All posts by : Lina Zacha

Oavsett vilken inriktning du tränar så finns det två olika sätt att få hästen riktigt motiverad. En motiverad häst gör inte bara bättre resultat – han lever förstås ett mer tillfredsställande liv. Har du koll på vad som motiverar just din häst?

Det är en underbar tid hästvärlden är i nu, när vi har ett så stort smörgåsbord av inriktningar och metoder att välja bland. Vilken skillnad mot för bara några år sedan! Det som tyvärr lever kvar är att så många tittar snett på varandra istället för att se att varje inriktning tillför något till helheten. Så som jag ser det, kan jag inte rida 10 dressyrhästar efter samma mall. Jag behöver anpassa varje träningsupplägg för varje individ.
Täcke eller inte täcke, skor eller barfota, vilken typ av sadel, vilken typ av huvudlag, foderstat, hur ser veckoschemat ut, och så det här med motivation. Vad motiverar just den här individen?

Döda inte motivationen
När jag frågar en ny elev vad hennes häst tycker är roligt eller vad som motiverar hästen, kan en del berätta detaljerat om hästens personlighet och intressen. Andra har inte en aning. Jag lägger ingen skam eller skuld på de som inte känner sin hästs behov, de är bara offer för en seglivad stallkultur där människan köper en häst för sina egna intressen och där hästen ska tränas in i den valda inriktningen. Oftast är hästen avlad för det som människan ämnar använda honom till, men det är aldrig en garanti för vad hästen har för behov mentalt och emotionellt. Det, i kombination med en annan envis stallkultur: hästen ska lyda och blir annars bestraffad, är en riktig motivationsdödare för många hästar. Många ryttare och tränare tjatar, gnatar och bestraffar istället för att göra träningen intressant och rolig för hästen. Men det finns andra sätt att träna på, där hästen får vara med och tänka och på så vis både får stimulans, ansvar och motivation.

Inre och yttre motivation
Om du kan hitta det som intresserar din häst, kommer han anstränga sig för att han älskar sitt jobb. Ingen ”metod” kan slå det. Det handlar om att hitta hästens inre motivation istället för att enbart försöka få honom motiverad via yttre motivation.
I kombination med hästens inre motivation, finns det även en eller flera yttre motivationsgrunder som fungerar på just den individen. En del hästar älskar att få verbalt beröm, en del att få godis, en del att få pauser, en del att bli kliade, en del att få en leksak… och en del vill bara jobba. Om du kan komma fram till just din hästs inre och yttre motivation kan du få en riktigt rolig träning för er båda två.

När man inom ridsporten pratar om självbärighet menar man en häst som bär upp sin ryttare i en ändamålsenlig form. Att en häst kan samla och länga sig med bibehållen corestabilitet och därmed röra sig i balans, det är själva bärigheten. Självbärigheten är att hästen kan göra detta mer eller mindre självständigt, att ryttaren inte behöver ta ensamt ansvar att hålla ihop hästen.

Olika inriktningar har olika vägar för att komma dit, men en generell röd tråd är att man tränar hästen steg för steg till en allt högre dressyrnivå. Allt träningsfokus ligger på vad hästen visar och presterar fysiskt och hur man bedömer det i förhållande till sin målbild. Man dresserar hästen till att ge efter för tryck, söka eftergift och beröm och på så vis påverkar honom att utveckla sina rörelsemönster och kroppshållning till mer bärighet. Dvs bära ryttaren.

Men det är något som gnager. Det är något som saknas. Jag ser så många ekipage som uppnått mer eller mindre perfektion inom sin inriktning. Ekipage där hästen är stark, lösgjord, följsam och bär upp sig och ryttaren bra. Men samma ekipage kan ha hanteringsproblem eller uppvisa extroverta eller introverta stress-symptom. En häst kan vara en fulländad atlet men med tom blick. Sen har vi andra ekipage, som försöker uppnå en högre dressyrnivå men där det bildats en kamp mellan häst och ryttare. Hästen hänger i den ena eller båda tyglarna. Skjuter ut bogen. Blir för lång, för tung, för slö, för het, för trippig… Ekipage där ryttaren sitter i vägen men försöker kräva lydnad trots sina egna brister. Tränare som menar att man kan, eller till och med behöver, bestraffa hästen på vägen till bärigheten. Tukta hästen, visa vem som bestämmer, rama in och hålla ihop.

För mig stannar inte självbärigheten i det fysiska. För mig sträcker sig självbärigheten så mycket längre och djupare än till ridningen.
Jag vill förmedla att självbärigheten i sin helhet handlar om lika delar själ, tanke och kropp. Ett fulländat välmående och därigenom ett fulländat samarbete mellan häst och ryttare. Inte fulländat i betydelsen perfekt, att vi behöver söka något ouppnåeligt ideal. Fulländat i den form att jag som individ lever och rör mig medvetet, i kontakt med min kropp, i kontakt med mina känslor, i kontakt med mina tankar.
Jag vill förmedla att självbärigheten inte bara handlar om hästen utan minst lika mycket om oss som ryttare. Jag vill förmedla att självbärigheten inte kan uppnås genom tvång och den kan inte uppnås genom att bara fokusera på träningen. Självbärigheten börjar i oss själva, i vår autentiska kärna, och sträcker sig in genom relationen fram till ridningen.
Hästen bär oss, oavsett om det är i bärighet eller obalans. Hästen bär hela oss, oavsett om vi rider eller inte. Kropp, tanke, själ. Hur blir vi lätta att bära?

