2019-04-19 (4)

Äg dina rörelser

Det kan vara en lång process att lära sig utföra något nytt. Låt säga att din instruktör ber dig utföra en ny rörelse eller övning i ridningen. Först behöver du förstå i teorin vad du ska göra och hur du ska utföra det. Instruktören ger dig teorin antingen endast verbalt eller genom att själv sitta upp och visa. I bästa fall, kanske ska tilläggas. Många instruktörer hoppar över det teoretiska och ropar bara ut korta fraser som inte förklarats i detalj innan. “Mer skänkel!” “Rama in!” Exakt hur och varför får du aldrig veta, vilket leder till att du ger allt fler signaler samtidigt i hopp om att något fungerar.
Hur det teoretiska än ser ut är nästa steg än svårare; du behöver få kroppen att följa din och tränarens målbild.

I början behöver du ha låga förväntningar på din prestation för att efter åtskilliga repetitioner börja utföra uppgiften med alltmer teknisk precision. Först vid det laget kommer du att ha en känsla för vad du gör och därigenom kunna tro på vad du gör. När du har teoretiskt och praktiskt kunnande samt kan fylla det med känsla, kan du äga din rörelse och få den trovärdig inför hästen. I början, när du trevande försöker rida efter instruktörens instruktioner, så är du inte trovärdig. Du fyller inte dina signaler med känsla och självklarhet. Du äger inte dina rörelser. Det gör att hästen har svårt att förstå dig, för medan du försöker rida genom att guidas av någon annan så behöver hästen låta sig guidas av någon som guidas av någon. “En blind leder en blind”.

Vad är det du lär dig?
Många instruktörer försöker korta ner inlärningstiden genom att “rida hästen genom eleven”, dvs vara på dig med ständiga direktiv på vad du ska göra i varje stund för att du och hästen ska prestera bättre. Det är ett system som kan vara mycket behjälpligt i rätt sammanhang, men oftast tappar man mer än vad man vinner på det speciellt om alla lektioner är uppbyggda på denna metod. Förvisso kanske du presterar bättre under själva lektionen, men den största fallgropen är att du trots det inte äger dina rörelser. Du har lånat ut din kropp till instruktören vilket kan leda till att kroppen kan behöva kompensera för sådant den egentligen inte är redo för. På samma vis kompenserar hästen i sin kropp om du ramar in med för många hjälper och hela tiden styr vad och hur han ska göra. Det blir en konstgjort koordination och balans som inte bär sig själv.

Utmaningen att göra tvärtom
Finns det något annat sätt att tillämpa inlärning, för både människa och häst?
Ja!
Vi kan börja med känslan och låta den guida den egna kroppen till ökad medvetenhet i tekniken. För att kunna tillämpa den här inlärningsprocessen behöver din instruktör ha ett helt annat upplägg på sina lektioner. Mindre undervisande, mer coachande. Hen behöver guida dig i din känsla och visa in dig på stigar som gagnar din utveckling, istället för att försöka stöpa dig i en förbestämd form. Detsamma gäller såklart din approach till hästen. Ni båda behöver få utforska och prova er fram till vad som känns bra både mentalt, emotionellt och fysiskt. Det innebär inte att du inte får instruktioner eller teori, utan att de är riktade på ett annat sätt. Istället för “Såhär ska du göra” så kan du få frågor som “Vad händer när du gör såhär?” “Hur känns det här?”. Genom att kommunicera med samma värdegrund till hästen blir lektionen en ständig kommunikation mellan tre parter; tränaren, dig och hästen, där ni gemensamt utforskar vad en övning gör med din och hästens balans. Målet är inte att ni ska klara övningen utan att hitta övningar som gagnar er utveckling just nu.

