kli

Att bli ett med hästen är utgångsläget

by
with 27 comments
blogghästarlivet

Överallt i stallarna, tidningar och social media ser jag en röd tråd i människans sätt att tänka. Jag ser det i ordval, som att människan har problem med hästens beteenden, eller att människan vill bli ledare över hästen, eller att hästen är tung i handen, osv. Jag ser det på valet av standardutrustning, där dubbla nosgrimmor är obligatoriskt oavsett om ekipaget ämnar tävla eller bara hobbyrider i skogen. Om hästen inte lyssnar på inverkan från bettet väljer många att sätta på en hjälptygel eller skarpare bett.
Hela tiden och i alla sammanhang kräver människan mer av hästen, utan att någon gång stanna upp och rannsaka sig själv eller orsak och verkan.
Jag drar alla saftigt över en kam nu. Det är dock inte den enskilda ryttaren jag vill komma åt, inte heller generaliserande av problem som i varje specifikt fall mycket väl kan behöva en viss form av lösning.
Jag adresserar kärnfrågan i normen. För trots alla “nymodigheter” som ploppat upp, trots att allt fler börjar träna sina hästar lösa, rider bettlöst etc, så kvarstår normen att det är mycket lättare att se vilka problem jag har med hästen, än vilka problem hästen har med mig. Det är mycket lättare att byta utrustning än ridteknik. Det är mycket lättare att vara mer dominant och träna lydnad, än att träna sin egen lyhördhet.
Dels är det lättare för att vi slipper hela det där jobbet med “personlig utveckling.” Vi behöver inte ändra oss, vi ändrar utrustningen och hästen istället.
Men framförallt är det lättare för att den gamla normen (som egentligen inte är så gammal) biter sig kvar. Kanske biter den sig kvar för att den moderna människan är fullt upptagen med att förverkliga sig själv på alla andra punkter än i sin egen kärna. Det är enklare att gå på yoga för att få en slank kropp och tysta det dåliga samvetet över att inte “bry sig om sig själv”, än att gå på yoga för att förankra kontakten med själen på riktigt – oavsett om det tar 20 år och du inte blir ett dugg slankare under tiden.
Jag tror att alla som rider älskar hästar. Jag vill tro det i alla fall. Ändå är det fortfarande försvinnande få som låter den känslan ta plats på riktigt i livet med hästen. Hur kan man säga att man älskar sin häst, när det går ut på en ridning byggd på obehag, motstånd, dragkamp om tygeln, svordomar, bankande i sidorna, “Nu skärper du dig!”, ändlöst harvande på samma volt i en timme? Är det gullisnuttandet och pussen hästen får på mulen innan du åker hem som är kärlek?
Det är inte onda människor som gör så här. Det är människor som älskar sin häst, älskar ridningen, har en längtan i sitt bröst att få bli ett med sin häst. Men de har aldrig fått en positiv väg dit. Sedan första steget in i sitt hästliv har de blivit skolade enligt normen. Normen, oavsett om det är dressyr, hoppning, någon westerngren, NH eller annan inriktning, ser i grunden ungefär likadan ut även om tillämpningen ter sig olika på ytan. Det kokar ändå ner till ett kämpande i vardagen, att man måste vinna över sin häst. Ju starkare motstånd hästen har, desto starkare måste du agera så att du vinner och hästen viker. Ger efter. Blir lydig, lägre i rang, ger upp, lyssnar på dig för att du har visat vem som bestämmer.
Oavsett om vi vill ta avstånd från detta eller försvara det och klä det i finare ord, så kvarstår det som norm. En norm vi alla färgas av. Var gång någon okänd person ser mig träna en häst vet jag, att de inte skulle notera om jag tog tag i tygeln eller knackade till med sporren. De kommer inte notera om jag har på en graman eller fundera på hur hårt nosgrimmorna sitter. Men ser någon mig ge godis under ett ridpass eller rida i bara stallgrimman, då sticker jag ut som en udda fågel. “Det finns en i varje stall. Någon som gör konstiga saker med sin häst.”

Hur bryter vi normen?
Det krävs mod att frångå normen och börja se sig själv, hästen och hästlivet från nya perspektiv. Mod, för att du kommer att sticka ut från mängden. Mod, för att det är svårt att byta vanemönster. Mod, för att det handlar om personlig utveckling. Mod, för att det gör dig ansvarig. När du inte “gör som alla andra” och när problemen inte förminskas till att bero på utrustning eller hästen, utan att Du behöver finna något nytt inom Dig, så gör det dig till ansvarig på ett helt nytt sätt. Det kan vara skrämmande, tungt och jobbigt i början, men när grovjobbet är gjort är det istället befriande och avkopplande. För om Du är ansvarig, så innebär det också att Du kan förändra. Du är inte ett offer under omständigheter.
Om Du har en längtan efter ett harmoniskt hästliv där du är ett med hästen, så kan Du skapa det. Här och nu, med den häst du har, med varje häst du möter.
Alla som integrerar Autentisk Hästkommunikation i sitt hästliv har en längtan att bli ett med hästen, och de uppfyller den önskningen varje dag. Varje dag börjar vi med att bli ett med hästen. Det är utgångsläget, för att sedan kunna påbörja dagens träning och fortsätta vara ett med hästen. Det är du och jag som behöver ta ansvar för att bli ett med hästen. Att gå in i hans energi, rytm, känsla. Det är inte hästen som ska fostras till detta och bli lydig. Vi tränar inte hästen till att följa oss i alla lägen. Först behöver vi träna på att följa hästen. Innan vi kan göra det, behöver vi bli ett med oss själva. När vi kan släppa vardagsstressen, surret i huvudet och tankar om hur vi ser ut på ytan, kan vi istället lägga fokus på att vara medvetna här och nu, släppa ner axlarna, andas fritt, odla en positiv känsla i magen.
När vi är i balans är det lätt att bli ett med hästen. Du kommer att märka att de av hästens beteenden du upplevde som problematiska, i själva verket var hästens försvar på din obalans.
Hästarna vill vara ett med oss. Det tillhör deras flockkommunikation att synkronisera. Om du är i obalans, innebär det att hästen synkroniserar med den obalansen, eller motsätter sig att bli ett med dig.

När du drar i tygeln, ligger det inte i hästens natur att ge efter och vara följsam, utan att synkronisera med spänningen i dina axlar. När vi går in för att knäcka hästens motstånd, bryter vi ner hästen. Vi tränar honom till att brutalt gå emot sin natur, att bli något han inte är.
Kanske är detta normen, för att det är så människan gör mot sig själv? Var dag vi lever i obalans med oss själva, var dag vi frångår vår inre rytm och anpassar oss till mer stress och mer yta, bryter vi ner oss själva. Det hänger ihop allting. Att bli ett med hästen är inte ett roligt partytrick. Det är inte bara en revolt mot ridsport-normen. Det är något av en samhällsrevolt.

Tags: No tags

27 Responses

Add a Comment

You must be logged in to post a comment