Posts in category: livet

Överallt i stallarna, tidningar och social media ser jag en röd tråd i människans sätt att tänka. Jag ser det i ordval, som att människan har problem med hästens beteenden, eller att människan vill bli ledare över hästen, eller att hästen är tung i handen, osv. Jag ser det på valet av standardutrustning, där dubbla nosgrimmor är obligatoriskt oavsett om ekipaget ämnar tävla eller bara hobbyrider i skogen. Om hästen inte lyssnar på inverkan från bettet väljer många att sätta på en hjälptygel eller skarpare bett.
Hela tiden och i alla sammanhang kräver människan mer av hästen, utan att någon gång stanna upp och rannsaka sig själv eller orsak och verkan.
Jag drar alla saftigt över en kam nu. Det är dock inte den enskilda ryttaren jag vill komma åt, inte heller generaliserande av problem som i varje specifikt fall mycket väl kan behöva en viss form av lösning.
Jag adresserar kärnfrågan i normen. För trots alla “nymodigheter” som ploppat upp, trots att allt fler börjar träna sina hästar lösa, rider bettlöst etc, så kvarstår normen att det är mycket lättare att se vilka problem jag har med hästen, än vilka problem hästen har med mig. Det är mycket lättare att byta utrustning än ridteknik. Det är mycket lättare att vara mer dominant och träna lydnad, än att träna sin egen lyhördhet.
Dels är det lättare för att vi slipper hela det där jobbet med “personlig utveckling.” Vi behöver inte ändra oss, vi ändrar utrustningen och hästen istället.
Men framförallt är det lättare för att den gamla normen (som egentligen inte är så gammal) biter sig kvar. Kanske biter den sig kvar för att den moderna människan är fullt upptagen med att förverkliga sig själv på alla andra punkter än i sin egen kärna. Det är enklare att gå på yoga för att få en slank kropp och tysta det dåliga samvetet över att inte “bry sig om sig själv”, än att gå på yoga för att förankra kontakten med själen på riktigt – oavsett om det tar 20 år och du inte blir ett dugg slankare under tiden.
Jag tror att alla som rider älskar hästar. Jag vill tro det i alla fall. Ändå är det fortfarande försvinnande få som låter den känslan ta plats på riktigt i livet med hästen. Hur kan man säga att man älskar sin häst, när det går ut på en ridning byggd på obehag, motstånd, dragkamp om tygeln, svordomar, bankande i sidorna, “Nu skärper du dig!”, ändlöst harvande på samma volt i en timme? Är det gullisnuttandet och pussen hästen får på mulen innan du åker hem som är kärlek?
Det är inte onda människor som gör så här. Det är människor som älskar sin häst, älskar ridningen, har en längtan i sitt bröst att få bli ett med sin häst. Men de har aldrig fått en positiv väg dit. Sedan första steget in i sitt hästliv har de blivit skolade enligt normen. Normen, oavsett om det är dressyr, hoppning, någon westerngren, NH eller annan inriktning, ser i grunden ungefär likadan ut även om tillämpningen ter sig olika på ytan. Det kokar ändå ner till ett kämpande i vardagen, att man måste vinna över sin häst. Ju starkare motstånd hästen har, desto starkare måste du agera så att du vinner och hästen viker. Ger efter. Blir lydig, lägre i rang, ger upp, lyssnar på dig för att du har visat vem som bestämmer.
Oavsett om vi vill ta avstånd från detta eller försvara det och klä det i finare ord, så kvarstår det som norm. En norm vi alla färgas av. Var gång någon okänd person ser mig träna en häst vet jag, att de inte skulle notera om jag tog tag i tygeln eller knackade till med sporren. De kommer inte notera om jag har på en graman eller fundera på hur hårt nosgrimmorna sitter. Men ser någon mig ge godis under ett ridpass eller rida i bara stallgrimman, då sticker jag ut som en udda fågel. “Det finns en i varje stall. Någon som gör konstiga saker med sin häst.”

