combined

Det är nu du gör det

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Brukar nyårsafton komma plötsligt i ditt liv? Du vaknar tillfälligt ur en grå vintervardag, finner dig själv festklädd med ett glas bubbel och hittar snabbt på ett nyårslöfte medan fyrverkerierna färgar natthimlen. Några dagar senare är du tillbaka på jobbet, tillbaka i din vinterdvala och den där flyktiga önskan om förändring du kände vid tolvslaget försvann med baksmällan.
Om det är en resumé av dina senaste nyår, är det här inlägget för dig!

Mellandagarna
Jag gillar uttrycket mellandagar. Som att få en bonusvecka. En tid för andrum. Reflektion. Sortering, hopsamling och nya planer. Hur använder du dina mellandagar? Det är nu du har chansen att lägga upp bollen inför 2017!

Vad hände?
Ta en kväll och gå igenom hela 2016. Mycket av det du gjort under året har du förmodligen glömt. Fotomapparna i datorn/mobil kan fräscha upp minnet. Vad försökte du åstadkomma det här året? Nådde du dina mål?
Om ja; varför? Vad var receptet som lyckades för dig?
Om nej; varför inte? Vad kan du se idag som du inte såg just då?

Målbilder förändras
Det är inte alls säkert att du har samma önskemål och visioner inför 2017 som du hade inför 2016. Du har utvecklats det här året, fått nya erfarenheter och insikter, lärt känna dig själv ett varv till. Så sträva inte envist längs samma stig du är van vid, i något slags tappert men oreflekterat försök att nå gamla mål och göra avslut. Våga skaka om den lilla kartongen du kallar vardag, sätt allting på sin spets, släpp allting du har och allting du velat ha och se vad som faktiskt kommer tillbaka, vad som faktiskt är viktigt framåt!

Sätt upp ett mål
En del mål behöver vi nå fram till medan andra bara avgör riktningen i en viktig process. Oavsett vad ditt mål är, behöver du lära känna det för att kunna använda det.
Varför har du den här målbilden?
Vad är din egentliga drivkraft?
Vad är ditt syfte, på vilket sätt blir ditt liv bättre när du nåt fram till målet?
Om målet består av högre status/yttre ting/prestation; vad symboliserar det på din insida? (t.ex. tävlingsresultat = yttre bekräftelse = kan vara dolt behov av att bekräfta/acceptera/älska dig själv)
Målbilder är ofta komplexa när man börjar vrida och vända på dem. De flesta har en yttre aspekt och en inre aspekt. Hur tar du hand om båda delarna?

Händelsekedja
Du har en målbild, en vision. Du ser de olika delarna i målbilden, hur de speglar olika delar i din person. Du känner värdet i målbilden, hur den här visionen påverkar dig och vad som driver dig i den riktningen.
Nu behöver du en plan. En ny målbild betyder en ny riktning. För att nå en stor förändring “där framme” behöver du ändra det du gör just nu, i din vardag.
kartaTänk dig att du står i mitten av den här kartan. En liten förändring av din riktning nu blir en stor skillnad längre fram. Utan små förändringar i vardagen, kommer du röra dig i samma riktning du gjort hittills vilket uppenbarligen inte lett dig närmre ditt mål.

För att kunna nå fram till ditt mål, behöver du använda målbilden i vardagen. Vad kan du göra just idag som tar dig närmre imorgon?
Misstaget många gör, som leder till att målbilden dör, är att de separerar målbild från vardag. Visionen blir något att dagdrömma om, medan man i praktiken gör något helt annat. Du behöver börja leva din målbild. Om målet är en friskare kropp, behöver du sätta upp nya rutiner kring vad du äter, när du äter, vad du tänker om din kropp, hur du pratar om din kropp, osv. Du behöver boka in tid för träning i din kalender. Du behöver göra om din vardag så att du lever efter din målbild. Det fungerar inte att drömma om en bättre hälsa medan man häller upp en påse chips i TV-soffan.
Detsamma gäller alla mål. Bort från drömmande, fram för handling i praktiken.

Låt oss börja!
Nyåret är en perfekt tidpunkt för nystart. Det ligger en kollektiv nystartsenergi, där alla vill något nytt och välkomnar det nya. Använd mellandagarna för alla dina förberedelser, så att 1 Januari kan bli datumet då du sjösätter din plan och börjar leva din målbild. Då har du ett färdigt startdatum, istället för att drömma om att börja. Sätt ett startdatum som du kan hålla! Det är ingen idé att välja 1 Januari om du kommer att vara bakis och/eller supertrött efter en intensiv nyårsfest. Välj i så fall ett datum nån vecka in i månaden.
Sätt upp delmål och hållpunkter. Det är väldigt bra om du kan tidsbestämma dessa. I Januari ska du göra ditt, i Februari ska du göra datt… I Augusti… Men det är inte alla målbilder som man kan ha en tidsplan på. Då är det ännu viktigare att du är medveten i vardagen och gör det du kan varje dag, så att oväntade möjligheter inte går dig förbi.

