Mina elever kommer från vitt skilda hästvärldar och min roll som coach är att möta varje elev i hennes värld – inte rycka in henne i min. Min uppgift är att vara en inspiration, någon som kan se det eleven själv blivit hemmablind inför eller som kan hjälpa eleven att komma till nya insikter som tar henne närmre hennes mål – inte mitt. För att kunna göra detta behöver jag träna min egen lyhördhet inför vad som är elevens behov. Med vilka ögon ser hon sig själv och sin häst? Vill hon ha kvar den bilden eller vill hon egentligen något annat?
Var och en är en egen individ, men jag har noterat två huvudindelningar som har väldigt stor betydelse för det fortsatta arbetet: Huruvida eleven är inriktad på ridningen som konst eller som sport.
Jag vill börja med att belysa att det inte har att göra med elever inom t.ex. Akademisk Ridkonst vs elever inom tävlingsdressyr. Båda inriktningarna jag pratar om finns representerade inom alla discipliner. Såhär:
Konst – i grunden ett sätt att uttrycka en känsla. Ser du ridningen som en konstform värnar du om processen före resultatet. Din och hästens relation och ert utbyte av varandra är viktigare än vad stallkompisarna eller auktoriteter tycker. Din själ söker hästens själ, och bara att få vara tillsammans är en tillfredsställelse.
Sport – utgår från prestige och prestation. Kan innebära tävlande men kan också vara att jämföra sig med andra i vardagen. Det är viktigt att ha något att visa upp, att ha tydliga mål med sin träning och ju snabbare resultat desto roligare är träningen.
Det samhälle vi lever i har en stark norm i Sportinriktningen, både i och utanför hästvärlden. Därför tror jag att det sättet att tänka och agera finns i oss alla. Klart att vi vill känna oss duktiga! Klart att vi vill se resultat av vår träning! Klart att vi vill ha bekräftelse och uppskattning! Skillnaden ligger i på vilka grunder? Till vilket pris? Vilken prioriteringsordning har vi?
Som tränare har jag inga problem med vilken inriktning en elev har. Vissa privatlektioner tränas det fysiska prestationer i detalj så att svetten lackar. Vissa privatlektioner står hästen bara bredvid som “socialt stöd och extra referens” medan jag kanaliserar andliga budskap till eleven för hennes personliga utveckling. Och allt däremellan. Det är verkligen så stora skillnader mellan vad olika elever efterfrågar, och det fantastiska är att jag kan möta var och ens behov utan att lämna det autentiska. Överensstämmer inte det eleven tror är hennes önskan med vad som är autentiskt (hållbart fysiskt, själsligt, mentalt för alla inblandade) så finner vi istället en punkt där dessa två möts. Eleven blir således alltid hjälpt i sin värld, efter sina behov, men det som behöver göras ser kanske inte alltid ut som hon själv föreställt sig det innan.
Tillbaka till Sport vs Konst. För bara några år sedan var det ett enklare klimat i hästvärlden. De flesta som tävlade var också inriktade på att se ridningen som sport. De som inte ville det blev hobbyryttare och la alla prestationer åt sidan. Idag är det mycket mer mångfacetterat. Det finns många ryttare som tävlar men som i första hand ser ridningen som Konst. Där blir tävlandet, oavsett hur hög nivå, bara något ryttare och häst gör tillsammans för att båda uppskattar det.
Vidare finns det många ryttare som motsätter sig tävlandet å ena sidan men som å andra sidan applåderar åt snabba och flashiga resultat inom t.ex. AR eller trickträning. Plötsligt ska hästar som inte ens kan bära sig i låg form och ryttare som saknar grundföljsamhet i sits och hand, ridas med stångbett och den falska samling som då uppstår med hopdragna halsar, sänkta ryggar, taktfel i undertempo etc. Bredvid detta finns det ett tänk att alla hästar ska ridas utan utrustning annars är man en dålig ryttare, eller att alla hästar ska kunna ligga och sitta på kommando annars har man ingen bra relation med sin häst.
Nej, inte all AR och inte all Trickträning har bytt värdegrund till sport istället för konst. Men jag kan inte blunda för en starkt växande trend. Precis som en majoritet inom NH för ett tag sedan separerade sig ifrån vad man teoretiskt förespråkade och vad man i praktiken utförde, så har nu flera av de nya alternativen börjat samma nedbrytning av sin egen värdegrund till förmån för en som är enklare att marknadsföra. I ett samhälle med sportens värdegrund som norm, är det naturligtvis lättare att sprida budskapet “Träna för mig – förändra din häst på utsidan / uppnå snabba resultat!” än budskapet “Träna för mig – förändra dig själv på insidan / starta en givande process!”
Men, bara för att det är lättare – är det verkligen rätt väg att gå? Hur mycket vi än attraheras av sporttänket får vi inte glömma att vår bättre hälft i ekipaget har helt andra normer. Hästen bryr sig om Dig, hur er relation ser ut och om upplevelsen av det ni gör är positiv eller negativ.
Resultatmässigt kommer hästen att böja på nacken för tryck av utrustning och han kommer att böja på nacken för en godisbit. Er relation handlar inte om era resultat! Er relation handlar inte ens om sporre vs morot. Er relation handlar om vad ni är när inte presterar. Alls.
Den glada hobbyryttaren är idag inmålad i ett hörn där hon snart inte kan hänge sig åt något utan att känna prestationsångest eller bli bedömd. Jag möter många som inte vågar åka på publika träningar för att de inte känner sig tillräckligt duktiga. Vi pratar alltså träning, inte tävling eller uppvisning!
Detta är givetvis både en fråga om tränarens attityd och klimatet i träningsgruppen eller publiken.
Det jag vill lyfta fram med det här inlägget är att både tränare och privatpersoner behöver se över sin egen värdegrund. Vi behöver då och då stanna upp och fråga oss själva: För vem och varför?
Är svaret verkligen för mig och hästen? Eller har vi bara intalat oss själva att det jag gör faktiskt är bra för min häst? Är det något jag fått lära mig av andra, att just den här utrustningen/träningsformen/ideologin är bra och hästvänlig?
Om jag och min häst var de enda överlevande kvar i världen, om det inte fanns någon annan att imponera på, skulle jag då fortfarande…..?