydnadsträning om att göra hästen mentalt ofri. Hästen lyder dina kommandon, följer din vilja, gör som du säger. Om hästen inte gör det räknas han som olydig. Det är normen i hästträningen i de allra flesta inriktningar.
Jag, och många med mig, har ett helt annat förhållningssätt. Jag vill att hästen lyssnar på mig, men den dag jag bara ger direktiv och hästen bara gör som han blir tillsagd, den dagen har jag misslyckats med allt jag någonsin velat åstadkomma. Om jag istället ger hästen mental frihet, eller rättare sagt om jag aldrig tar den friheten ifrån honom. Hästen är mentalt fri från födseln. Om jag kan bevara den friheten, har jag en häst som kan utveckla sin egen personlighet, vilja, ambitioner, idéer och kreativitet till fullo.
Den mentala friheten handlar till skillnad mot vad många tror, inte om utrustning. Du kan se filmklipp där hästen är helt lös och människan varken håller i rep eller spö, men där hästen är mentalt ofri. Och du kan se filmklipp där hästen rids med sadel och träns men med full mental frihet.
Frihetsdressyr borde få ha innebörden Dressyr i Frihet. Inte dressyr som i att dressera fram konster, utan dressyr som i att träna bärighet hos både människa och häst. Fysisk, mental och emotionell självbärighet, där de två parterna även bär varandra. Och en väldig massa lek.

Ledare. Den som går först. Vägvisaren. Visionären. Inspiratören.
I hästflocken finns det många sådana individer. Ibland påbörjar individ A en rörelse som de andra följer. Ibland är det individ B som börjar gå och de andra hakar på. Ibland är det C, D, E, F…

Många människors världsbild kretsar kring ett annat system, som byggts av konkurrens, makt och kontroll. Man ser en hackordning där alla klättrar på varandra för ingen vill vara i botten. Ingen vill bli utkonkurrerad, lottlös, hackad på. Kring detta har man byggt mänskliga samhällen såväl som hästträning. Det blir en misstänksamhetslinje som följer med in i relationer till både människor och djur. Uppfostrar vi våra barn till att bli mobbare, eller råkar det bara bli så som någon slags naturlig gruppdynamik som ingen kan påverka?

Konkurrens om otillräckliga resurser leder till maktkamper där starkast vinner. Är det verkligen den grund du vill bygga relationen till hästen på, när du säger att du vill vara ledare över hästen? Inte ledare i fråga om att påbörja en rörelse som den andre kan följa utan ledare i betydelsen att du måste bestämma allt, annars kommer hästen att göra det. Vad är det som är så farligt med en häst? Vad är det vi tror att vi måste bemästra och kontrollera?

”Hästen är stor och stark och kan göra oss illa.” blir ofta svaret när jag frågar.
Det är teoretiskt korrekt, men det gäller ju många män i förhållande till många kvinnor också. Jag känner inget behov att ”bestämma och kontrollera män annars tar de över”, jag väljer annat umgänge i så fall. Et umgänge som jag kan vara avslappnad med, som inte försöker manipulera ut mig så snart jag lägger ner garden.

Den här misstänksamheten mot hästen som något sorts maktgalet monster som hela tiden går runt och längtar efter att förgöra oss, den har inte sin grund i hästen. Det är något människan valt att projicera på hästen. Vad är vi så rädda för?

Hästen i sig är förvisso stor och stark, men viljan att använda detta mot oss saknas såvida det inte är ett försvar framprovocerat i stunden eller av bakomliggande problem. Jag hör ofta människor säga ”Om hästen visste sin styrka skulle vi inte ha en chans.” Det jag upplevt är att hästen vet sin styrka! Hästen vet att hans kropp är stor, stark och snabb men ser inget syfte att bestämma över dig. Han finner inget ni behöver konkurrera om. Men om du vill ha hans plats och din önskan är stark, så flyttar han sig och ger plats till dig. Om dina ben inte orkar springa lika snabbt som hans, så bär han dig. Om du är missnöjd för att träningen gick skit, så tar han på sig det. Om du vill att han slutar använda sin kropp i sin fulla potential för att det skrämmer dig, så gör han det. Om du vill bestämma över honom, så lyder han.

Om du söker inspiration och visdom, ger han dig det. Om du söker en vägvisare, så går han före. Om du vill lära dig att bygga relationer med eget ansvar, tillit, samarbete och lyhördhet, så berättar han allt.

Hästen tar över hela tiden. Han tar över dina känslor. Han bär hela dig.

I en hållbar, närande relation konkurrerar vi inte med varandra. Vi bär. Vi ger. Vi samarbetar.