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
kli

Att bli ett med hästen är utgångsläget

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Överallt i stallarna, tidningar och social media ser jag en röd tråd i människans sätt att tänka. Jag ser det i ordval, som att människan har problem med hästens beteenden, eller att människan vill bli ledare över hästen, eller att hästen är tung i handen, osv. Jag ser det på valet av standardutrustning, där dubbla nosgrimmor är obligatoriskt oavsett om ekipaget ämnar tävla eller bara hobbyrider i skogen. Om hästen inte lyssnar på inverkan från bettet väljer många att sätta på en hjälptygel eller skarpare bett.
Hela tiden och i alla sammanhang kräver människan mer av hästen, utan att någon gång stanna upp och rannsaka sig själv eller orsak och verkan.
Jag drar alla saftigt över en kam nu. Det är dock inte den enskilda ryttaren jag vill komma åt, inte heller generaliserande av problem som i varje specifikt fall mycket väl kan behöva en viss form av lösning.
Jag adresserar kärnfrågan i normen. För trots alla “nymodigheter” som ploppat upp, trots att allt fler börjar träna sina hästar lösa, rider bettlöst etc, så kvarstår normen att det är mycket lättare att se vilka problem jag har med hästen, än vilka problem hästen har med mig. Det är mycket lättare att byta utrustning än ridteknik. Det är mycket lättare att vara mer dominant och träna lydnad, än att träna sin egen lyhördhet.
Dels är det lättare för att vi slipper hela det där jobbet med “personlig utveckling.” Vi behöver inte ändra oss, vi ändrar utrustningen och hästen istället.
Men framförallt är det lättare för att den gamla normen (som egentligen inte är så gammal) biter sig kvar. Kanske biter den sig kvar för att den moderna människan är fullt upptagen med att förverkliga sig själv på alla andra punkter än i sin egen kärna. Det är enklare att gå på yoga för att få en slank sexig kropp och tysta det dåliga samvetet över att inte “bry sig om sig själv”, än att gå på yoga för att förankra kontakten med själen på riktigt – oavsett om det tar 20 år och du inte blir ett dugg sexigare och slankare under tiden.
Jag tror att alla som rider älskar hästar. Jag vill tro det i alla fall. Ändå är det fortfarande försvinnande få som låter den känslan ta plats på riktigt i livet med hästen. Hur kan man säga att man älskar sin häst, när det går ut på en ridning byggd på obehag, motstånd, dragkamp om tygeln, svordomar, bankande i sidorna, “Nu skärper du dig!”, ändlöst harvande på samma volt i en timme? Är det gullisnuttandet och pussen hästen får på mulen innan du åker hem som är kärlek?
Det är inte onda människor som gör så här. Det är människor som älskar sin häst, älskar ridningen, har en längtan i sitt bröst att få bli ett med sin häst. Men de har aldrig fått en positiv väg dit. Sedan första steget in i sitt hästliv har de blivit skolade enligt normen. Normen, oavsett om det är dressyr, hoppning, någon westerngren, NH eller annan inriktning, ser i grunden ungefär likadan ut även om tillämpningen ter sig olika på ytan. Det kokar ändå ner till ett kämpande i vardagen, att man måste vinna över sin häst. Ju starkare motstånd hästen har, desto starkare måste du agera så att du vinner och hästen viker. Ger efter. Blir lydig, lägre i rang, ger upp, lyssnar på dig för att du har visat vem som bestämmer.
Oavsett om vi vill ta avstånd från detta eller försvara det och klä det i finare ord, så kvarstår det som norm. En norm vi alla färgas av. Var gång någon okänd person ser mig träna en häst vet jag, att de inte skulle notera om jag tog tag i tygeln eller knackade till med sporren. De kommer inte notera om jag har på en graman eller fundera på hur hårt nosgrimmorna sitter. Men ser någon mig ge godis under ett ridpass eller rida i bara stallgrimman, då sticker jag ut som en udda fågel. “Det finns en i varje stall. Någon som gör konstiga saker med sin häst.”