När jag växte upp var borstning och ryktning av hästen väldigt centralt. Det var något man la tid, engagemang och framförallt hjärta i, för det handlade inte bara om att göra hästen fin. Att hästen blev ren var nästan sekundärt. Det primära var att ryktningen av hästen var en av grundpelarna i att skapa en fin relation med sin häst.

Idag ser jag allt fler som borstar hästen under stress, med fullt tjatter inne i huvudet eller samtidigt som man facebookar på mobilen. Du borstar bort stöv, men vad borstar du in under tiden? Vilken känsla ger du hästen under ryktningen?
Jag brukar likna det vid hur du själv vill bli bemött och behandlad av en terapeut när du lägger dig på massagebänken eller hos frisören. Visst är det en gigantisk skillnad när den som tar på din kropp gör det med närvaro och känsla, än om hen gör det som om du var en sak?

Låt den här stunden innan ridpasset bli så mycket mer än att bara snygga till hästen. Låt det bli Er stund. Tillsammans. Borsta i lugna, mjuka jämna tag. Bli medveten om din andning. Känn att ditt hjärta blir varmt och att du borstar in ditt hjärta i hästens päls, i hästens hud. Lyssna på vad hästen tycker om och vad han tycker är obehagligt och anpassa dig efter det. Borsta in allt det du sedan vill ha i ridpasset. Borsta bort stöv, borsta in er relation.

Frihetsdressyr har blivit det nya svarta och youtube svämmar över med filmer som visar flashiga trick och exceptionell lydnad. En del filmklipp är fantastiska och vackra, andra får mig att känna olust. Min facebookgrupp Frihetsdressyr & Trickträning har i skrivande stund över 4200 medlemmar och ökar varje dag. Det som förut bara kunde ses på cirkus och filminspelningar i Hollywood har nu blivit mainstream. På gott och ont. För en del utövare öppnas en ny värld med ett nytt sätt att se på hästen. Men för många öppnas en ny värld full av möjligheter att glänsa och imponera på andra, som i vilken annan inriktning som helst. En väldigt stor andel lockas in i frihetsdressyren för att kunna göra spektakulära trick, det kan vi inte sticka under stol med.
Det hela kokar ner till lydnadsträningens vara eller icke vara. Säg mig, försöker du få havet att lyda dig? Har du lydnadsträning med träd? Hästen är en urkraft! Du är en urkraft! Ingen av er ska förminskas till att viljelöst lyda någon annan. Att du slutar lyda innebär inte att du blir kriminell. Det innebär att du har utrymme att vara dig själv, utrymme att vara kreativ, utrymme att följa din egen rytm, utrymme att leva i balans, utrymme att uttrycka kärlek.
Jag längtar efter den dag då mänskligheten kan göra allting utan egobegär. Då man tränar dressyr, hoppning, westerngrenar, distans, trickträning etc, för att det är det roligaste hästen vet. Då man tränar utan någon som helst prestige. Skillnaden ligger alltså inte i vad du gör, utan hur du gör det. Med vilket syfte och för vems skull.
Skillnaden ligger i, om du tränar din häst för att han ska bli lydig eller om du tränar för att han ska bli glad och stolt. Skillnaden ligger i om du tränar hästen, eller om ni tränar tillsammans.

Kommunikationen mellan häst och människa behöver nå dithän, att vi kan inspirera varandra. Inte dressera. Oavsett om du tränar med utrustning (träns/rep/spö/etc) eller inte, handlar lydnadsträning om att göra hästen mentalt ofri. Hästen lyder dina kommandon, följer din vilja, gör som du säger. Om hästen inte gör det räknas han som olydig. Det är normen i hästträningen i de allra flesta inriktningar.
Jag, och många med mig, har ett helt annat förhållningssätt. Jag vill att hästen lyssnar på mig, men den dag jag bara ger direktiv och hästen bara gör som han blir tillsagd, den dagen har jag misslyckats med allt jag någonsin velat åstadkomma. Om jag istället ger hästen mental frihet, eller rättare sagt om jag aldrig tar den friheten ifrån honom. Hästen är mentalt fri från födseln. Om jag kan bevara den friheten, har jag en häst som kan utveckla sin egen personlighet, vilja, ambitioner, idéer och kreativitet till fullo.
Den mentala friheten handlar till skillnad mot vad många tror, inte om utrustning. Du kan se filmklipp där hästen är helt lös och människan varken håller i rep eller spö, men där hästen är mentalt ofri. Och du kan se filmklipp där hästen rids med sadel och träns men med full mental frihet.
Frihetsdressyr borde få ha innebörden Dressyr i Frihet. Inte dressyr som i att dressera fram konster, utan dressyr som i att träna bärighet hos både människa och häst. Fysisk, mental och emotionell självbärighet, där de två parterna även bär varandra. Och en väldig massa lek.