Hållbarhet
Det är en undervisningsform som kan kännas utmanande för både tränare och elev då många av oss är så påverkade av träningsnormen att det ska se bra ut och att vi ska prestera, inte att det ska kännas bra och att vi tillåts vara i en process som faktiskt får vara ful och klumpig innan den kan bli vacker att visa upp för publik. Tränaren behöver släppa kontrollen över inlärnings/prestations-kurvan och eleven behöver fylla ut sin egen kostym. Om eleven är blyg, försynt och har svårt att agera så behöver man börja precis där, med att stärka självkänslan och successivt minska rädslan för att göra fel och skämma ut sig. Det finns inga fel när vi börjar med känslan, för känslan är en budbärare som berättar om vår upplevelse just nu.
Om eleven är stel, behöver vi börja med att mjuka upp. Inte genom att våldföra oss på kroppen, utan genom att fråga kroppen vad den tycker känns bra. Om små förändringar tillåts vara små kan de alltid bli större när du är redo.

Naturligt lärande
När fölet och barnet lär sig nya saker sker det genom lek. De är fyllda av känslor och affirmationer/fantasi så även om de inte har någon utvecklad motorik och koordination så äger de ändå sina rörelser. De är trovärdiga för allting kommer inifrån dem själva. De är autentiska.
På samma vis kan du äga dina rörelser och fortsätta vara autentisk som vuxen även när du lär dig helt nya saker. Då behöver du inte förminska dig själv för att passa in i en mall, du behöver inte bli en kopia för du är redan ett original. Utveckla allt det som du redan är.

jeni8

Hur motiverar du din häst?

Oavsett vilken inriktning du tränar så finns det två olika sätt att få hästen riktigt motiverad. En motiverad häst gör inte bara bättre resultat – han lever förstås ett mer tillfredsställande liv. Har du koll på vad som motiverar just din häst?

Det är en underbar tid hästvärlden är i nu, när vi har ett så stort smörgåsbord av inriktningar och metoder att välja bland. Vilken skillnad mot för bara några år sedan! Det som tyvärr lever kvar är att så många tittar snett på varandra istället för att se att varje inriktning tillför något till helheten. Så som jag ser det, kan jag inte rida 10 dressyrhästar efter samma mall. Jag behöver anpassa varje träningsupplägg för varje individ.
Täcke eller inte täcke, skor eller barfota, vilken typ av sadel, vilken typ av huvudlag, foderstat, hur ser veckoschemat ut, och så det här med motivation. Vad motiverar just den här individen?

Döda inte motivationen
När jag frågar en ny elev vad hennes häst tycker är roligt eller vad som motiverar hästen, kan en del berätta detaljerat om hästens personlighet och intressen. Andra har inte en aning. Jag lägger ingen skam eller skuld på de som inte känner sin hästs behov, de är bara offer för en seglivad stallkultur där människan köper en häst för sina egna intressen och där hästen ska tränas in i den valda inriktningen. Oftast är hästen avlad för det som människan ämnar använda honom till, men det är aldrig en garanti för vad hästen har för behov mentalt och emotionellt. Det, i kombination med en annan envis stallkultur: hästen ska lyda och blir annars bestraffad, är en riktig motivationsdödare för många hästar. Många ryttare och tränare tjatar, gnatar och bestraffar istället för att göra träningen intressant och rolig för hästen. Men det finns andra sätt att träna på, där hästen får vara med och tänka och på så vis både får stimulans, ansvar och motivation.

Inre och yttre motivation
Om du kan hitta det som intresserar din häst, kommer han anstränga sig för att han älskar sitt jobb. Ingen “metod” kan slå det. Det handlar om att hitta hästens inre motivation istället för att enbart försöka få honom motiverad via yttre motivation.
I kombination med hästens inre motivation, finns det även en eller flera yttre motivationsgrunder som fungerar på just den individen. En del hästar älskar att få verbalt beröm, en del att få godis, en del att få pauser, en del att bli kliade, en del att få en leksak… och en del vill bara jobba. Om du kan komma fram till just din hästs inre och yttre motivation kan du få en riktigt rolig träning för er båda två.

2016-23

Vad innebär det att vara självbärande?

När man inom ridsporten pratar om självbärighet menar man en häst som bär upp sin ryttare i en ändamålsenlig form. Att en häst kan samla och länga sig med bibehållen corestabilitet och därmed röra sig i balans, det är själva bärigheten. Självbärigheten är att hästen kan göra detta mer eller mindre självständigt, att ryttaren inte behöver ta ensamt ansvar att hålla ihop hästen.

