Världen förändras för att vi förändras. För många år sedan löstes allt i hästvärlden med utrustning. Några år senare med NH och ledarskap. Ganska nyligen började nästa utvecklingsfas ta mark; frihetsdressyr, mjuka metoder och positiv förstärkning.
Naturligtvis finns allt det andra kvar. Naturligtvis finns det människor som fortfarande tycker att skarp utrustning, våld och tvång är en bra grej, för det ger dem de resultat de vill ha. Naturligtvis finns det människor som gillar att skapa en hierarki där de alltid är överst, för det ger dem de resultat de vill ha. Och så länge du kommer få de resultat du vill ha av att dressera hästen med godis, kommer du fortsätta med det, eller hur? Den spännande frågan är, vilka resultat kommer du vilja ha sen, i nästa steg?
Missförstå mig rätt nu, jag är helt för positiv förstärkning. Men jag ser redan nu människor som trodde att de “kommit ända fram” men som fortfarande känner att det fattas något. Människor som känner att de nu verkligen, verkligen vill komma fram – till sin häst. Människor som börjar omprioritera sin tillvaro med hästen, från träningsfokuserad till umgängesfokuserad. Människor vars nya önskan om resultat är att inte längre bry sig så mycket om resultat. De gör det som känns bra. Det handlar inte om hästar som står och blir feta i en hage. De här människorna aktiverar sina hästar, en hel del, men helt i avsaknad av behovet att det ska se flashigt ut, att de ska ha något att glänsa med. I den här världen finns inga dåliga pass och inga misslyckanden. I den här världen finns bara kärleken mellan människa och häst och att det viktigaste av allt är den relationen, det bandet mellan dem.
Vad kan du och hästen ge varandra som ni inte kan få från någon annan?
Vad ger hästen dig som du inte kan vara utan? Varför har du faktiskt valt att vara hästmänniska, istället för bara människa?