Hur bryter vi normen?
Det krävs mod att frångå normen och börja se sig själv, hästen och hästlivet från nya perspektiv. Mod, för att du kommer att sticka ut från mängden. Mod, för att det är svårt att byta vanemönster. Mod, för att det handlar om personlig utveckling. Mod, för att det gör dig ansvarig. När du inte “gör som alla andra” och när problemen inte förminskas till att bero på utrustning eller hästen, utan att Du behöver finna något nytt inom Dig, så gör det dig till ansvarig på ett helt nytt sätt. Det kan vara skrämmande, tungt och jobbigt i början, men när grovjobbet är gjort är det istället befriande och avkopplande. För om Du är ansvarig, så innebär det också att Du kan förändra. Du är inte ett offer under omständigheter.
Om Du har en längtan efter ett harmoniskt hästliv där du är ett med hästen, så kan Du skapa det. Här och nu, med den häst du har, med varje häst du möter.
Alla som integrerar Autentisk Hästkommunikation i sitt hästliv har en längtan att bli ett med hästen, och de uppfyller den önskningen varje dag. Varje dag börjar vi med att bli ett med hästen. Det är utgångsläget, för att sedan kunna påbörja dagens träning och fortsätta vara ett med hästen. Det är du och jag som behöver ta ansvar för att bli ett med hästen. Att gå in i hans energi, rytm, känsla. Det är inte hästen som ska fostras till detta och bli lydig. Vi tränar inte hästen till att följa oss i alla lägen. Först behöver vi träna på att följa hästen. Innan vi kan göra det, behöver vi bli ett med oss själva. När vi kan släppa vardagsstressen, surret i huvudet och tankar om hur vi ser ut på ytan, kan vi istället lägga fokus på att vara medvetna här och nu, släppa ner axlarna, andas fritt, odla en positiv känsla i magen.
När vi är i balans är det lätt att bli ett med hästen. Du kommer att märka att de av hästens beteenden du upplevde som problematiska, i själva verket var hästens försvar på din obalans.
Hästarna vill vara ett med oss. Det tillhör deras flockkommunikation att synkronisera. Om du är i obalans, innebär det att hästen synkroniserar med den obalansen, eller motsätter sig att bli ett med dig.

När du drar i tygeln, ligger det inte i hästens natur att ge efter och vara följsam, utan att synkronisera med spänningen i dina axlar. När vi går in för att knäcka hästens motstånd, bryter vi ner hästen. Vi tränar honom till att brutalt gå emot sin natur, att bli något han inte är.
Kanske är detta normen, för att det är så människan gör mot sig själv? Var dag vi lever i obalans med oss själva, var dag vi frångår vår inre rytm och anpassar oss till mer stress och mer yta, bryter vi ner oss själva. Det hänger ihop allting. Att bli ett med hästen är inte ett roligt partytrick. Det är inte bara en revolt mot ridsport-normen. Det är något av en samhällsrevolt.

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
lina-portugal

Våga vara modig

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Är jag färdiglärd nu? – Nej
Känner jag mig ens redo att börja? – Nej
Kommer jag nånsin nå den punkten? – Nej

Det är såhär det är, för alla. Det är aldrig rätt läge för någonting. För när du är framme vid den där dagen, då du känner dig redo och tillräckligt kunnig och allting känns tryggt och bombsäkert – då kommer du inte längre ha samma mål. Det som utmanar dig idag, det som väcker ditt driv, din nyfikenhet, det som får dig att brinna och att vilja ta språnget – det kommer inte utmana dig ett dugg den dag du känner dig redo. Då kommer du ha siktet på ett nytt mål, som du inte känner dig redo för men som du dras till.
Därför är det så viktigt att ta tag i dina drömmar. Gå dit hjärtat pekar. Våga ta stora andetag. Våga brinn. Våga göra. Våga våga, och våga var modig.
För många år sedan läste jag någonstans att människans stora rädsla inte är att inte vara tillräckligt bra, utan för hur bra hon kan vara. Vi är rädda för vår egen storhet. Vi är rädda för vår fulla potential.
Kanske är det därför vi så gärna äter skräp, nöjer oss med en lagom dålig tillvaro, bortförklarar våra drömmar som nonsens. Vi vill hålla oss själva tillbaka. Vi vill leva begränsat. Det är tryggare att intala sig själv vad som inte går, än att förstå hur mycket som faktiskt går.
“Alla måste ju ha en last.” sa hon och tog ett bloss på sin cigarett, eller stoppade en gelégodis i munnen.
Jag undrar: Måste vi det? Vad skulle hända om alla – du och jag och alla andra – skulle släppa all barlast? Om ditt hjärta fick bestämma, hur skulle ditt liv se ut då?
Börja nu inte svara med ett intellektualiserat och sarkastiskt “Jag skulle vinna på lotto, det skulle lösa alla mina problem.” eller något annat som du känner inte ligger inom räckhåll för dig just nu. Det är så du dödar ditt hjärta, genom att hela tiden vifta bort din passion som ouppnåelig. Börja med att göra det hjärtat önskar precis just nu, istället för något du “borde”. När du frågar din kropp vad den vill äta, gå inte på att den vill ha socker och kemikalier. Fråga inte vad munnen är van vid och vad hjärnan har lärt sig anses som godis. Fråga vad kroppen skulle må bra av. På riktigt.
Vad vill du med ditt liv? På riktigt!

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
drink-300x300

Foder: ta bort eller lägga till?

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Efter att under en tid provat olika foder har jag själv kunnat konstatera vad som faktiskt fungerar för mig och mina hästar och vad som inte gör det. Det är så lätt att lita på produkttillverkarens uttalanden om att just deras produkt är bra till ditt eller datt, men vad svarar egentligen just den här kroppen på? Och vilka produkter fungerar bra tillsammans?

