Hästmänniskor möter ofta problem i hantering och träning av hästen, men vad är egentligen ett problem? Det vanliga är att man ser på situationen endast från mänskligt perspektiv. Hästar som testar. Hästar som är trotsiga. Problemhästar. Dumheter och olydnad. I och med detta synsätt har vi slagit fast att människan har tolkningsföreträde och att dennes behov och förväntningar utgör den enda realiteten.
Om människan prompt ska bestämma, så utgör allt som faller utanför människans önskan en olydnad.
Att hästen utför beteenden som vi känner oss provocerade av eller som innebär en säkerhetsrisk för oss, betyder väldigt sällan att hästen är dominant. Tvärtom är många beteenden som människan upplever som dominanta, i själva verket ett försvar, att hästen är rädd och/eller ett uttryck av frustration över att människan inte lyssnat på hästens behov.
Förändring är en förutsättning för att bibehålla goda relationer i flocken. Om varje individ tillåts att ständigt utvecklas, ständigt förändras, så innebär det att även relationerna förändras. Den jag är idag är inte samma som jag var igår, för jag förändras gradvis hela tiden. I den autentiska kommunikation som hästarna hela tiden använder och lever genom, tillhör det att ställa frågor. Inte med ord som vi människor gärna gör, utan genom handlande och varande. Genom att agera på sätt som får min omgivning att re-agera, (fråga och svara), formas innebörden av ”Vem är jag?” och ”Vem är du?”. Helt enkelt utgör alla beteenden en stor del av kommunikationen, som i sin tur utgör limmet och tryggheten i flocken. Det är ingen trygghet att leva med gamla svar; hur du var i förra veckan behöver inte alls ge svar på hur du är idag. Tryggheten ligger i det ständiga kommunikationsflödet.