Hur bryter vi normen?
Det krävs mod att frångå normen och börja se sig själv, hästen och hästlivet från nya perspektiv. Mod, för att du kommer att sticka ut från mängden. Mod, för att det är svårt att byta vanemönster. Mod, för att det handlar om personlig utveckling. Mod, för att det gör dig ansvarig. När du inte “gör som alla andra” och när problemen inte förminskas till att bero på utrustning eller hästen, utan att Du behöver finna något nytt inom Dig, så gör det dig till ansvarig på ett helt nytt sätt. Det kan vara skrämmande, tungt och jobbigt i början, men när grovjobbet är gjort är det istället befriande och avkopplande. För om Du är ansvarig, så innebär det också att Du kan förändra. Du är inte ett offer under omständigheter.
Om Du har en längtan efter ett harmoniskt hästliv där du är ett med hästen, så kan Du skapa det. Här och nu, med den häst du har, med varje häst du möter.
Alla som integrerar Autentisk Hästkommunikation i sitt hästliv har en längtan att bli ett med hästen, och de uppfyller den önskningen varje dag. Varje dag börjar vi med att bli ett med hästen. Det är utgångsläget, för att sedan kunna påbörja dagens träning och fortsätta vara ett med hästen. Det är du och jag som behöver ta ansvar för att bli ett med hästen. Att gå in i hans energi, rytm, känsla. Det är inte hästen som ska fostras till detta och bli lydig. Vi tränar inte hästen till att följa oss i alla lägen. Först behöver vi träna på att följa hästen. Innan vi kan göra det, behöver vi bli ett med oss själva. När vi kan släppa vardagsstressen, surret i huvudet och tankar om hur vi ser ut på ytan, kan vi istället lägga fokus på att vara medvetna här och nu, släppa ner axlarna, andas fritt, odla en positiv känsla i magen.
När vi är i balans är det lätt att bli ett med hästen. Du kommer att märka att de av hästens beteenden du upplevde som problematiska, i själva verket var hästens försvar på din obalans.
Hästarna vill vara ett med oss. Det tillhör deras flockkommunikation att synkronisera. Om du är i obalans, innebär det att hästen synkroniserar med den obalansen, eller motsätter sig att bli ett med dig.

När du drar i tygeln, ligger det inte i hästens natur att ge efter och vara följsam, utan att synkronisera med spänningen i dina axlar. När vi går in för att knäcka hästens motstånd, bryter vi ner hästen. Vi tränar honom till att brutalt gå emot sin natur, att bli något han inte är.
Kanske är detta normen, för att det är så människan gör mot sig själv? Var dag vi lever i obalans med oss själva, var dag vi frångår vår inre rytm och anpassar oss till mer stress och mer yta, bryter vi ner oss själva. Det hänger ihop allting. Att bli ett med hästen är inte ett roligt partytrick. Det är inte bara en revolt mot ridsport-normen. Det är något av en samhällsrevolt.

Efter att under en tid provat olika foder har jag själv kunnat konstatera vad som faktiskt fungerar för mig och mina hästar och vad som inte gör det. Det är så lätt att lita på produkttillverkarens uttalanden om att just deras produkt är bra till ditt eller datt, men vad svarar egentligen just den här kroppen på? Och vilka produkter fungerar bra tillsammans?

Jag har själv provat av och på med gluten, mjölk och kött, och kommit fram till att min kropp mår i särklass bäst när dessa tre komponenter hålls borta från min kost. Emulgeringsmedel och andra E-nummer likaså.
Efter att ha provat alla möjliga foder till hunden, slutar det även för hans del med gluten/spannmålsfritt. Hästarna har också fått prova “allt” och det de svarat bäst på hittills är Primero Total och biopromin.
Jag har alltså tagit bort en massa produkter och ingredienser som vi inte mått bra av, hittat så rena foder som möjligt som bas som våra respektive kroppar “sagt ja” till. Jag tror inte på att tillsätta ditt och datt ovanpå en redan dysfunktionell kost – först måste vi rensa bort grundproblematiken vilken oftast består av mat som orsakar inflammationer.

Med en bra grund har jag sedan tillsatt två produkter till oss allihop: MSM och EM-A.
På hästarna märkte jag efter att provat dessa produkter var och en för sig, att de blev magiska tillsammans. Än så länge har jag inte funnit någon studie som kan förklara varför, men de tycks helt klart hjälpa varandra på bästa sätt. Trots att mina hästar har haft nästan en månads ledigt på bete i samband med mina resor, har de fina muskler och kroppar som känns slaggfria nu när träningen är igång igen.
Mina hästar går utan flugskydd för att förhindra skav, och de gånger ögonen blivit irriterade av flugorna baddar jag dem med EM-A vilket helt och hållet förhindrar inflammation eller fortsatt irritation.

Hunden får en skvätt EM-A i maten vilket reducerar plack/tandsten till sgs noll, något inte ens tandborstning kunnat göra på just honom.