Olika inriktningar har olika vägar för att komma dit, men en generell röd tråd är att man tränar hästen steg för steg till en allt högre dressyrnivå. Allt träningsfokus ligger på vad hästen visar och presterar fysiskt och hur man bedömer det i förhållande till sin målbild. Man dresserar hästen till att ge efter för tryck, söka eftergift och beröm och på så vis påverkar honom att utveckla sina rörelsemönster och kroppshållning till mer bärighet. Dvs bära ryttaren.

Men det är något som gnager. Det är något som saknas. Jag ser så många ekipage som uppnått mer eller mindre perfektion inom sin inriktning. Ekipage där hästen är stark, lösgjord, följsam och bär upp sig och ryttaren bra. Men samma ekipage kan ha hanteringsproblem eller uppvisa extroverta eller introverta stress-symptom. En häst kan vara en fulländad atlet men med tom blick. Sen har vi andra ekipage, som försöker uppnå en högre dressyrnivå men där det bildats en kamp mellan häst och ryttare. Hästen hänger i den ena eller båda tyglarna. Skjuter ut bogen. Blir för lång, för tung, för slö, för het, för trippig… Ekipage där ryttaren sitter i vägen men försöker kräva lydnad trots sina egna brister. Tränare som menar att man kan, eller till och med behöver, bestraffa hästen på vägen till bärigheten. Tukta hästen, visa vem som bestämmer, rama in och hålla ihop.

För mig stannar inte självbärigheten i det fysiska. För mig sträcker sig självbärigheten så mycket längre och djupare än till ridningen.
Jag vill förmedla att självbärigheten i sin helhet handlar om lika delar själ, tanke och kropp. Ett fulländat välmående och därigenom ett fulländat samarbete mellan häst och ryttare. Inte fulländat i betydelsen perfekt, att vi behöver söka något ouppnåeligt ideal. Fulländat i den form att jag som individ lever och rör mig medvetet, i kontakt med min kropp, i kontakt med mina känslor, i kontakt med mina tankar.
Jag vill förmedla att självbärigheten inte bara handlar om hästen utan minst lika mycket om oss som ryttare. Jag vill förmedla att självbärigheten inte kan uppnås genom tvång och den kan inte uppnås genom att bara fokusera på träningen. Självbärigheten börjar i oss själva, i vår autentiska kärna, och sträcker sig in genom relationen fram till ridningen.
Hästen bär oss, oavsett om det är i bärighet eller obalans. Hästen bär hela oss, oavsett om vi rider eller inte. Kropp, tanke, själ. Hur blir vi lätta att bära?

rykt

Vad ryktar du in i hästen?

När jag växte upp var borstning och ryktning av hästen väldigt centralt. Det var något man la tid, engagemang och framförallt hjärta i, för det handlade inte bara om att göra hästen fin. Att hästen blev ren var nästan sekundärt. Det primära var att ryktningen av hästen var en av grundpelarna i att skapa en fin relation med sin häst.

Idag ser jag allt fler som borstar hästen under stress, med fullt tjatter inne i huvudet eller samtidigt som man facebookar på mobilen. Du borstar bort stöv, men vad borstar du in under tiden? Vilken känsla ger du hästen under ryktningen?
Jag brukar likna det vid hur du själv vill bli bemött och behandlad av en terapeut när du lägger dig på massagebänken eller hos frisören. Visst är det en gigantisk skillnad när den som tar på din kropp gör det med närvaro och känsla, än om hen gör det som om du var en sak?

Låt den här stunden innan ridpasset bli så mycket mer än att bara snygga till hästen. Låt det bli Er stund. Tillsammans. Borsta i lugna, mjuka jämna tag. Bli medveten om din andning. Känn att ditt hjärta blir varmt och att du borstar in ditt hjärta i hästens päls, i hästens hud. Lyssna på vad hästen tycker om och vad han tycker är obehagligt och anpassa dig efter det. Borsta in allt det du sedan vill ha i ridpasset. Borsta bort stöv, borsta in er relation.

combined

Det är nu du gör det

Brukar nyårsafton komma plötsligt i ditt liv? Du vaknar tillfälligt ur en grå vintervardag, finner dig själv festklädd med ett glas bubbel och hittar snabbt på ett nyårslöfte medan fyrverkerierna färgar natthimlen. Några dagar senare är du tillbaka på jobbet, tillbaka i din vinterdvala och den där flyktiga önskan om förändring du kände vid tolvslaget försvann med baksmällan.
Om det är en resumé av dina senaste nyår, är det här inlägget för dig!