Jag har själv provat av och på med gluten, mjölk och kött, och kommit fram till att min kropp mår i särklass bäst när dessa tre komponenter hålls borta från min kost. Emulgeringsmedel och andra E-nummer likaså.
Efter att ha provat alla möjliga foder till hunden, slutar det även för hans del med gluten/spannmålsfritt. Hästarna har också fått prova “allt” och det de svarat bäst på hittills är Primero Total och biopromin.
Jag har alltså tagit bort en massa produkter och ingredienser som vi inte mått bra av, hittat så rena foder som möjligt som bas som våra respektive kroppar “sagt ja” till. Jag tror inte på att tillsätta ditt och datt ovanpå en redan dysfunktionell kost – först måste vi rensa bort grundproblematiken vilken oftast består av mat som orsakar inflammationer.

Med en bra grund har jag sedan tillsatt två produkter till oss allihop: MSM och EM-A.
På hästarna märkte jag efter att provat dessa produkter var och en för sig, att de blev magiska tillsammans. Än så länge har jag inte funnit någon studie som kan förklara varför, men de tycks helt klart hjälpa varandra på bästa sätt. Trots att mina hästar har haft nästan en månads ledigt på bete i samband med mina resor, har de fina muskler och kroppar som känns slaggfria nu när träningen är igång igen.
Mina hästar går utan flugskydd för att förhindra skav, och de gånger ögonen blivit irriterade av flugorna baddar jag dem med EM-A vilket helt och hållet förhindrar inflammation eller fortsatt irritation.

Hunden får en skvätt EM-A i maten vilket reducerar plack/tandsten till sgs noll, något inte ens tandborstning kunnat göra på just honom.

Själv tar jag EM-A och MSM i min gröna morgondrink, en bra start på dagen. MSM på kvällen efter hårdare träning håller träningsvärken borta.
När jag häromdagen fick en djup och smärtande spricka under hälen tog jag EM-A på en bomullsrondell och tejpade fast som ett plåster. Från att inte kunna gå fullt ut på foten till att det kändes som vanligt efter bara en halv dag.
Som sårläkare är EM-A riktigt riktigt bra. Jag har bl.a. sett en brännskada på ett lår orsakat av hett tevatten läka ut ärr-fritt med hjälp av EM-A. Stora och små sårskador på hästar likaså. Det läker snabbt och utan ärrbildning, vid större skador blir ärret minimalt och fint.

Läs mer om EM-A på greenfoot.se
Läs mer om MSM här

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
skriv

Kunskap eller visdom?

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

“Om mina elever blir bättre än mig, då har jag lyckats med min lärar-roll.”
Så uttrycker sig många, och jag håller med. Men vi behöver prata om det där “bättre” – vilken måttstock går vi efter?
Då och då ser jag ryttare som har lätt för att lära sig ridning och hästträning rent tekniskt. De tar snabbt in den färdiga kunskapen som tränaren serverar, de har lätt för att omsätta teorin till praktik och det ser bra ut på kort tid. Om de är skickliga kanske de även själva kan spinna vidare på kunskapen, utveckla och förfina tekniken. Den kunskap som tagit deras tränare 30 år att få fram, har de tillskansat sig på 5 år. Men är det bra? De har fått kunskap, men hur är det med visdomen?
En viss form av utveckling behöver såklart se ut på det sättet. Om alla skulle behöva uppfinna hjulet själva skulle vi inte komma längre än vad en människa hinner utvecklas under en livstid. Men i dagens hästkultur saknar jag ändå fler av de som uppfinner hjul. Det är så stor skillnad på att själv gå igenom en omfattande process av idéer, misstag, framgång, väntan och bearbetning, än att få det färdiga konceptet serverat. Kunskap får du på ett kick, visdom tar tid för visdom är en uråldrig energiform. Kunskap är ett färdigförpackat “såhär är det”. Visdom är helheten, alla de tankar och erfarenheter som behövs för att skapa den där färdiga kunskapen.
Ur ett annat perspektiv är det tvärtom. Där är Kunskap det som tar tid, det du kan lära dig timme för timme som människa i ditt subjektiva lärande. Visdomen är alltid tillgänglig i den autentiska andligheten och inte knutet till en person. Du kan när som helst ta del av den kollektiva uråldriga visdomen, om du är öppen och mottaglig.
Det är aldrig enkelt, eller hur?
Men hur vi än vänder på begreppen, så behöver vi fler processer och färre snabba resultat. Det är skillnad på att själv så frön, vårda och odla i egen jord, skörda något som är ekologiskt, nära och hållbart, än att svänga förbi den billigaste matbutiken med fabriksframställd mat med kemiska tillsatser.
Vi behöver bottna i vår egen utveckling, inte plagiera någon annans. Vi behöver se allt det fina med att inte kunna, att försöka och göra fel, komma fram till egna slutsatser, istället för att stressa fram ett svar som bara ser rätt ut. Ju mer vi fokuserar på de färdiga svaren, desto mer kommer det att fuskas för att nå dit. Det är då vi får alla ryttare som inte känner sin egen kropp eller bryr sig om sin egen sits, med hästar som går med sänkt rygg, taktskillnader mellan bakben och framben och ihopdragna halsar. Du kan kalla det dressyr eller akademiskt eller western eller vad som, grundproblematiken ser likadan ut överallt. Framforcerade resultat utan grund. Plast istället för näring. Kunskap utan visdom. Varför då?