Själv tar jag EM-A och MSM i min gröna morgondrink, en bra start på dagen. MSM på kvällen efter hårdare träning håller träningsvärken borta.
När jag häromdagen fick en djup och smärtande spricka under hälen tog jag EM-A på en bomullsrondell och tejpade fast som ett plåster. Från att inte kunna gå fullt ut på foten till att det kändes som vanligt efter bara en halv dag.
Som sårläkare är EM-A riktigt riktigt bra. Jag har bl.a. sett en brännskada på ett lår orsakat av hett tevatten läka ut ärr-fritt med hjälp av EM-A. Stora och små sårskador på hästar likaså. Det läker snabbt och utan ärrbildning, vid större skador blir ärret minimalt och fint.

Läs mer om EM-A på greenfoot.se
Läs mer om MSM här

“Om mina elever blir bättre än mig, då har jag lyckats med min lärar-roll.”
Så uttrycker sig många, och jag håller med. Men vi behöver prata om det där “bättre” – vilken måttstock går vi efter?
Då och då ser jag ryttare som har lätt för att lära sig ridning och hästträning rent tekniskt. De tar snabbt in den färdiga kunskapen som tränaren serverar, de har lätt för att omsätta teorin till praktik och det ser bra ut på kort tid. Om de är skickliga kanske de även själva kan spinna vidare på kunskapen, utveckla och förfina tekniken. Den kunskap som tagit deras tränare 30 år att få fram, har de tillskansat sig på 5 år. Men är det bra? De har fått kunskap, men hur är det med visdomen?
En viss form av utveckling behöver såklart se ut på det sättet. Om alla skulle behöva uppfinna hjulet själva skulle vi inte komma längre än vad en människa hinner utvecklas under en livstid. Men i dagens hästkultur saknar jag ändå fler av de som uppfinner hjul. Det är så stor skillnad på att själv gå igenom en omfattande process av idéer, misstag, framgång, väntan och bearbetning, än att få det färdiga konceptet serverat. Kunskap får du på ett kick, visdom tar tid för visdom är en uråldrig energiform. Kunskap är ett färdigförpackat “såhär är det”. Visdom är helheten, alla de tankar och erfarenheter som behövs för att skapa den där färdiga kunskapen.
Ur ett annat perspektiv är det tvärtom. Där är Kunskap det som tar tid, det du kan lära dig timme för timme som människa i ditt subjektiva lärande. Visdomen är alltid tillgänglig i den autentiska andligheten och inte knutet till en person. Du kan när som helst ta del av den kollektiva uråldriga visdomen, om du är öppen och mottaglig.
Det är aldrig enkelt, eller hur?
Men hur vi än vänder på begreppen, så behöver vi fler processer och färre snabba resultat. Det är skillnad på att själv så frön, vårda och odla i egen jord, skörda något som är ekologiskt, nära och hållbart, än att svänga förbi den billigaste matbutiken med fabriksframställd mat med kemiska tillsatser.
Vi behöver bottna i vår egen utveckling, inte plagiera någon annans. Vi behöver se allt det fina med att inte kunna, att försöka och göra fel, komma fram till egna slutsatser, istället för att stressa fram ett svar som bara ser rätt ut. Ju mer vi fokuserar på de färdiga svaren, desto mer kommer det att fuskas för att nå dit. Det är då vi får alla ryttare som inte känner sin egen kropp eller bryr sig om sin egen sits, med hästar som går med sänkt rygg, taktskillnader mellan bakben och framben och ihopdragna halsar. Du kan kalla det dressyr eller akademiskt eller western eller vad som, grundproblematiken ser likadan ut överallt. Framforcerade resultat utan grund. Plast istället för näring. Kunskap utan visdom. Varför då?

Jag har upptäckte ett intressant fenomen, som alltid har funnits men som blivit synligt på ett annat sätt i och med sociala medier: Den hårda attityden i ett samhälle där så många mår dåligt.
Det yttrar sig i olika former av näthat, radikalism, intolerans, brist på empati och acceptans. Överlag är det en hård attityd på nätet idag. Det är så lätt att dela vidare uthängningar av alla de slag och ännu lättare att lägga in negativa kommentarer på sådant man själv inte gillar. Lever vi verkligen i ett samhälle där människor börjat må så dåligt att de hellre ondgör sig över vad andra gör och inte gör, än att själva skapa ett lyckligt liv?