Hon används så ofta som en stereotyp för den okunniga och naiva. Lilla Lisa i skogen. Hon är den som blir lurad att lyssna på kvacksalvare, hon som går på vad som helst utan att själv kunna vara myndig nog att ta beslut om huruvida informationen hon får känns rätt eller ej.
Hon är den som gör allting tvärtemot vad man “ska”. Hon har ett par barfota hobbyhästar på lösdrift, har en bomlös sadel, bettlöst träns och till råga på allt springer hon mest runt och leker med hästarna. “Klickerträning och sån skit.”, fnyser de som tror sig veta bättre. “Kan ingen lära Lilla Lisa hur man tränar en häst på riktigt?”
En annan variant av Lilla Lisa i skogen är att hon bara härmar alla yrkesfolk rakt av. Om den kända hoppryttaren använder gramantygel så gör Lilla Lisa också det. Lilla Lisa förstår inte att man inte ska avsluta ridpasset utan avskrittning, Lilla Lisa kan inte bedöma vad hennes häst är redo för och inte.
Lilla Lisa är alltid okunnig och aldrig förmögen att kunna tänka själv.
De vanliga, korrekta, kunniga hästmänniskorna ser i ena stunden ner på Lilla Lisa och menar att människor som hon borde få psykisk hjälp och djurförbud. I nästa stund vill man rädda henne. Mest från sig själv kanske, men även från precis alla som man själv inte håller med om. Man går ut hårt på nätet och hävdar att den och den informationen är skadlig eftersom Lilla Lisa i skogen kan anamma idén och få för sig att försöka själv.

Lilla Lisa i skogen finns förstås inte, men vad händer när man pratar om henne som om hon inte bara finns, utan också i ett sådant antal att allting måste anpassas efter hennes infantilitet? Kryllar det verkligen av människor där ute som är oförmögna till att ta egna beslut, och i så fall, hur blir världen bättre genom att omyndigförklara andra människor?
Visst finns det människor som gör saker de inte borde. Problemet är att det inte ett dugg handlar om Lilla Lisa i skogen, utan minst lika ofta om Populära Peter på tävlingsbanan. Det är ett större problem när Populära Peter på tävlingsbanan anammar en trend utan att tänka själv och utan att sätta sin hästs välbefinnande i första rummet, än när Lilla Lisa i skogen gör det.
Okunskap, felprioriteringar och misstag finns i alla led och kommer alltid att göra det. Vi hjälper ingen genom att idiotförklara dem. Vi kan bara hjälpa andra genom att själva föregå med gott exempel och sprida det vi känner är bra och hållbart. Om vi är ödmjuka nog att inse att vi inte heller är perfekta, att vi också gör saker vi kommer att omvärdera senare, så kommer vi inte förakta andra för deras val och handlingar.
Det Lilla Lisa anammar idag, kan vara vad vi alla – även Populära Peter- drömmer om imorgon.

I ett nypublicerat hästmagasin fann jag bilder på hästar ridna på tränsbett, där ryttaren använde tygeln på ett sådant sätt att bettringen befann sig i någon av de positioner som jag återgett i färg i bilden här. Det är tyvärr ingen ovanlighet, jag ser det överallt. Men hur är det ens fysiskt möjligt? Varför blir det inte ramaskri? Helt enkelt för att om något syns hela tiden, blir det normaliserat. Av ryttare, tränare, journalister…

Den vita ringen utgör det ungefärliga utgångsläget ett bett bör ligga i, vilket förstås varierar något beroende på individens anatomi. Men jag lovar att ingen häst har ett bekvämt bettläge i området kring ganaschen! Detta var hästar som reds med nosgrimmor både över och under bettet, av professionella ryttare. Tävlingsryttare. Tränare.
Hur kan vi då förvänta oss att amatörer ska kunna rida bättre? Vi behöver alla hjälpas åt att sprida användningen av bettlösa alternativ, men det är inte det enda som behövs. En ryttarhand som flyttar bettringen dessa distanser kommer inte att vara bättre på ett sidepull, en repgrimma eller en kapson.
Diskussionen bör inte endast kretsa kring vilken utrustning vi använder, utan hur vi använder den. Vi behöver en genomgående reform i alla ridinriktningar, där ryttarens hand omskolas. Bort med bakåtverkande händer och förkortning av hästhalsar.
Kunskapen om hur du rider hästen fram till din hand behöver spridas, spridas, spridas. Vad står din hand för? Vad gör din hand förutom att hålla i en tygel? Vad händer i din kropp när handen håller i en tygel? Hur påverkas hästen av din hands placering även utan tygel? Kan du känna din hand framme vid hästens huvud när du rider, eller känner du hästens huvud bak i din hand? Känner du hästens bakben i din hand, och i vilken riktning, med vilken hållning, balans eller brist på balans, din hand får dem att röra sig?