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
ston-300x200

Samhället där ingen mår bra

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Jag har upptäckte ett intressant fenomen, som alltid har funnits men som blivit synligt på ett annat sätt i och med sociala medier: Den hårda attityden i ett samhälle där så många mår dåligt.
Det yttrar sig i olika former av näthat, radikalism, intolerans, brist på empati och acceptans. Överlag är det en hård attityd på nätet idag. Det är så lätt att dela vidare uthängningar av alla de slag och ännu lättare att lägga in negativa kommentarer på sådant man själv inte gillar. Lever vi verkligen i ett samhälle där människor börjat må så dåligt att de hellre ondgör sig över vad andra gör och inte gör, än att själva skapa ett lyckligt liv?

För om du själv är glad, nöjd och tillfreds med din tillvaro så finns det ingen anledning, inget behov, hos dig att skriva negativa saker. Om du däremot mår dåligt själv, känner en hopplöshet, ett utanförskap eller oro inför förändringar, så väcks lätt ett kontrollbehov och viljan att hela världen ska rätta in sig i ett system där du känner igen dig. Trygghet och kontroll, “hängslen och livrem”. Du vill ha garderingar, enkla ritningar att följa, inga konstiga nya saker du inte hört om förut och du kan inte ens bre en macka om det inte finns vetenskaplig forskning på hur du ska göra och varför.

Jag tänker alltid i ett större perspektiv. Det handlar inte om trollen, om negativa kommentarer, om uthängningar av enskilda personer. Det är symptom vi ser, på ett samhälle som ligger så långt utanför sin balans att det börjat synas i varenda liten spricka. Det är rädda människor det handlar om, som inte vet hur de ska hantera sin frustration eller oro på annat sätt än att sprida det vidare. Jag tror inte ens att de känner en tillfällig tillfredsställelse i att försöka trycka till andra, jag tror att de flesta är omedvetna om sitt sätt att kommunicera. What goes around, comes around. Om jag själv mår dåligt, kommunicerar jag dåligt mående till andra. Om jag själva mår bra, kommunicerar jag välmående till andra. 

Det finns också ett grupptryck i det hela. Det är så lätt att falla in i den klagande mobben, få lätta på trycket genom att vara en bland flera röster. Det blir ju också en form av bekräftad tillhörighet, när fler tycker som en själv.
Men vet du, du behöver inte. Du kan ta ett andetag, vända ansiktet bort från skärmen upp mot solen. Reflektera över, att det där inlägget eller personen inte bär ansvar för din känsla. Din känsla är din. Vad som helst hade kunnat provocera den att poppa upp, men vad handlar den om egentligen?

Jag tänker ibland när jag ser saker jag inte gillar på fb, t.ex. den där händelsen som dykt upp i alla hästmänniskors flöden senaste veckan, att jag skulle kunna skriva några ord om den där nyheten, visa min ståndpunkt mot det där vi så gärna vill förkasta. Men varför då? Det finns absolut ingen mening med det vad jag kan se. Varför ska jag hjälpa till att bedriva häxjakt på en enskild människa, en folkgrupp, ett yrke, en metod, ett koncept?
Om jag nu har behov av att jaga andra bör jag rimligen tillämpa det genom att jaga grizzlybjörn med slangbella: jakt utan maktmissbruk.
Det enda vettiga du kan använda dina sociala medier till, är att sprida det du själv tror på, sprida det positiva, engagera dig För istället för Mot.

Angående trygghet och att finna karta och kompass i livet: glöm det.
Det finns inget “såhär Är det”. Inte inom vetenskapen. Inte i någon religion. Inte i någon alternativ behandlingsform. Inte i någon utbildning.