Ledare. Den som går först. Vägvisaren. Visionären. Inspiratören.
I hästflocken finns det många sådana individer. Ibland påbörjar individ A en rörelse som de andra följer. Ibland är det individ B som börjar gå och de andra hakar på. Ibland är det C, D, E, F…

Många människors världsbild kretsar kring ett annat system, som byggts av konkurrens, makt och kontroll. Man ser en hackordning där alla klättrar på varandra för ingen vill vara i botten. Ingen vill bli utkonkurrerad, lottlös, hackad på. Kring detta har man byggt mänskliga samhällen såväl som hästträning. Det blir en misstänksamhetslinje som följer med in i relationer till både människor och djur. Uppfostrar vi våra barn till att bli mobbare, eller råkar det bara bli så som någon slags naturlig gruppdynamik som ingen kan påverka?

Konkurrens om otillräckliga resurser leder till maktkamper där starkast vinner. Är det verkligen den grund du vill bygga relationen till hästen på, när du säger att du vill vara ledare över hästen? Inte ledare i fråga om att påbörja en rörelse som den andre kan följa utan ledare i betydelsen att du måste bestämma allt, annars kommer hästen att göra det. Vad är det som är så farligt med en häst? Vad är det vi tror att vi måste bemästra och kontrollera?

”Hästen är stor och stark och kan göra oss illa.” blir ofta svaret när jag frågar.
Det är teoretiskt korrekt, men det gäller ju många män i förhållande till många kvinnor också. Jag känner inget behov att ”bestämma och kontrollera män annars tar de över”, jag väljer annat umgänge i så fall. Et umgänge som jag kan vara avslappnad med, som inte försöker manipulera ut mig så snart jag lägger ner garden.

Den här misstänksamheten mot hästen som något sorts maktgalet monster som hela tiden går runt och längtar efter att förgöra oss, den har inte sin grund i hästen. Det är något människan valt att projicera på hästen. Vad är vi så rädda för?

Hästen i sig är förvisso stor och stark, men viljan att använda detta mot oss saknas såvida det inte är ett försvar framprovocerat i stunden eller av bakomliggande problem. Jag hör ofta människor säga ”Om hästen visste sin styrka skulle vi inte ha en chans.” Det jag upplevt är att hästen vet sin styrka! Hästen vet att hans kropp är stor, stark och snabb men ser inget syfte att bestämma över dig. Han finner inget ni behöver konkurrera om. Men om du vill ha hans plats och din önskan är stark, så flyttar han sig och ger plats till dig. Om dina ben inte orkar springa lika snabbt som hans, så bär han dig. Om du är missnöjd för att träningen gick skit, så tar han på sig det. Om du vill att han slutar använda sin kropp i sin fulla potential för att det skrämmer dig, så gör han det. Om du vill bestämma över honom, så lyder han.

Om du söker inspiration och visdom, ger han dig det. Om du söker en vägvisare, så går han före. Om du vill lära dig att bygga relationer med eget ansvar, tillit, samarbete och lyhördhet, så berättar han allt.

Hästen tar över hela tiden. Han tar över dina känslor. Han bär hela dig.

I en hållbar, närande relation konkurrerar vi inte med varandra. Vi bär. Vi ger. Vi samarbetar.

Hon används så ofta som en stereotyp för den okunniga och naiva. Lilla Lisa i skogen. Hon är den som blir lurad att lyssna på kvacksalvare, hon som går på vad som helst utan att själv kunna vara myndig nog att ta beslut om huruvida informationen hon får känns rätt eller ej.
Hon är den som gör allting tvärtemot vad man ”ska”. Hon har ett par barfota hobbyhästar på lösdrift, har en bomlös sadel, bettlöst träns och till råga på allt springer hon mest runt och leker med hästarna. ”Klickerträning och sån skit.”, fnyser de som tror sig veta bättre. ”Kan ingen lära Lilla Lisa hur man tränar en häst på riktigt?”
En annan variant av Lilla Lisa i skogen är att hon bara härmar alla yrkesfolk rakt av. Om den kända hoppryttaren använder gramantygel så gör Lilla Lisa också det. Lilla Lisa förstår inte att man inte ska avsluta ridpasset utan avskrittning, Lilla Lisa kan inte bedöma vad hennes häst är redo för och inte.
Lilla Lisa är alltid okunnig och aldrig förmögen att kunna tänka själv.
De vanliga, korrekta, kunniga hästmänniskorna ser i ena stunden ner på Lilla Lisa och menar att människor som hon borde få psykisk hjälp och djurförbud. I nästa stund vill man rädda henne. Mest från sig själv kanske, men även från precis alla som man själv inte håller med om. Man går ut hårt på nätet och hävdar att den och den informationen är skadlig eftersom Lilla Lisa i skogen kan anamma idén och få för sig att försöka själv.