För om du själv är glad, nöjd och tillfreds med din tillvaro så finns det ingen anledning, inget behov, hos dig att skriva negativa saker. Om du däremot mår dåligt själv, känner en hopplöshet, ett utanförskap eller oro inför förändringar, så väcks lätt ett kontrollbehov och viljan att hela världen ska rätta in sig i ett system där du känner igen dig. Trygghet och kontroll, “hängslen och livrem”. Du vill ha garderingar, enkla ritningar att följa, inga konstiga nya saker du inte hört om förut och du kan inte ens bre en macka om det inte finns vetenskaplig forskning på hur du ska göra och varför.

Jag tänker alltid i ett större perspektiv. Det handlar inte om trollen, om negativa kommentarer, om uthängningar av enskilda personer. Det är symptom vi ser, på ett samhälle som ligger så långt utanför sin balans att det börjat synas i varenda liten spricka. Det är rädda människor det handlar om, som inte vet hur de ska hantera sin frustration eller oro på annat sätt än att sprida det vidare. Jag tror inte ens att de känner en tillfällig tillfredsställelse i att försöka trycka till andra, jag tror att de flesta är omedvetna om sitt sätt att kommunicera. What goes around, comes around. Om jag själv mår dåligt, kommunicerar jag dåligt mående till andra. Om jag själva mår bra, kommunicerar jag välmående till andra. 

Det finns också ett grupptryck i det hela. Det är så lätt att falla in i den klagande mobben, få lätta på trycket genom att vara en bland flera röster. Det blir ju också en form av bekräftad tillhörighet, när fler tycker som en själv.
Men vet du, du behöver inte. Du kan ta ett andetag, vända ansiktet bort från skärmen upp mot solen. Reflektera över, att det där inlägget eller personen inte bär ansvar för din känsla. Din känsla är din. Vad som helst hade kunnat provocera den att poppa upp, men vad handlar den om egentligen?

Jag tänker ibland när jag ser saker jag inte gillar på fb, t.ex. den där händelsen som dykt upp i alla hästmänniskors flöden senaste veckan, att jag skulle kunna skriva några ord om den där nyheten, visa min ståndpunkt mot det där vi så gärna vill förkasta. Men varför då? Det finns absolut ingen mening med det vad jag kan se. Varför ska jag hjälpa till att bedriva häxjakt på en enskild människa, en folkgrupp, ett yrke, en metod, ett koncept?
Om jag nu har behov av att jaga andra bör jag rimligen tillämpa det genom att jaga grizzlybjörn med slangbella: jakt utan maktmissbruk.
Det enda vettiga du kan använda dina sociala medier till, är att sprida det du själv tror på, sprida det positiva, engagera dig För istället för Mot.

Angående trygghet och att finna karta och kompass i livet: glöm det.
Det finns inget “såhär Är det”. Inte inom vetenskapen. Inte i någon religion. Inte i någon alternativ behandlingsform. Inte i någon utbildning.
Det finns upplevelser och teorier. Allting utvecklas. Det vetenskapen kunnat bevisa idag har inte kunnat bevisas tidigare århundraden, så på 1900-talet var det ingen vetenskaplig sanning. Det som bevisades under 1900-talet, var inte en vetenskaplig sanning under 1800-talet, osv. Så vad kommer att vara vetenskapliga sanningar om 100 år som inte är det idag? Vi utvecklas, hela tiden!
Därtill har vi samma sak åt andra hållet; ny forskning kan omkullkasta tidigare bevisning och framförallt tidigare teorier. Stor del av det vi kallar vetenskap är teorier. Vetenskapen skapar inte världen, den undersöker den! Tyvärr enligt en del begränsningar. Vi har inte instrument att kunna mäta precis allting, än mindre på sådant vis att det fungerar till vetenskaplig bevisning. Forskning kräver dessutom kapital, så om det forskas eller inte är en ekonomisk fråga. Det gör också att forskning kan köpas av t.ex. företag och genast har vi en snedfördelning som inte känns vidare opartisk och objektiv.
Det vetenskapen nu har funnit är en bit av kakan, men det finns så mycket kvar. (kvantfysik, någon?) Därför tycker jag synd om de som inte vågar känna efter själva. Det är lika sorgligt att inte våga ta några egna beslut, tro på individens upplevelse, som att naivt köpa allt med hull och hår. Är det sannolikt att en värktablett producerad av ett kapitalstarkt företag fungerar för mig utan biverkningar? Är det sannolikt att jag blir frisk om någon som aldrig träffat mig skickar healing på distans? Är det sannolikt att ett landlevande djur som hästen behöver alger från havet? Är det sannolikt att miljarder människor inbillar sig att det finns andlighet?
Ja inte vet jag. Är det ens viktigt om något är sannolikt? Hur bedömer jag över huvud taget om något är sannolikt eller inte? Det finns trots allt mycket som inte är sannolikt men som ändå finns. Som att något kan finnas på två ställen samtidigt om ingen ser på (kvantfysik).
Om det är sannolikt, eller vetenskapligt bevisat, eller allmän norm, eller för att en guru lär ut det, eller för att ett spöke kom och sa det; att hästen lyder om jag slår honom, är det skäl nog att slå honom?

