Den frågan ställde jag mig i höstas. Från början var frågan en annan. “Vad behöver jag för att må bra?”
Jag behövde en nystart. Jag behövde släppa taget om sådant jag inte längre mådde bra av. Jag behövde skala ner precis hela tillvaron och återfinna kärnan igen. Hitta tillbaka till lusten, inspirationen, drivet, passionen.
Jag rensade bort sgs alla ägodelar, behöll bara det som fick plats i min bil. Efter att ha sålt på blocket, loppis och gett till vänner gick slutligen allt som var kvar – en hel lastbil – till Erikshjälpen. Flera relationer upplöstes, en del destruktiva och andra som bara spelat ut sin roll.
Det hela ledde till en utmaning för mig själv: Vem är jag när jag tas ur mitt sammanhang?
Jag flyttade och bytte miljö – och lämnade ut hästarna på foder i ett halvår.
När jag var fem år fick jag och min syster våra första ponnys. Sedan dess har hästar varit mitt liv. I sommar fyller jag 32, vilket innebär att jag har ägt minst en häst i 27 år utan avbrott, och minst 2 hästar de senaste 15 åren.
Under gymnasietiden började jag hålla träningar för andra och sedan studenten har jag försörjt mig som tränare. Som mest har jag ridit 12 hästar om dagen.
Mina nuvarande hästar, Tiger och Jeni, kom till mig som 1-åringar. Nu är Tiger 16 och Jeni 9. Sånär som på 2 år har jag haft Tiger i halva mitt liv.
Frågan är verkligen relevant: Vem är jag utan hästar? Vem är jag när jag tas ur mitt sammanhang?
Den här hästlösa vintern har min kropp både mått bättre och sämre. Bättre för att jag inte slitit sönder den med stallsysslor och kunnat vara inne vid dåligt väder. Mina knän har tackat mig för att slippa bli nerkylda och värkande.
Samtidigt har jag gått miste om den positiva träning kroppen får vid ridning.
Någonstans trodde jag nog att det skulle påverka mig mentalt att vara utan hästar. Att jag skulle bli rastlös, uttråkad, inte se någon mening med tillvaron. Den effekten uteblev. Jag hade dagar då jag saknade hästarna något kopiöst. Men det var blandat med en ny insikt: Det går bra ändå.
Jag skulle absolut kunna leva ett hästlöst liv. Jag skulle till och med kunna jobba med något annat. Det finns så mycket annat som skulle kunna fånga mitt intresse, som jag kan fördjupa mig i, brinna för, roa mig med.
Skillnaden mellan Lina Zacha med häst och Lina Zacha utan häst visade sig vara främst andlig. Det visste jag iofs redan, men jag hade inte upplevt skillnaden. Att separera mig från hästarna tydliggjorde för första gången vad som bara var jag och vad som var vi. Jag blir inte oandlig utan hästar. Jag tappar inte kontakten inåt. Men det blev annorlunda. Lite ensammare. Lite färglösare. Det saknades en informationskälla, en inspiratör, ett gemensamt medvetandemoln att skapa växelverkan med, där 1+1 blir 100. Hästarna är mina muser!
Jag kan inte få nog av dessa fina varelser som valt att bära mänskligheten både fysiskt och själsligt. Närhelst jag är ute och åker och ser en hästhage så tar mitt hjärta ett skutt. Varje gång vill jag stanna bilen, kliva in i hagen och lära känna dem. Känna in varje individs unika energiton, ta del av deras berättelser.
Att vara utan Jeni och Tiger ett halvår var en resa. Nu när de är tillbaka hos mig har vi påbörjat en annan resa. Vi har på var sitt håll samlat in nya erfarenheter som vi nu tillför i vår gemenskap. Ingen av oss är den vi var i höstas. Vi ska inte tillbaka i en relation som varit. Vi ska tillåta oss att skapa en ny. Våga prova varandra på nya sätt. Hitta ett nytt sammanhang där vår nyvunna frihet kan ta sig nya kraftfulla uttryck.