Lilla Lisa i skogen finns förstås inte, men vad händer när man pratar om henne som om hon inte bara finns, utan också i ett sådant antal att allting måste anpassas efter hennes infantilitet? Kryllar det verkligen av människor där ute som är oförmögna till att ta egna beslut, och i så fall, hur blir världen bättre genom att omyndigförklara andra människor?
Visst finns det människor som gör saker de inte borde. Problemet är att det inte ett dugg handlar om Lilla Lisa i skogen, utan minst lika ofta om Populära Peter på tävlingsbanan. Det är ett större problem när Populära Peter på tävlingsbanan anammar en trend utan att tänka själv och utan att sätta sin hästs välbefinnande i första rummet, än när Lilla Lisa i skogen gör det.
Okunskap, felprioriteringar och misstag finns i alla led och kommer alltid att göra det. Vi hjälper ingen genom att idiotförklara dem. Vi kan bara hjälpa andra genom att själva föregå med gott exempel och sprida det vi känner är bra och hållbart. Om vi är ödmjuka nog att inse att vi inte heller är perfekta, att vi också gör saker vi kommer att omvärdera senare, så kommer vi inte förakta andra för deras val och handlingar.
Det Lilla Lisa anammar idag, kan vara vad vi alla – även Populära Peter- drömmer om imorgon.

I ett nypublicerat hästmagasin fann jag bilder på hästar ridna på tränsbett, där ryttaren använde tygeln på ett sådant sätt att bettringen befann sig i någon av de positioner som jag återgett i färg i bilden här. Det är tyvärr ingen ovanlighet, jag ser det överallt. Men hur är det ens fysiskt möjligt? Varför blir det inte ramaskri? Helt enkelt för att om något syns hela tiden, blir det normaliserat. Av ryttare, tränare, journalister…

Den vita ringen utgör det ungefärliga utgångsläget ett bett bör ligga i, vilket förstås varierar något beroende på individens anatomi. Men jag lovar att ingen häst har ett bekvämt bettläge i området kring ganaschen! Detta var hästar som reds med nosgrimmor både över och under bettet, av professionella ryttare. Tävlingsryttare. Tränare.
Hur kan vi då förvänta oss att amatörer ska kunna rida bättre? Vi behöver alla hjälpas åt att sprida användningen av bettlösa alternativ, men det är inte det enda som behövs. En ryttarhand som flyttar bettringen dessa distanser kommer inte att vara bättre på ett sidepull, en repgrimma eller en kapson.
Diskussionen bör inte endast kretsa kring vilken utrustning vi använder, utan hur vi använder den. Vi behöver en genomgående reform i alla ridinriktningar, där ryttarens hand omskolas. Bort med bakåtverkande händer och förkortning av hästhalsar.
Kunskapen om hur du rider hästen fram till din hand behöver spridas, spridas, spridas. Vad står din hand för? Vad gör din hand förutom att hålla i en tygel? Vad händer i din kropp när handen håller i en tygel? Hur påverkas hästen av din hands placering även utan tygel? Kan du känna din hand framme vid hästens huvud när du rider, eller känner du hästens huvud bak i din hand? Känner du hästens bakben i din hand, och i vilken riktning, med vilken hållning, balans eller brist på balans, din hand får dem att röra sig?

Känner du dig stolt, kompetent, vacker, tillräcklig och perfekt som du är?
Om inte, varför inte? Möjligen för att du fått höra upprepade gånger, direkt eller indirekt, att du borde vara något annat än vad du är. Du borde vara smalare, smidigare, tuffare, starkare, mer verbal, mindre verbal. Du har fel frisyr, du går konstigt, ditt skratt är fult. Du borde aktivera dig mer, eller du borde lugna ner dig. Om du bara kunde vara mer som din bror / mamma / arbetskompis.

När vi möter den här typen av kommunikation i alla möjliga sammanhang i vår vardag; uppfostran, tidningar och media, skolan, arbetsplatsen, vänner, familj, så blir vi till sist så vana vid den att vi själva kommunicerar på samma sätt, både mot oss själva, mot andra människor, och mot hästen.

Det är lätt att registrera hästens beteenden, styrkor och tillkortakommanden, och sedan börja jobbet med att fixa till hästen. Om vi filar lite här och lite där, sätter upp stränga regler, tillsätter mer kontrollerande utrustning och tränar hårt, så ska det nog bli ordning på hästen. Vi tittar på hästen och noterar allt som är fel; stel i bogen, hård i munnen, dålig halsansättning, ful svans, bufflig, naffsig, springig, tittig…
Många hästar får varje dag information om allt som är fel med dem, allt som ägaren är missnöjd med, allt som behöver förändras och fixas till. Därtill uppfattar hästen ägarens klagan över sig själv.
Om du känner igen dig i detta, så dra ett streck här och nu. Nu är det slut för den destruktiva blicken. Hur ska ni; du och hästen, någonsin kunna nå en bärighet med stolt hållning, om självförtroendet och självkänslan ständigt blir nedtryckt? Sluta mobba dig själv, sluta mobba din häst. Ni båda har rätt att känna er stolta, kompetenta, vackra, tillräckliga och perfekta som ni är! Ingen av er behöver fixas till. Ni har behov som behöver tas om hand för att ni ska kunna må så bra som möjligt, och det första behovet är att bara få vara utan någon ”make-over-plan”. För varje beteende hos hästen som du ogillar, se det som att hästen kommunicerar ett behov av något.