Mellandagarna
Jag gillar uttrycket mellandagar. Som att få en bonusvecka. En tid för andrum. Reflektion. Sortering, hopsamling och nya planer. Hur använder du dina mellandagar? Det är nu du har chansen att lägga upp bollen inför 2017!

Vad hände?
Ta en kväll och gå igenom hela 2016. Mycket av det du gjort under året har du förmodligen glömt. Fotomapparna i datorn/mobil kan fräscha upp minnet. Vad försökte du åstadkomma det här året? Nådde du dina mål?
Om ja; varför? Vad var receptet som lyckades för dig?
Om nej; varför inte? Vad kan du se idag som du inte såg just då?

Målbilder förändras
Det är inte alls säkert att du har samma önskemål och visioner inför 2017 som du hade inför 2016. Du har utvecklats det här året, fått nya erfarenheter och insikter, lärt känna dig själv ett varv till. Så sträva inte envist längs samma stig du är van vid, i något slags tappert men oreflekterat försök att nå gamla mål och göra avslut. Våga skaka om den lilla kartongen du kallar vardag, sätt allting på sin spets, släpp allting du har och allting du velat ha och se vad som faktiskt kommer tillbaka, vad som faktiskt är viktigt framåt!

Sätt upp ett mål
En del mål behöver vi nå fram till medan andra bara avgör riktningen i en viktig process. Oavsett vad ditt mål är, behöver du lära känna det för att kunna använda det.
Varför har du den här målbilden?
Vad är din egentliga drivkraft?
Vad är ditt syfte, på vilket sätt blir ditt liv bättre när du nåt fram till målet?
Om målet består av högre status/yttre ting/prestation; vad symboliserar det på din insida? (t.ex. tävlingsresultat = yttre bekräftelse = kan vara dolt behov av att bekräfta/acceptera/älska dig själv)
Målbilder är ofta komplexa när man börjar vrida och vända på dem. De flesta har en yttre aspekt och en inre aspekt. Hur tar du hand om båda delarna?

Händelsekedja
Du har en målbild, en vision. Du ser de olika delarna i målbilden, hur de speglar olika delar i din person. Du känner värdet i målbilden, hur den här visionen påverkar dig och vad som driver dig i den riktningen.
Nu behöver du en plan. En ny målbild betyder en ny riktning. För att nå en stor förändring “där framme” behöver du ändra det du gör just nu, i din vardag.
kartaTänk dig att du står i mitten av den här kartan. En liten förändring av din riktning nu blir en stor skillnad längre fram. Utan små förändringar i vardagen, kommer du röra dig i samma riktning du gjort hittills vilket uppenbarligen inte lett dig närmre ditt mål.

För att kunna nå fram till ditt mål, behöver du använda målbilden i vardagen. Vad kan du göra just idag som tar dig närmre imorgon?
Misstaget många gör, som leder till att målbilden dör, är att de separerar målbild från vardag. Visionen blir något att dagdrömma om, medan man i praktiken gör något helt annat. Du behöver börja leva din målbild. Om målet är en friskare kropp, behöver du sätta upp nya rutiner kring vad du äter, när du äter, vad du tänker om din kropp, hur du pratar om din kropp, osv. Du behöver boka in tid för träning i din kalender. Du behöver göra om din vardag så att du lever efter din målbild. Det fungerar inte att drömma om en bättre hälsa medan man häller upp en påse chips i TV-soffan.
Detsamma gäller alla mål. Bort från drömmande, fram för handling i praktiken.

