Det kan vara en lång process att lära sig utföra något nytt. Låt säga att din instruktör ber dig utföra en ny rörelse eller övning i ridningen. Först behöver du förstå i teorin vad du ska göra och hur du ska utföra det. Instruktören ger dig teorin antingen endast verbalt eller genom att själv sitta upp och visa. I bästa fall, kanske ska tilläggas. Många instruktörer hoppar över det teoretiska och ropar bara ut korta fraser som inte förklarats i detalj innan. ”Mer skänkel!” ”Rama in!” Exakt hur och varför får du aldrig veta, vilket leder till att du ger allt fler signaler samtidigt i hopp om att något fungerar.
Hur det teoretiska än ser ut är nästa steg än svårare; du behöver få kroppen att följa din och tränarens målbild.
I början behöver du ha låga förväntningar på din prestation för att efter åtskilliga repetitioner börja utföra uppgiften med alltmer teknisk precision. Först vid det laget kommer du att ha en känsla för vad du gör och därigenom kunna tro på vad du gör. När du har teoretiskt och praktiskt kunnande samt kan fylla det med känsla, kan du äga din rörelse och få den trovärdig inför hästen. I början, när du trevande försöker rida efter instruktörens instruktioner, så är du inte trovärdig. Du fyller inte dina signaler med känsla och självklarhet. Du äger inte dina rörelser. Det gör att hästen har svårt att förstå dig, för medan du försöker rida genom att guidas av någon annan så behöver hästen låta sig guidas av någon som guidas av någon. ”En blind leder en blind”.
Vad är det du lär dig?
Många instruktörer försöker korta ner inlärningstiden genom att ”rida hästen genom eleven”, dvs vara på dig med ständiga direktiv på vad du ska göra i varje stund för att du och hästen ska prestera bättre. Det är ett system som kan vara mycket behjälpligt i rätt sammanhang, men oftast tappar man mer än vad man vinner på det speciellt om alla lektioner är uppbyggda på denna metod. Förvisso kanske du presterar bättre under själva lektionen, men den största fallgropen är att du trots det inte äger dina rörelser. Du har lånat ut din kropp till instruktören vilket kan leda till att kroppen kan behöva kompensera för sådant den egentligen inte är redo för. På samma vis kompenserar hästen i sin kropp om du ramar in med för många hjälper och hela tiden styr vad och hur han ska göra. Det blir en konstgjort koordination och balans som inte bär sig själv.
Utmaningen att göra tvärtom
Finns det något annat sätt att tillämpa inlärning, för både människa och häst?
Ja!
Vi kan börja med känslan och låta den guida den egna kroppen till ökad medvetenhet i tekniken. För att kunna tillämpa den här inlärningsprocessen behöver din instruktör ha ett helt annat upplägg på sina lektioner. Mindre undervisande, mer coachande. Hen behöver guida dig i din känsla och visa in dig på stigar som gagnar din utveckling, istället för att försöka stöpa dig i en förbestämd form. Detsamma gäller såklart din approach till hästen. Ni båda behöver få utforska och prova er fram till vad som känns bra både mentalt, emotionellt och fysiskt. Det innebär inte att du inte får instruktioner eller teori, utan att de är riktade på ett annat sätt. Istället för ”Såhär ska du göra” så kan du få frågor som ”Vad händer när du gör såhär?” ”Hur känns det här?”. Genom att kommunicera med samma värdegrund till hästen blir lektionen en ständig kommunikation mellan tre parter; tränaren, dig och hästen, där ni gemensamt utforskar vad en övning gör med din och hästens balans. Målet är inte att ni ska klara övningen utan att hitta övningar som gagnar er utveckling just nu.
Hållbarhet
Det är en undervisningsform som kan kännas utmanande för både tränare och elev då många av oss är så påverkade av träningsnormen att det ska se bra ut och att vi ska prestera, inte att det ska kännas bra och att vi tillåts vara i en process som faktiskt får vara ful och klumpig innan den kan bli vacker att visa upp för publik. Tränaren behöver släppa kontrollen över inlärnings/prestations-kurvan och eleven behöver fylla ut sin egen kostym. Om eleven är blyg, försynt och har svårt att agera så behöver man börja precis där, med att stärka självkänslan och successivt minska rädslan för att göra fel och skämma ut sig. Det finns inga fel när vi börjar med känslan, för känslan är en budbärare som berättar om vår upplevelse just nu.