Vad hände med det personliga ansvaret? Vad hände med tolerans och acceptans för andras erfarenheter? Vad hände med välmåendet, färgerna, att inte se allt i svart-vitt, givna kategorier och räta rader? Prova allt du är nyfiken på, som inte kan skada dig. Eller prova för all del det som kan skada dig, om du tycker att det tillför något i din upplevelse.

Hela livet är en upplevelse. Din upplevelse. Vad vill du uppleva? Vad vill du sprida? Vilken förändring kan du göra i dig själv idag, som kommer att spridas till andra imorgon?
Hjälp till att skapa ett samhälle i balans – sprid välmående och kärlek!

Idag funderar jag på trygghet och vad som får oss att känna oss säkra i en situation, ett system eller under en inlärning. Många gånger är det ovissheten som skrämmer människan och lösningen på det blir att vilja förinta ovissheten, att göra allting kontrollerat och med givna facit.
Men jag funderar på vad som händer i en människa när hon får lära sig att hantera sin häst efter en given karta, och vad som händer i hennes häst när hon gör det.
Vad händer i en individ när vi kan se exakt var vi är, var vi varit och var vi ska gå härnäst? Kan vi verkligen utvecklas på det sättet? Jag förstår att människor känner sig trygga i ett sådant system. Det är skönt att kunna ta rygg på någon annan, följa en karta och en färdig stig som någon annan gjort åt oss. Men är det utvecklande?
Jag kan se att man lär sig mycket om sig själv och andra genom att spela i en teaterpjäs och följa ett manus. Men hur skulle mina relationer se ut om det var det enda vi gjorde? Vad händer med min vän om jag, oavsett vad han säger, svarar med en inövad replik? Jag antar att han antingen kommer att undvika mig, eller konfrontera och ifrågasätta mig, eller anpassa sig och själv börja svara med lika konstlade svar.

I hästvärlden ser jag mängder med människor som tror att de kommunicerar när de egentligen bara repeterar ett manus, och jag ser hästar som slår dövörat till, blir frustrerade – eller anpassar sig och ger tomma konstlade inövade svar tillbaka. Det är tryggt för människan att ha ett givet system att följa, men det kan aldrig bli levande. Det blir träning, inte kommunikation.

Visst känner sig både hästar och människor trygga i rutiner. Men i kommunikationen byggs trygghet ihop med tillit, och tillit skapas genom förståelse och närvaro. Vi litar inte på den individ som vi upplever distanserad, stressad, splittrad, ofokuserad. Vi litar på den vi upplever som närvarande, den som ser oss och som kan förmedla sin trygghet genom att sprida den som en känsla, en atmosfär som färgar hela rummet.

Jag tror på den som då och då svarar “Jag vet inte”, och det finns ett lugn i att inte behöva veta allt. Istället behöver vi värna om det tomrummet, låta det vara tomt någonstans utan att fylla igen alla utrymmen i hjärnan. I det tomrummet som säger “Jag vet inte”, finns en nyfikenhet, en hunger och en frihet i att låta allting bara vara som det är, bortom vår kontroll. För om jag inte går in för att kontrollera och styra upp, utan släpper det fritt, så tillåter jag vad som helst att hända. Först när jag tillåter allting att vara lika möjligt, är det möjligt att det bästa händer – det där magiska som är så mirakulöst bra att jag aldrig ens kunnat föreställa mig det. Just därför kommer min vilja att kontrollera och styra alltid att stå i vägen för det som hjärtat egentligen önskar men som hjärnan inte kan tänka ut.

Det är detta som är intuition – att veta genom känsla istället för att tänka ut det. Att känna starkt för något men inte kunna – och inte behöva – förklara det. När vi börjar leva efter vårt hjärtas önskan och vår intuition splittras våra kontrollbehov, för vi ser att de inte längre tillför något i vår liv utan istället förminskar det. Det är ett liv som kräver att bli levt, på ett helt annat sätt än längs raka gator i fyrkantiga kvarter.