Låt oss börja!
Nyåret är en perfekt tidpunkt för nystart. Det ligger en kollektiv nystartsenergi, där alla vill något nytt och välkomnar det nya. Använd mellandagarna för alla dina förberedelser, så att 1 Januari kan bli datumet då du sjösätter din plan och börjar leva din målbild. Då har du ett färdigt startdatum, istället för att drömma om att börja. Sätt ett startdatum som du kan hålla! Det är ingen idé att välja 1 Januari om du kommer att vara bakis och/eller supertrött efter en intensiv nyårsfest. Välj i så fall ett datum nån vecka in i månaden.
Sätt upp delmål och hållpunkter. Det är väldigt bra om du kan tidsbestämma dessa. I Januari ska du göra ditt, i Februari ska du göra datt… I Augusti… Men det är inte alla målbilder som man kan ha en tidsplan på. Då är det ännu viktigare att du är medveten i vardagen och gör det du kan varje dag, så att oväntade möjligheter inte går dig förbi.

billy8

Om hästen blir lydig har jag misslyckats

Frihetsdressyr har blivit det nya svarta och youtube svämmar över med filmer som visar flashiga trick och exceptionell lydnad. En del filmklipp är fantastiska och vackra, andra får mig att känna olust. Min facebookgrupp Frihetsdressyr & Trickträning har i skrivande stund över 4200 medlemmar och ökar varje dag. Det som förut bara kunde ses på cirkus och filminspelningar i Hollywood har nu blivit mainstream. På gott och ont. För en del utövare öppnas en ny värld med ett nytt sätt att se på hästen. Men för många öppnas en ny värld full av möjligheter att glänsa och imponera på andra, som i vilken annan inriktning som helst. En väldigt stor andel lockas in i frihetsdressyren för att kunna göra spektakulära trick, det kan vi inte sticka under stol med.
Det hela kokar ner till lydnadsträningens vara eller icke vara. Säg mig, försöker du få havet att lyda dig? Har du lydnadsträning med träd? Hästen är en urkraft! Du är en urkraft! Ingen av er ska förminskas till att viljelöst lyda någon annan. Att du slutar lyda innebär inte att du blir kriminell. Det innebär att du har utrymme att vara dig själv, utrymme att vara kreativ, utrymme att följa din egen rytm, utrymme att leva i balans, utrymme att uttrycka kärlek.
Jag längtar efter den dag då mänskligheten kan göra allting utan egobegär. Då man tränar dressyr, hoppning, westerngrenar, distans, trickträning etc, för att det är det roligaste hästen vet. Då man tränar utan någon som helst prestige. Skillnaden ligger alltså inte i vad du gör, utan hur du gör det. Med vilket syfte och för vems skull.
Skillnaden ligger i, om du tränar din häst för att han ska bli lydig eller om du tränar för att han ska bli glad och stolt. Skillnaden ligger i om du tränar hästen, eller om ni tränar tillsammans.

Kommunikationen mellan häst och människa behöver nå dithän, att vi kan inspirera varandra. Inte dressera. Oavsett om du tränar med utrustning (träns/rep/spö/etc) eller inte, handlar lydnadsträning om att göra hästen mentalt ofri. Hästen lyder dina kommandon, följer din vilja, gör som du säger. Om hästen inte gör det räknas han som olydig. Det är normen i hästträningen i de allra flesta inriktningar.
Jag, och många med mig, har ett helt annat förhållningssätt. Jag vill att hästen lyssnar på mig, men den dag jag bara ger direktiv och hästen bara gör som han blir tillsagd, den dagen har jag misslyckats med allt jag någonsin velat åstadkomma. Om jag istället ger hästen mental frihet, eller rättare sagt om jag aldrig tar den friheten ifrån honom. Hästen är mentalt fri från födseln. Om jag kan bevara den friheten, har jag en häst som kan utveckla sin egen personlighet, vilja, ambitioner, idéer och kreativitet till fullo.
Den mentala friheten handlar till skillnad mot vad många tror, inte om utrustning. Du kan se filmklipp där hästen är helt lös och människan varken håller i rep eller spö, men där hästen är mentalt ofri. Och du kan se filmklipp där hästen rids med sadel och träns men med full mental frihet.
Frihetsdressyr borde få ha innebörden Dressyr i Frihet. Inte dressyr som i att dressera fram konster, utan dressyr som i att träna bärighet hos både människa och häst. Fysisk, mental och emotionell självbärighet, där de två parterna även bär varandra. Och en väldig massa lek.