Om eleven är stel, behöver vi börja med att mjuka upp. Inte genom att våldföra oss på kroppen, utan genom att fråga kroppen vad den tycker känns bra. Om små förändringar tillåts vara små kan de alltid bli större när du är redo.
Naturligt lärande
När fölet och barnet lär sig nya saker sker det genom lek. De är fyllda av känslor och affirmationer/fantasi så även om de inte har någon utvecklad motorik och koordination så äger de ändå sina rörelser. De är trovärdiga för allting kommer inifrån dem själva. De är autentiska.
På samma vis kan du äga dina rörelser och fortsätta vara autentisk som vuxen även när du lär dig helt nya saker. Då behöver du inte förminska dig själv för att passa in i en mall, du behöver inte bli en kopia för du är redan ett original. Utveckla allt det som du redan är.
Oavsett vilken inriktning du tränar så finns det två olika sätt att få hästen riktigt motiverad. En motiverad häst gör inte bara bättre resultat – han lever förstås ett mer tillfredsställande liv. Har du koll på vad som motiverar just din häst?
När man inom ridsporten pratar om självbärighet menar man en häst som bär upp sin ryttare i en ändamålsenlig form. Att en häst kan samla och länga sig med bibehållen corestabilitet och därmed röra sig i balans, det är själva bärigheten. Självbärigheten är att hästen kan göra detta mer eller mindre självständigt, att ryttaren inte behöver ta ensamt ansvar att hålla ihop hästen.
När jag växte upp var borstning och ryktning av hästen väldigt centralt. Det var något man la tid, engagemang och framförallt hjärta i, för det handlade inte bara om att göra hästen fin. Att hästen blev ren var nästan sekundärt. Det primära var att ryktningen av hästen var en av grundpelarna i att skapa en fin relation med sin häst.
Brukar nyårsafton komma plötsligt i ditt liv? Du vaknar tillfälligt ur en grå vintervardag, finner dig själv festklädd med ett glas bubbel och hittar snabbt på ett nyårslöfte medan fyrverkerierna färgar natthimlen. Några dagar senare är du tillbaka på jobbet, tillbaka i din vinterdvala och den där flyktiga önskan om förändring du kände vid tolvslaget försvann med baksmällan.
Tänk dig att du står i mitten av den här kartan. En liten förändring av din riktning nu blir en stor skillnad längre fram. Utan små förändringar i vardagen, kommer du röra dig i samma riktning du gjort hittills vilket uppenbarligen inte lett dig närmre ditt mål.
Frihetsdressyr har blivit det nya svarta och youtube svämmar över med filmer som visar flashiga trick och exceptionell lydnad. En del filmklipp är fantastiska och vackra, andra får mig att känna olust. Min facebookgrupp Frihetsdressyr & Trickträning har i skrivande stund över 4200 medlemmar och ökar varje dag. Det som förut bara kunde ses på cirkus och filminspelningar i Hollywood har nu blivit mainstream. På gott och ont. För en del utövare öppnas en ny värld med ett nytt sätt att se på hästen. Men för många öppnas en ny värld full av möjligheter att glänsa och imponera på andra, som i vilken annan inriktning som helst. En väldigt stor andel lockas in i frihetsdressyren för att kunna göra spektakulära trick, det kan vi inte sticka under stol med.
Överallt i stallarna, tidningar och social media ser jag en röd tråd i människans sätt att tänka. Jag ser det i ordval, som att människan har problem med hästens beteenden, eller att människan vill bli ledare över hästen, eller att hästen är tung i handen, osv. Jag ser det på valet av standardutrustning, där dubbla nosgrimmor är obligatoriskt oavsett om ekipaget ämnar tävla eller bara hobbyrider i skogen. Om hästen inte lyssnar på inverkan från bettet väljer många att sätta på en hjälptygel eller skarpare bett.
Är jag färdiglärd nu? – Nej