Det finns upplevelser och teorier. Allting utvecklas. Det vetenskapen kunnat bevisa idag har inte kunnat bevisas tidigare århundraden, så på 1900-talet var det ingen vetenskaplig sanning. Det som bevisades under 1900-talet, var inte en vetenskaplig sanning under 1800-talet, osv. Så vad kommer att vara vetenskapliga sanningar om 100 år som inte är det idag? Vi utvecklas, hela tiden!
Därtill har vi samma sak åt andra hållet; ny forskning kan omkullkasta tidigare bevisning och framförallt tidigare teorier. Stor del av det vi kallar vetenskap är teorier. Vetenskapen skapar inte världen, den undersöker den! Tyvärr enligt en del begränsningar. Vi har inte instrument att kunna mäta precis allting, än mindre på sådant vis att det fungerar till vetenskaplig bevisning. Forskning kräver dessutom kapital, så om det forskas eller inte är en ekonomisk fråga. Det gör också att forskning kan köpas av t.ex. företag och genast har vi en snedfördelning som inte känns vidare opartisk och objektiv.
Det vetenskapen nu har funnit är en bit av kakan, men det finns så mycket kvar. (kvantfysik, någon?) Därför tycker jag synd om de som inte vågar känna efter själva. Det är lika sorgligt att inte våga ta några egna beslut, tro på individens upplevelse, som att naivt köpa allt med hull och hår. Är det sannolikt att en värktablett producerad av ett kapitalstarkt företag fungerar för mig utan biverkningar? Är det sannolikt att jag blir frisk om någon som aldrig träffat mig skickar healing på distans? Är det sannolikt att ett landlevande djur som hästen behöver alger från havet? Är det sannolikt att miljarder människor inbillar sig att det finns andlighet?
Ja inte vet jag. Är det ens viktigt om något är sannolikt? Hur bedömer jag över huvud taget om något är sannolikt eller inte? Det finns trots allt mycket som inte är sannolikt men som ändå finns. Som att något kan finnas på två ställen samtidigt om ingen ser på (kvantfysik).
Om det är sannolikt, eller vetenskapligt bevisat, eller allmän norm, eller för att en guru lär ut det, eller för att ett spöke kom och sa det; att hästen lyder om jag slår honom, är det skäl nog att slå honom?

Vad hände med det personliga ansvaret? Vad hände med tolerans och acceptans för andras erfarenheter? Vad hände med välmåendet, färgerna, att inte se allt i svart-vitt, givna kategorier och räta rader? Prova allt du är nyfiken på, som inte kan skada dig. Eller prova för all del det som kan skada dig, om du tycker att det tillför något i din upplevelse.

Hela livet är en upplevelse. Din upplevelse. Vad vill du uppleva? Vad vill du sprida? Vilken förändring kan du göra i dig själv idag, som kommer att spridas till andra imorgon?
Hjälp till att skapa ett samhälle i balans – sprid välmående och kärlek!

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
stam

Måste allting användas?

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Jag vaknade tidigt i morse. Ljuset var mjukt och disigt, nattfrosten dröjde sig kvar. Fåglarna kvittrade och det var en sån där urmysig vårstämning. Inga mänskliga ljud förutom mina fotsteg, där jag och hunden gick och njöt av den skövlade skogen. Ja, precis, vad hände där?
Mitt i idyllen möttes vi av all denna förödelse. Stora skogsmaskiner har under lång tid nu kört fram och tillbaka genom vår närmsta promenadskog, gjort kalhyggen för att det ska säljas tomter med “fin utsikt” över Vänern. En nydragen väg tvärs igenom det lilla skogsområdet, kantat med stora högar sprängsten. Den skog som är kvar gallras kraftigt för att den i slutänden ska bli mer människovänlig, en park. Det är ett jättemisstag, för vid varje storm som varit ligger den yttersta raden träd fällda av blåsten. De har nämligen vuxit upp under förutsättningar där de varit skyddade av andra träd. Träd som förr stod mitt inne i skogen i hundra år står nu ytterst. De håller inte. Och när de faller, står nästa rad av träd lika plötsligt oskyddade. Människans okunskap håller inte.

Vad händer när rad efter rad med flera hundraårig kunskap och visdom försvinner? Hur återskapar vi det som redan förstörts?
Hela grejen med att göra naturen människovänlig äcklar mig. Det är en sak att hugga ner några träd för att ha ved. Det klarar alla skogar. Men denna massdöd, totalt i avsaknad av respekt eller kunskap för hur man påverkar miljön och alla organismer. Den här stadens skogshantering är inte unik på något sätt, och skogar är inte det enda som skövlas, även djur, människor, växter, hav, berg. Allt som går att skövla, förbruka, använda.
Hela samhället bygger på funktion och användning, men med en helt annan infallsvinkel än den naturliga. Alla som lever här fyller redan en funktion, för sin egen skull och kollektivt. Varför kan vi inte dämpa oss, sluta med allt respektlöst och ingå i den naturliga balansen? Vi har skapat ett system där allting ska användas för människans ego, och allt ska maxas. Vi kan äga, köpa, sälja, och tror att det innebär rätt att förgöra. Vad är väl några tusen liv värt i jämförelse med pengar? Vad är en planet värd, kommer det sluta med att någon kan köpa allt?
En häst som inte kan användas avlivas. Varför kan de inte få äga rätten till sin egen existens?
Jag använder inte mina hästar till någonting alls, vi skapar rörelse tillsammans. Jag vill inte heller bli använd, utnyttjad och utbränd i ett egosystem, ett ekorrhjul utan slut. Jag vill ingå i en ny samhällsform, som inte är så här kall, vinstdrivande och skövlande. Jag vet att vi är många som vill det. Ändå fogar vi oss i leden. Låter stormen ta de som står ytterst.

