Samtal med fuxen

Valacken betade fridfullt av sommargräset. Jag satte mig på en sten i hans hage. Det var en sådan dag, då jag gick runt på anläggningen med block och penna. Tog upp information från hästarna, träden, stallkatten. Lät pennan skriva allt som ville bli skrivet. Den ensamma fuxen brukade inte ha så mycket att förmedla, han var dämpad i allt han gjorde, höll sig för sig själv och inom sig själv.
Men så, när jag satt där på hans sten och andades in solen, dofterna, sommaren och grästuggande hästar, kom det.
Känslor, bilder och ord virvlade samman och ut på pappret.

“Det bor en liten blå fågel inom alla hästar. Den måste ni vara rädda om och ta hand om. Värna om. Om ni förtrycker fågeln kan den inte flyga fritt.”

Jag lyfte blicken från pappret och såg på honom. En häst som pratar om fåglar, i symbolform?
Direkt utvidgades känslan av fågeln. Den stod för det själsliga, för inspiration, frihet, ärlighet, barnasinne.
Den stora fuxvalacken fortsatte:

“Att vara levande. Livet är så skört och så starkt.
Hästar kan ses som stora och starka, men den lilla fågeln är ömtålig. Om ni stänger in den eller knäcker den finns bara det stora starka skalet kvar, själva hästkroppen.
Det är i själen som själva Hästen finns. Allt det vackra.
Ni ser våra vackra skal. Hästkroppen. Se våra själar.
Fågeln inom oss har drömmar. Önskningar. Bryt inte ner dem. Ta inte bort dem. Förgyll dem! “