kli

Att bli ett med hästen är utgångsläget

Överallt i stallarna, tidningar och social media ser jag en röd tråd i människans sätt att tänka. Jag ser det i ordval, som att människan har problem med hästens beteenden, eller att människan vill bli ledare över hästen, eller att hästen är tung i handen, osv. Jag ser det på valet av standardutrustning, där dubbla nosgrimmor är obligatoriskt oavsett om ekipaget ämnar tävla eller bara hobbyrider i skogen. Om hästen inte lyssnar på inverkan från bettet väljer många att sätta på en hjälptygel eller skarpare bett.
Hela tiden och i alla sammanhang kräver människan mer av hästen, utan att någon gång stanna upp och rannsaka sig själv eller orsak och verkan.
Jag drar alla saftigt över en kam nu. Det är dock inte den enskilda ryttaren jag vill komma åt, inte heller generaliserande av problem som i varje specifikt fall mycket väl kan behöva en viss form av lösning.
Jag adresserar kärnfrågan i normen. För trots alla “nymodigheter” som ploppat upp, trots att allt fler börjar träna sina hästar lösa, rider bettlöst etc, så kvarstår normen att det är mycket lättare att se vilka problem jag har med hästen, än vilka problem hästen har med mig. Det är mycket lättare att byta utrustning än ridteknik. Det är mycket lättare att vara mer dominant och träna lydnad, än att träna sin egen lyhördhet.
Dels är det lättare för att vi slipper hela det där jobbet med “personlig utveckling.” Vi behöver inte ändra oss, vi ändrar utrustningen och hästen istället.
Men framförallt är det lättare för att den gamla normen (som egentligen inte är så gammal) biter sig kvar. Kanske biter den sig kvar för att den moderna människan är fullt upptagen med att förverkliga sig själv på alla andra punkter än i sin egen kärna. Det är enklare att gå på yoga för att få en slank kropp och tysta det dåliga samvetet över att inte “bry sig om sig själv”, än att gå på yoga för att förankra kontakten med själen på riktigt – oavsett om det tar 20 år och du inte blir ett dugg slankare under tiden.
Jag tror att alla som rider älskar hästar. Jag vill tro det i alla fall. Ändå är det fortfarande försvinnande få som låter den känslan ta plats på riktigt i livet med hästen. Hur kan man säga att man älskar sin häst, när det går ut på en ridning byggd på obehag, motstånd, dragkamp om tygeln, svordomar, bankande i sidorna, “Nu skärper du dig!”, ändlöst harvande på samma volt i en timme? Är det gullisnuttandet och pussen hästen får på mulen innan du åker hem som är kärlek?
Det är inte onda människor som gör så här. Det är människor som älskar sin häst, älskar ridningen, har en längtan i sitt bröst att få bli ett med sin häst. Men de har aldrig fått en positiv väg dit. Sedan första steget in i sitt hästliv har de blivit skolade enligt normen. Normen, oavsett om det är dressyr, hoppning, någon westerngren, NH eller annan inriktning, ser i grunden ungefär likadan ut även om tillämpningen ter sig olika på ytan. Det kokar ändå ner till ett kämpande i vardagen, att man måste vinna över sin häst. Ju starkare motstånd hästen har, desto starkare måste du agera så att du vinner och hästen viker. Ger efter. Blir lydig, lägre i rang, ger upp, lyssnar på dig för att du har visat vem som bestämmer.
Oavsett om vi vill ta avstånd från detta eller försvara det och klä det i finare ord, så kvarstår det som norm. En norm vi alla färgas av. Var gång någon okänd person ser mig träna en häst vet jag, att de inte skulle notera om jag tog tag i tygeln eller knackade till med sporren. De kommer inte notera om jag har på en graman eller fundera på hur hårt nosgrimmorna sitter. Men ser någon mig ge godis under ett ridpass eller rida i bara stallgrimman, då sticker jag ut som en udda fågel. “Det finns en i varje stall. Någon som gör konstiga saker med sin häst.”