Idag blev jag uppringd av en telefonförsäljare angående abonnemang. Allt lät bra tills vi var halvvägs in i det muntliga avtalet och jag insåg att hon hade jämfört mitt nuvarande pris med moms och det nya priset utan moms, så med moms skulle det nya priset inte alls bli billigare än mitt nuvarande utan dyrare. När jag frågade henne om detta gav hon slingrande förklaringsförsök, hon lät otålig och jag kunde höra hur hon tänkte ”åh vilken krånglig kund, varför ska du börja med det här nu när vi nästan är i hamn?”.

Det som kom ut ur hennes mun var bland annat ”Men jag ser ju här vad som är bäst för dig, det behöver du inte ta reda på själv” Det jag hörde var förstås ”Gå in i fällan nu, ät det förgiftade äpplet, det är för din egen skull”.
Det hon sa och framförallt hur hon sa det, visade mig att hon inte alls ville sälja det som var bäst för just mig; hon ville locka in mig enbart för att tjäna sin provision på mig. Jag backade ur.
Naturligtvis behöver telefonförsäljare tjäna pengar, jag vill betona att jag inte har något emot dem som yrkesgrupp mer än att de oftast stör mig med saker jag inte är intresserad av. Jag vet hur hårt de sliter och jag förstår frustrationen när ”fisken släpper kroken”, men det är så oerhört viktigt att varje affär, varje avtal verkligen är ärligt och för bådas bästa. Om en försäljare är mån om att affären ska kännas bra för mig, så kommer jag känna mig trygg genom hela processen. Ställer jag frågor, kan försäljaren ge bra svar och sedan lämna beslutet till mig; aldrig försöka ta beslutet åt mig. Precis så ser det ut mellan dig och hästen.

Hade jag varit en häst i situationen ovan hade jag kastat mig ur transporten just som människan försökt lura på en bom bakom mig. Om sgs alla människor jag mötte i ena stunden försökte luras, i nästa stund blev frustrerade och otåliga med mig och dessutom alltid försökte ta beslut åt mig istället för att låta mig tänka själv, ja, då skulle jag också gå åt andra hållet när en människa kom ut i hagen, trilskas i träningen och vara allmänt motvalls. Framförallt skulle jag aldrig lita på en människa, eftersom de aldrig förstått det här med att bygga tillit och win-win utan bara gör sådant som endast gagnar dem själva.

Det är så otroligt viktigt att du är ärlig, sann och autentisk när du är med hästar. För att kunna vara det fullt ut, behöver du vara det även i övriga sammanhang. Det kan inte vara en mask du bär i stallet, då är du inte autentisk och hästarna ser igenom det.
Var alltid ärlig med dina avsikter med hästen, och rannsaka dina egna värderingar så att du inte försöker få hästen att göra något för din skull som ligger hästen själv till last.
Förmedla en känsla till hästen, få honom att känna sig sedd, uppskattad, viktig, kompetent, vacker, fantastisk, älskad villkorslöst, det är grunden i all kommunikation, relationsbyggande och träning.

Om hästen har svårt att stå still och finna lugn, eller om hästen är överambitiös och inte kan slappna av mentalt, brukar jag ge honom en pausruta. Den stora fördelen med detta är att hästen själv lär sig känna igen rutan och vet att där är det paus, istället för att ni ska diskutera om huruvida ni ska stå still eller inte. Genom att plocka bort moment som kan leda till diskussioner och ”tjaffs” med hästen där ni kan provocera varandra, så får ni en lugnare träningsatmosfär. Istället för att göra saker på kommando från dig så blir hästen delaktig i era träningspass genom att han själv vet vad han ska göra i pausrutan. Om du är lyhörd och hästen vet att han får komma med egna förslag i er träning, kommer han även själv att kunna söka sig till rutan när han känner att han behöver en paus.
Du kan använda en ruta av bommar, vilket är praktiskt eftersom det blir en konkret ruta som du kan rekonstruera i olika miljöer både hemma och borta (så länge det finns bommar att tillgå), men det kan även vara vilken form av yta som helst. Huvudsaken är att ha något fysiskt som hästen lär sig att känna igen från gång till gång. Du kan alltså lika gärna använda ett speciellt föremål, t.ex. en grön stolsdyna eller något annat som är lätt att ta med sig men samtidigt tillräckligt stort för att hästen ska känna igen det som en platskoppling. Välj något som är enkelt för dig och som hästen inte är rädd för.