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
linalurar

När ett sinne tas bort

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag legat sjuk. Andra influensaomgången på en månad. Och precis som förra gången så tappade jag rösten. Ur ett kommunikationsperspektiv är det väldigt spännande att plötsligt vara utan en så vanlig kommunikationsväg. Jag får nicka, skaka på huvudet, peka på halsen, skriva lappar.
Att i ett samhälle där vi tror att alla har en röst, nu vara utan röst, sätter vettiga perspektiv. Hur skulle jag ens kunna söka sjukvård, ringa och boka läkartid?

Nej jag ska inte skriva ett blogginlägg om stackars mig som inte kan prata på en vecka. Det var bara en av flera startpunkter som kom till mig och formade den här tanken, att talet har blivit så synonymt med kommunikation och intelligens.
Hur många är det som aldrig har en röst, men som ändå har något att förmedla? Både i avseende faktiskt röst, och att ha en röst som når ut. Att bli lyssnad på. Det är så lätt att gulla med hundar och bebisar, prata över deras huvuden, skämta på deras bekostnad. Som om de inte fångade upp kommunikationen från oss, bara för att vi inte bryr oss om att fånga upp kommunikationen från dem. Människor som kan prata ser sig som förmer än de som inte kan.
Det ligger något annat här också. En rädsla för det ordlösa.
Jag mins en fest på ett slott jag var på för många år sedan. Slottsfrun hade MS som brutit ner henne bit för bit och nu tagit hennes tal. Hon bar därför runt på ett datorliknande hjälpmedel som hon kunde skriva på och som visade texten på en display. Men även de skrivna orden var svåra för henne och det tog tid att koppla hjärna och hand. Jag la märke till att de andra gästerna inte visste hur de skulle förhålla sig. De, som förut hade varit hennes vänner, de skärmade sig, tog avstånd, skyndade vidare i minglet. Så möttes vi, hon och jag. Jag tog hennes hand och såg in i hennes ögon. Hon fick min fulla uppmärksamhet, förståelse, respekt och kärlek. Inget ömkande. Allt det de andra inte gav. Allt det som förvägrades henne. Allt våra ögon kan ge. Det som utbyttes mellan oss var viktigare än alla ord i världen. Det var en evighet men i det rådande rummet var det bara några sekunder. Men jag tror, att vi båda levde upp ett tag till på de sekunderna.

Det ordlösa är ett sinne i sig. Att ta bort det är också att ta bort ett uttrycksmedel. Tyvärr är det så, att det ignoreras hela tiden i det mänskliga samhället. Vår kommunikation har blivit stympad. I samtalen, i skogen, bland djuren, med barnen.
Det bästa är, att du och jag kan förändra. Både genom vår röst och genom att praktisera den ordlösa kommunikationen, kan vi förändra.

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
linaportal

Det öppna samtalet

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Det här inlägget är inte riktat till hästmänniskor utan till alla livsfilosofiska.

Det finns ett samtal som aldrig tar slut och som inte rör sig mellan ett begränsat antal individer i ett slutet sällskap. Det är ett konstant informationsflöde om en kollektiv längtan. Då och då kommer du att ta del av det, i form av en idé du får i skogen, en känsla i ett musikstycke, en dröm du får på natten, något du läser som sticker ut från resten av texten… Något kommer att beröra dig, på ett sätt som gör att det inte lämnar ditt medvetande utan istället växer där, utvecklas vidare tills du i ett annat sammanhang ger det vidare i någon form. I ett samtal, en rörelse, en text, ett penseldrag, en melodi.
Det är ett ständigt pågående samtal därute och därinne, där vi hela tiden tar emot och tillför information och tillsammans får berättelsen att växa. Tillsammans gestaltar vi denna längtan av förändring, idén om något existentiellt större, där ingentinget får vara fullt synligt och fullt osynligt på samma gång. Vi vet det vi inte kan sätta ord på och vi är lugna i att vi inte kan förstå det fullt ut, ändå uppleva det fullt ut. Kanske är det så enkelt som att det är kärlek vi kommunicerar.
Jag vet bara att vi än så länge är relativt få människor som aktivt deltar i det här samtalet. Jag antar att det är för att det här samtalet inte kan ägas eller kontrolleras, tvärtom, för att uppfatta det och medvetandegöra det behöver du gå utanför alla kontrollerande ramar. Det har inget namn. Jag kan inte säga exakt vad det består av, så antingen känner du igen det i din upplevelse eller så gör du det inte. Men det existerar som en gemensam nämnare i så många olika sammanhang. Det dyker upp som igenkännande när bergsklättrare, djurkommunikatörer, artister, konstnärer, kampsportare, trädgårdsmästare, kan prata om samma sak ur ett långt vidare perspektiv än det egna ämnet. Synen på fokus, samhörigheten med allt, sin egen kapacitet bortanför intellektet, känslan av total närvaro i det enkla nuet.
I det här samtalet behöver du gå upp i det kreativa flödet, låta dig påverkas av allt det som inte vill sorteras i ordning utan som längtar efter en sammansmältning som aldrig tar slut. Det är ett sökande som upplöses i ett finnande, som i sin tur startar ett sökande. Det är ett samtal om allt och inget, för det är samma sak.
Det bästa jag vet är att ta del av det här samtalet och inse sådant jag sedan inte kan sätta ord på, bara uppleva hjärta till hjärta, i essensen av det som är du och jag.