Hur bryter vi normen?
Det krävs mod att frångå normen och börja se sig själv, hästen och hästlivet från nya perspektiv. Mod, för att du kommer att sticka ut från mängden. Mod, för att det är svårt att byta vanemönster. Mod, för att det handlar om personlig utveckling. Mod, för att det gör dig ansvarig. När du inte “gör som alla andra” och när problemen inte förminskas till att bero på utrustning eller hästen, utan att Du behöver finna något nytt inom Dig, så gör det dig till ansvarig på ett helt nytt sätt. Det kan vara skrämmande, tungt och jobbigt i början, men när grovjobbet är gjort är det istället befriande och avkopplande. För om Du är ansvarig, så innebär det också att Du kan förändra. Du är inte ett offer under omständigheter.
Om Du har en längtan efter ett harmoniskt hästliv där du är ett med hästen, så kan Du skapa det. Här och nu, med den häst du har, med varje häst du möter.
Alla som integrerar Autentisk Hästkommunikation i sitt hästliv har en längtan att bli ett med hästen, och de uppfyller den önskningen varje dag. Varje dag börjar vi med att bli ett med hästen. Det är utgångsläget, för att sedan kunna påbörja dagens träning och fortsätta vara ett med hästen. Det är du och jag som behöver ta ansvar för att bli ett med hästen. Att gå in i hans energi, rytm, känsla. Det är inte hästen som ska fostras till detta och bli lydig. Vi tränar inte hästen till att följa oss i alla lägen. Först behöver vi träna på att följa hästen. Innan vi kan göra det, behöver vi bli ett med oss själva. När vi kan släppa vardagsstressen, surret i huvudet och tankar om hur vi ser ut på ytan, kan vi istället lägga fokus på att vara medvetna här och nu, släppa ner axlarna, andas fritt, odla en positiv känsla i magen.
När vi är i balans är det lätt att bli ett med hästen. Du kommer att märka att de av hästens beteenden du upplevde som problematiska, i själva verket var hästens försvar på din obalans.
Hästarna vill vara ett med oss. Det tillhör deras flockkommunikation att synkronisera. Om du är i obalans, innebär det att hästen synkroniserar med den obalansen, eller motsätter sig att bli ett med dig.

När du drar i tygeln, ligger det inte i hästens natur att ge efter och vara följsam, utan att synkronisera med spänningen i dina axlar. När vi går in för att knäcka hästens motstånd, bryter vi ner hästen. Vi tränar honom till att brutalt gå emot sin natur, att bli något han inte är.
Kanske är detta normen, för att det är så människan gör mot sig själv? Var dag vi lever i obalans med oss själva, var dag vi frångår vår inre rytm och anpassar oss till mer stress och mer yta, bryter vi ner oss själva. Det hänger ihop allting. Att bli ett med hästen är inte ett roligt partytrick. Det är inte bara en revolt mot ridsport-normen. Det är något av en samhällsrevolt.

jenihage-300x300

Hästen tar över

Ledare. Den som går först. Vägvisaren. Visionären. Inspiratören.
I hästflocken finns det många sådana individer. Ibland påbörjar individ A en rörelse som de andra följer. Ibland är det individ B som börjar gå och de andra hakar på. Ibland är det C, D, E, F…

Många människors världsbild kretsar kring ett annat system, som byggts av konkurrens, makt och kontroll. Man ser en hackordning där alla klättrar på varandra för ingen vill vara i botten. Ingen vill bli utkonkurrerad, lottlös, hackad på. Kring detta har man byggt mänskliga samhällen såväl som hästträning. Det blir en misstänksamhetslinje som följer med in i relationer till både människor och djur. Uppfostrar vi våra barn till att bli mobbare, eller råkar det bara bli så som någon slags naturlig gruppdynamik som ingen kan påverka?

Konkurrens om otillräckliga resurser leder till maktkamper där starkast vinner. Är det verkligen den grund du vill bygga relationen till hästen på, när du säger att du vill vara ledare över hästen? Inte ledare i fråga om att påbörja en rörelse som den andre kan följa utan ledare i betydelsen att du måste bestämma allt, annars kommer hästen att göra det. Vad är det som är så farligt med en häst? Vad är det vi tror att vi måste bemästra och kontrollera?

”Hästen är stor och stark och kan göra oss illa.” blir ofta svaret när jag frågar.
Det är teoretiskt korrekt, men det gäller ju många män i förhållande till många kvinnor också. Jag känner inget behov att ”bestämma och kontrollera män annars tar de över”, jag väljer annat umgänge i så fall. Et umgänge som jag kan vara avslappnad med, som inte försöker manipulera ut mig så snart jag lägger ner garden.