Aktivera hästen med övningar utanför rutan, gå sedan in i rutan, gör halt och ta paus. Om du använder ett föremål så gör halt vid sidan av det. Låt hästen vila helt både fysiskt och mentalt. Ta en paus du också! Andas, sänk axlarna, reflektera över det ni nyss gjorde, behöver du ändra på något vid nästa aktivitet?
Genom att upprepa detta många gånger under ett pass och fortsätta upprepa det flera pass, kommer hästen känna igen just den här platsen som en pausruta och lär sig att slappna av, hitta sitt lugn, inte stå ”i givakt” utan koppla av både fysiskt och mentalt. Då är det läge att kunna flytta ut pausen även till andra platser, så att ni inte bara kan stå still i en ruta utan finna samma lugn och avslappning precis var som helst. 

Jag hade tre bommar och två sockerbitar kvar i ridhuset efter löshoppningen tidigare i veckan, så ikväll la jag ut dem till dessa övningar. Bommarna i mitten ligger på galoppbomsavstånd. Du kan göra som jag och ha alla bommarna på marken eller höja upp dem till gymnastikhinder.

Blå väg
Bra för att träna rakriktning och jämnt tempo i trav och galopp. I uppvärmningstraven band jag ihop dessa linjer till bågar så att jag travade över ensamma bommen, rundade hästen en halv volt och kom över mittenbommarna, rundade hästen till en halv volt åt andra hållet och kom genom portalen där jag gjorde halt och ryggade några steg, sedan trav direkt ur ryggningen och fortsätta med bågarna tillbaka och om igen. 

Grön väg
Galoppvolt över ensamma bommen utan att tappa böjning eller voltspår. Variera storleken på volten genom att lägga den genom portalen, mellan portalen och mittenbommarna, mellan portalen och väggen, eller om du har en liten/smidig häst över mittenbommarna.

Rosa/Orange väg
Lägg en 8 där du travar diagonalt över mittenbommarna. Behåll rakspåret innan, över och efter innan du rundar hästen på volten för att sedan rakställa och komma på bommarna åt andra hållet.

Omärkt väg
En annan bra övning att lägga in i alla gångarter är att använda den ensamma bommen för att träna hörnpasseringar. Rid halva ridhuset så att du rider på fyrkantsspåret i höger varv från K och då du kommer till E gör du en hörnpassering där du använder den ensamma bommen som vägg så att du går innanför den, för att sedan fortsätta helt rakt så att du rider utanför den övre mittenbommen och innanför portalen, för att sedan göra en ny snygg hörnpassering ut till spåret i samma varv igen. 

Fler övningar
Du har väl inte missat boken Roligt med bommar och koner, fullsmockad med såna här övningar? Jag och Barbro gav ut den för 3 år sedan och den blev så populär att vi i år kommer att ge ut den även på engelska. Köp den i din hästsportbutik, bokhandel eller hos oss på brightmare.se 

.

.

.

I hundvärlden har man koll på vad hunden man köper har för behov rent rasmässigt, och oftast stämmer det med individen. Om inte hundägaren själv har koll på detta så kommer det bli problem med hunden och en tränare kan då upplysa om saken samt ge förslag på ändringar i hundens vardag för att hundlivet ska fungera bra för både hund och matte/husse.

I hästvärlden kan du däremot köpa en häst som avlats i åtskilliga generationer för att jobba långa dagar i sträck med både huvud och kropp, och så sätter du en sådan häst i en box och en rasthage och ett understimulerande jobb på hobbynivå några få gånger i veckan. Om du då får problem i form av beteendestörningar så är det plötsligt hästen som ska ”ridas till”, istället för att man ser över helhetsbilden.
Foderstat, om hästen står uppstallad och i så fall hur många timmar i boxen, om hästen går på lösdrift, om hästen går ensam, med en kompis eller i en väl sammansatt flock, om hästen går med andra stökiga individer, om hästen går i en paddock eller i kuperad hage, om hästen är i tävlingskondition men plötsligt blivit hobbyhäst, om hästen varit sysslolös i fem år och precis börjat tränas igen, om hästen enbart tränas i ridhus, om hästen bytt ägare och därmed bytt allt – ryttare, foder, vardagsmiljö, träningsunderlag och upplägg, om, om, om….

Varje beteende hästen uppvisar är kommunikation. Hästen berättar hela tiden saker för oss, om hur han mår och vad han har för behov. Men vi kan inte ta ett beteende ur helheten, om vi ska lösa ett problem behöver vi alltid se till hela bilden.
Genom aveln har man förstärkt vissa beteenden i olika raser och dessa beteenden behöver tillgodoses på ett eller annat sätt för att individen ska vara tillfreds. Generellt för alla hästar är dock att de har ett mycket stort rörelsebehov, som inte kan tillgodoses enbart genom träning förutom möjligen om hästen är i arbete många timmar om dagen som t.ex. patrullerande poliser, rancharbete eller distansträning. Hästar behöver stora ytor att röra sig på fritt så stor del av dygnet som möjligt, i kombination med så få timmar av påtvingad stillhet som möjligt (box/uppbunden). Träningen behöver inriktas för att stimulera hästen både psykiskt och fysiskt, växelvis eller kombinerat.
Därtill har din häst sina egna personliga intressen som du behöver upptäcka. Din islandshäst kanske älskar att hoppa, din arab kanske vill bli körd, din quarter kanske uppskattar dressyrrörelser, ditt halvblod kanske vill träna boskapsgrenar? För trots avelsarbetet är det inte alls säkert att hästen finner mental tillfredsställelse i det han är bäst lämpad för rent fysiskt. Om hästen inte trivs mentalt med träningen (både inriktning och metoder spelar roll) så kommer han att bli stressad i träningen. Stressen kommer att gå utåt eller inåt och leda till direkta eller indirekta problem både i form av beteenden och skador.

