När man inom ridsporten pratar om självbärighet menar man en häst som bär upp sin ryttare i en ändamålsenlig form. Att en häst kan samla och länga sig med bibehållen corestabilitet och därmed röra sig i balans, det är själva bärigheten. Självbärigheten är att hästen kan göra detta mer eller mindre självständigt, att ryttaren inte behöver ta ensamt ansvar att hålla ihop hästen.
Olika inriktningar har olika vägar för att komma dit, men en generell röd tråd är att man tränar hästen steg för steg till en allt högre dressyrnivå. Allt träningsfokus ligger på vad hästen visar och presterar fysiskt och hur man bedömer det i förhållande till sin målbild. Man dresserar hästen till att ge efter för tryck, söka eftergift och beröm och på så vis påverkar honom att utveckla sina rörelsemönster och kroppshållning till mer bärighet. Dvs bära ryttaren.
Men det är något som gnager. Det är något som saknas. Jag ser så många ekipage som uppnått mer eller mindre perfektion inom sin inriktning. Ekipage där hästen är stark, lösgjord, följsam och bär upp sig och ryttaren bra. Men samma ekipage kan ha hanteringsproblem eller uppvisa extroverta eller introverta stress-symptom. En häst kan vara en fulländad atlet men med tom blick. Sen har vi andra ekipage, som försöker uppnå en högre dressyrnivå men där det bildats en kamp mellan häst och ryttare. Hästen hänger i den ena eller båda tyglarna. Skjuter ut bogen. Blir för lång, för tung, för slö, för het, för trippig… Ekipage där ryttaren sitter i vägen men försöker kräva lydnad trots sina egna brister. Tränare som menar att man kan, eller till och med behöver, bestraffa hästen på vägen till bärigheten. Tukta hästen, visa vem som bestämmer, rama in och hålla ihop.
För mig stannar inte självbärigheten i det fysiska. För mig sträcker sig självbärigheten så mycket längre och djupare än till ridningen.
Jag vill förmedla att självbärigheten i sin helhet handlar om lika delar själ, tanke och kropp. Ett fulländat välmående och därigenom ett fulländat samarbete mellan häst och ryttare. Inte fulländat i betydelsen perfekt, att vi behöver söka något ouppnåeligt ideal. Fulländat i den form att jag som individ lever och rör mig medvetet, i kontakt med min kropp, i kontakt med mina känslor, i kontakt med mina tankar.
Jag vill förmedla att självbärigheten inte bara handlar om hästen utan minst lika mycket om oss som ryttare. Jag vill förmedla att självbärigheten inte kan uppnås genom tvång och den kan inte uppnås genom att bara fokusera på träningen. Självbärigheten börjar i oss själva, i vår autentiska kärna, och sträcker sig in genom relationen fram till ridningen.
Hästen bär oss, oavsett om det är i bärighet eller obalans. Hästen bär hela oss, oavsett om vi rider eller inte. Kropp, tanke, själ. Hur blir vi lätta att bära?