Den här misstänksamheten mot hästen som något sorts maktgalet monster som hela tiden går runt och längtar efter att förgöra oss, den har inte sin grund i hästen. Det är något människan valt att projicera på hästen. Vad är vi så rädda för?

Hästen i sig är förvisso stor och stark, men viljan att använda detta mot oss saknas såvida det inte är ett försvar framprovocerat i stunden eller av bakomliggande problem. Jag hör ofta människor säga ”Om hästen visste sin styrka skulle vi inte ha en chans.” Det jag upplevt är att hästen vet sin styrka! Hästen vet att hans kropp är stor, stark och snabb men ser inget syfte att bestämma över dig. Han finner inget ni behöver konkurrera om. Men om du vill ha hans plats och din önskan är stark, så flyttar han sig och ger plats till dig. Om dina ben inte orkar springa lika snabbt som hans, så bär han dig. Om du är missnöjd för att träningen gick skit, så tar han på sig det. Om du vill att han slutar använda sin kropp i sin fulla potential för att det skrämmer dig, så gör han det. Om du vill bestämma över honom, så lyder han.

Om du söker inspiration och visdom, ger han dig det. Om du söker en vägvisare, så går han före. Om du vill lära dig att bygga relationer med eget ansvar, tillit, samarbete och lyhördhet, så berättar han allt.

Hästen tar över hela tiden. Han tar över dina känslor. Han bär hela dig.

I en hållbar, närande relation konkurrerar vi inte med varandra. Vi bär. Vi ger. Vi samarbetar.

lina-portugal

Våga vara modig

Är jag färdiglärd nu? – Nej
Känner jag mig ens redo att börja? – Nej
Kommer jag nånsin nå den punkten? – Nej

Det är såhär det är, för alla. Det är aldrig rätt läge för någonting. För när du är framme vid den där dagen, då du känner dig redo och tillräckligt kunnig och allting känns tryggt och bombsäkert – då kommer du inte längre ha samma mål. Det som utmanar dig idag, det som väcker ditt driv, din nyfikenhet, det som får dig att brinna och att vilja ta språnget – det kommer inte utmana dig ett dugg den dag du känner dig redo. Då kommer du ha siktet på ett nytt mål, som du inte känner dig redo för men som du dras till.
Därför är det så viktigt att ta tag i dina drömmar. Gå dit hjärtat pekar. Våga ta stora andetag. Våga brinn. Våga göra. Våga våga, och våga var modig.
För många år sedan läste jag någonstans att människans stora rädsla inte är att inte vara tillräckligt bra, utan för hur bra hon kan vara. Vi är rädda för vår egen storhet. Vi är rädda för vår fulla potential.
Kanske är det därför vi så gärna äter skräp, nöjer oss med en lagom dålig tillvaro, bortförklarar våra drömmar som nonsens. Vi vill hålla oss själva tillbaka. Vi vill leva begränsat. Det är tryggare att intala sig själv vad som inte går, än att förstå hur mycket som faktiskt går.
“Alla måste ju ha en last.” sa hon och tog ett bloss på sin cigarett, eller stoppade en gelégodis i munnen.
Jag undrar: Måste vi det? Vad skulle hända om alla – du och jag och alla andra – skulle släppa all barlast? Om ditt hjärta fick bestämma, hur skulle ditt liv se ut då?
Börja nu inte svara med ett intellektualiserat och sarkastiskt “Jag skulle vinna på lotto, det skulle lösa alla mina problem.” eller något annat som du känner inte ligger inom räckhåll för dig just nu. Det är så du dödar ditt hjärta, genom att hela tiden vifta bort din passion som ouppnåelig. Börja med att göra det hjärtat önskar precis just nu, istället för något du “borde”. När du frågar din kropp vad den vill äta, gå inte på att den vill ha socker och kemikalier. Fråga inte vad munnen är van vid och vad hjärnan har lärt sig anses som godis. Fråga vad kroppen skulle må bra av. På riktigt.
Vad vill du med ditt liv? På riktigt!