Nästa gång du får problem med din häst, fråga dig inte ”Hur får jag hästen att lyda?” eller ”Vilken metod kan lösa problembeteendet?”.
Fråga istället ”Varför känner min häst såhär?” och ”Vad behöver jag ändra i min hästhållning för att hästen ska trivas?”

Du rider på ridbanan och tränar galoppfattningar. Du fattar galopp vid C, bryter av till trav vid B, fattar ny galopp vid A, bryter av vid E… Redan efter ett par varv börjar din häst förekomma både dina fattningar och dina avsaktningar. Det är vanligt att du som ryttare blir irriterade över detta – någon har lärt dig att hästen inte ska förekomma sin ryttare utan invänta signal.

Ur hästens perspektiv har han dock uppträtt helt korrekt. Han har varit lyhörd och uppfattat att du vill att ni ska byta gångart på ett givet ställe och han utför uppgiften. För medan människan har byggt upp ett ridsystem som kretsar kring tekniska kommandon som ryttaren ger hästen och som hästen ska svara på, så handlar allting i hästens värld om kommunikation. Din signal, i det här fallet din galoppskänkel, tillhör kommunikationen men den står inte ensam. Hästen uppfattar din tanke, energi, planering osv, och han uppfattar givetvis även sammanhanget. Hästen uppfattar inte bara att du vill ha galopp, utan han uppfattar att du vill ha galopp på just den platsen. Inte nödvändigtvis exakt vid bokstaven, men däromkring. Han sätter det även i följd; att efter galoppfattningen kommer snart en avsaktning, och efter varje avsaktning kommer snart en ny fattning. Hela övningen med fattningar och avsaktningar, på angivna ställen i just den miljö där ni befinner er, blir ett sammanhang som hästen snabbt lär sig känna igen. När hästen lärt sig ett sammanhang, vill han vara medskapare. Han vill utföra det tillsammans med dig, så snart han vet vad ni ska göra. I hästens värld är det inte naturligt att en individ måste säga åt den andre vad den ska göra hela tiden, utan varje individ tar eget ansvar för att hjälpa till, såvida man inte misstycker i sammanhanget. Tycker man lika om ett sammanhang, så behövs inga order.

Att korrigera en häst som förekommer sin ryttare skapar därför bara förvirring hos hästen. Varför hindra hästen från att samarbeta? Det är långt mer givande att träna tillsammans med hästen, på ett sätt som tar tillvara på hästens vilja att ta eget ansvar och inte hela tiden behöva invänta signaler från ryttaren. Lägg upp träningen så att du uppmuntrar hästen att bli delaktig och medskapare i sammanhanget. Det kommer inte innebära att han slutar lyssna på dig, tvärtom är det nu ni kan få riktigt givande pass där ni kan inspirera varandra och utvecklas mycket mer genom bådas lyhördhet för varandra.

Alltfler väljer bort bett och går över till bettlöst. Det är verkligen en efterlängtad utveckling, men allting är inte svart eller vitt och det finns en hel del att tänka på.

Bett är onaturligt
Det finns egentligen ingen plats för ett bett i hästens mun. Visst finns det mellanrum mellan tandraderna där vi lägger bettet, men munnen består av mer än bara tänder. Även om du rider på lång tygel med världens mjukaste hand, så skapar bettet i sig en destruktiv process i hästens mun. Sår, tandslitning och spända käkar är några exempel. En nosgrimma förvärrar situationen ytterligare, då den förhindrar hästen att kunna röra käken fritt. Nosgrimman döljer ofta viktig information, som t.ex. om hästen är besvärad över bettets position eller ryttarens hand. Ändå är valet mellan bett och bettlöst inte alltid givet. Bara för att bett är ett generellt dåligt alternativ, betyder det inte att bettlöst alltid är bra.

