Tacksamhet

Känns som att jag inte gjort annat än att gråta av lycka, tacksamhet och rördhet idag. Först blev jag rörd över fina insiktsfulla saker som deltagarna på onlinekurserna skrivit. Där jag insåg att jag inte längre lever före min tid. Trots att jag ideligen blir påmind om många personers fyrkantighet och motståndet att se hästen som något annat än sportredskap, finns det många människor som söker det autentiska. Som funnit nya saker i sig själva, som börjat tro på sin egen inre visdom istället för yttre auktoriteter. Människor som öppnar upp för mjukhet och samarbete istället för dominans och makt. Människor som vill nå hästen på riktigt. Som vill nå sig själva och sin egen storhet på riktigt. Vi är många nu, ingen av oss står ensam längre!

Och lagom till att jag lipat klart över det får jag ett sms. Under en helgkurs för några veckor sedan mötte jag en nordsvensk som var omöjlig att sko. Trots nerdrogning var han en fara för alla inblandade, inte minst hovslagaren. Vi började med en traumarensning, där hästen från andligt håll fick hjälp att starta en emotionell process. Alla kursdeltagare sögs in i energiarbetet, det var verkligen stort och lämnade ingen oberörd. Dagen efter var han redo att påbörja träning med positiv förstärkning och förtroendeträning med sin husse och sin hovslagare.
Och idag kom alltså smset. “TACK Lina! Jag skodde — idag, odrogad. Han var en ängel. Du gör magi!”

Jag är tacksam över att få vara ett instrument. Att få vara en behållare för energier som gör jobb mitt intellekt aldrig kan komma i närheten av.