Det är en rikedom när jag finner människor som uppmärksammat det här, och det är förstås viktigt med nätverkande och synliggörande. Om det fattas människor i ditt samtal, skriv några rader till mig. linazacha@autentisk.nu

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
lz3

Är du också en sån som inte har alla svar?

[fusion_builder_container hundred_percent=”no” equal_height_columns=”no” menu_anchor=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=”” background_color=”” background_image=”” background_position=”center center” background_repeat=”no-repeat” fade=”no” background_parallax=”none” parallax_speed=”0.3″ video_mp4=”” video_webm=”” video_ogv=”” video_url=”” video_aspect_ratio=”16:9″ video_loop=”yes” video_mute=”yes” overlay_color=”” video_preview_image=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” padding_top=”” padding_bottom=”” padding_left=”” padding_right=””][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ layout=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” border_position=”all” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding_top=”” padding_right=”” padding_bottom=”” padding_left=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” center_content=”no” last=”no” min_height=”” hover_type=”none” link=””][fusion_text columns=”” column_min_width=”” column_spacing=”” rule_style=”default” rule_size=”” rule_color=”” hide_on_mobile=”small-visibility,medium-visibility,large-visibility” class=”” id=””]

Idag funderar jag på trygghet och vad som får oss att känna oss säkra i en situation, ett system eller under en inlärning. Många gånger är det ovissheten som skrämmer människan och lösningen på det blir att vilja förinta ovissheten, att göra allting kontrollerat och med givna facit.
Men jag funderar på vad som händer i en människa när hon får lära sig att hantera sin häst efter en given karta, och vad som händer i hennes häst när hon gör det.
Vad händer i en individ när vi kan se exakt var vi är, var vi varit och var vi ska gå härnäst? Kan vi verkligen utvecklas på det sättet? Jag förstår att människor känner sig trygga i ett sådant system. Det är skönt att kunna ta rygg på någon annan, följa en karta och en färdig stig som någon annan gjort åt oss. Men är det utvecklande?
Jag kan se att man lär sig mycket om sig själv och andra genom att spela i en teaterpjäs och följa ett manus. Men hur skulle mina relationer se ut om det var det enda vi gjorde? Vad händer med min vän om jag, oavsett vad han säger, svarar med en inövad replik? Jag antar att han antingen kommer att undvika mig, eller konfrontera och ifrågasätta mig, eller anpassa sig och själv börja svara med lika konstlade svar.

I hästvärlden ser jag mängder med människor som tror att de kommunicerar när de egentligen bara repeterar ett manus, och jag ser hästar som slår dövörat till, blir frustrerade – eller anpassar sig och ger tomma konstlade inövade svar tillbaka. Det är tryggt för människan att ha ett givet system att följa, men det kan aldrig bli levande. Det blir träning, inte kommunikation.

Visst känner sig både hästar och människor trygga i rutiner. Men i kommunikationen byggs trygghet ihop med tillit, och tillit skapas genom förståelse och närvaro. Vi litar inte på den individ som vi upplever distanserad, stressad, splittrad, ofokuserad. Vi litar på den vi upplever som närvarande, den som ser oss och som kan förmedla sin trygghet genom att sprida den som en känsla, en atmosfär som färgar hela rummet.

Jag tror på den som då och då svarar “Jag vet inte”, och det finns ett lugn i att inte behöva veta allt. Istället behöver vi värna om det tomrummet, låta det vara tomt någonstans utan att fylla igen alla utrymmen i hjärnan. I det tomrummet som säger “Jag vet inte”, finns en nyfikenhet, en hunger och en frihet i att låta allting bara vara som det är, bortom vår kontroll. För om jag inte går in för att kontrollera och styra upp, utan släpper det fritt, så tillåter jag vad som helst att hända. Först när jag tillåter allting att vara lika möjligt, är det möjligt att det bästa händer – det där magiska som är så mirakulöst bra att jag aldrig ens kunnat föreställa mig det. Just därför kommer min vilja att kontrollera och styra alltid att stå i vägen för det som hjärtat egentligen önskar men som hjärnan inte kan tänka ut.

Det är detta som är intuition – att veta genom känsla istället för att tänka ut det. Att känna starkt för något men inte kunna – och inte behöva – förklara det. När vi börjar leva efter vårt hjärtas önskan och vår intuition splittras våra kontrollbehov, för vi ser att de inte längre tillför något i vår liv utan istället förminskar det. Det är ett liv som kräver att bli levt, på ett helt annat sätt än längs raka gator i fyrkantiga kvarter.

[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]