Din häst måste kunna gäspa!
Om du använder bett så välj bort nosgrimman. Ska du tävla i grenar där nosgrimman är ett krav så behöver din häst förstås vara van vid den, men undvik den till vardags. Även en löst sittande engelsk nosgrimma hindrar hästen från att gäspa och andra större käkrörelser. Om du använder bettlöst, så välj en variant som är rymlig i nosen av samma anledning, t.ex. en ridrepgrimma. Om det bettlösa tränset hindrar hästen från att gäspa, så har du inte kommit ifrån en del av de problem som användning av bett kan ge, så som spänd käke vilket leder till spänningar i övriga kroppen.
Som människa förknippar vi gärna gäspning med trötthet, men hästarna använder gäspningen för att förstärka frigörandet av fysiska såväl som mentala spänningar. En spänd häst ses ofta som motsträvig, varpå ryttaren felaktigt försöker jobba bort det spända genom starkare hjälper – något som skapar mer spänning istället. Även då hästen kommer till ett läge där han känns avslappnad en bit in i ett sådant pass, handlar det om en fysisk eftergivenhet men inte om avslappning och egentlig genomsläpplighet. Hästen kan ge upp, men ha kvar spänningen eller bli spänd i andra delar av kroppen.
En spänd häst som tillåts nå mental och fysisk avslappning, kommer att börja gäspa och gäspa och gäspa och gäspa.

Skola din hand
Oavsett vad tyglarna sitter fast i så behöver du ha en känslig hand och en balanserad sits som möjliggör att du håller handen stilla, följsam och oberoende i olika positioner. Du behöver veta hur olika tygeltag påverkar hela hästens kropp, och hur du får hästen fram till handen – inte handen bak till hästen. Om du har en bra hand som inte inverkar bakåt utan guidar hästen på rätt sätt med rätt timing där det behövs, då spelar det heller inte så stor roll om hästen har bett eller bettlöst, direktverkande eller med skänklar/hävstång.
Om du har en oskolad hand behöver du använda utrustning som ger så lite påverkan på hästen som möjligt under utbildningstiden. Ett felaktigt eller obalanserat tygeltag i en grimma kan aldrig vara lika skarpt som samma tygeltag i ett stångbett, det säger sig självt.

Låt hästen välja
Alla hästar är individer och de trivs med olika saker. En del jobbar fint i repgrimma medan andra får skav eller reagerar överkänsligt. En del hästar trivs inte med tryck över nosen alls utan föredrar bett. En del hästar är extra känsliga runt öronen och kan inte ha träns som inverkar genom tryck över nacken, medan andra kan behöva det för korrekt guidning. Om du alltid har använt bett och är nyfiken på bettlöst, så testa inte bara ett alternativ. Just det tränset kanske inte alls passar din hästs behov. Precis som med bett behöver du prova olika tjocklekar, utformning, material och inverkan för att hitta rätt sort för just er. Tänk på att val av tygel också påverkar. En reptygel kan kännas bekväm för handen men på grund av tyngden ge konstanttryck i vissa tränstyper, medan det på andra träns behövs en tyngre tygel för att inverkan ska bli korrekt. 

Variera
Om du bara rider med bett, så är det viktigt att använda olika mundelar så att bettet inte sliter likadant på tänderna hela tiden. Även om du är tävlingsryttare i en gren där du måste ha bett när du tävlar, så se till att variera med bettlöst hemma. Du skonar hästmunnen från många timmars onödigt slitage genom att välja bettlöst så ofta du kan, förutsatt att din häst trivs på bettlöst förstås. Variera gärna även mellan olika bettlösa alternativ. Förutsatt att hästen trivs med utrustningen, ska inte dess inverkan påverka hur hästen går. Du behöver alltid skola dig själv till att kunna plocka fram det bästa i hästen genom din egen balans, teknik och känsla, och inte vara beroende av en viss utrustning.

Ta hjälp av en tränare
Trots den bettlösa vågen inom alla ridstilar så är inte alla tränare kunniga inom hur olika bettlösa alternativ fungerar. Hör med din tränare hur hans/hennes erfarenhet är, och om du inte kan få hjälp så ta hjälp av någon som själv använder olika former av bettlöst. Den tränaren kan hjälpa dig med att välja en typ som passar din häst, hjälpa dig så att det sitter rätt och att du själv lär känna den nya formen av inverkan.

Jag förespråkar bettlöst, både till mina elever och när jag själv väljer utrustning. Minst 90-95% av träningen med mina hästar sker bettlöst, och jag växlar mellan repgrimma, sidepull, stallgrimma, crossunder, halsring och kapson. Kapsonen är ett exempel på bettlöst träns som om den ska sitta bra över nosryggen ofta innebär att hästen istället får begränsat gäspningsutrymme. Däremot har kapsonen andra positiva egenskaper, så genom att växla mellan olika alternativ kan man få in alla delarna i träningen.
Då och då använder jag bett av olika anledningar, som t.ex. att checka av skillnaden.
I min undervisning och coachning tar jag emot alla ekipage, från alla nivåer och ridstilar, och oavsett val av utrustning. Det är alltid elevens val vad hon/han väljer att använda, och det kan alltid finnas speciella behov för både bett och nosgrimma.
Om du vill ha hjälp med inpassning och inverkan av olika träns så ta med dem till nästa lektion.

Bilden: En elevs häst som oavsett utrustning alltid är fri att kunna gäspa.

Det lilla stoet blickade ut över hagarna i närheten, där hästarna stod i par och solade i vårsolen. Jag stod vid hennes sida, följde hennes sinnesstämning, lät hennes känsla transformeras till ord.
”Stallet”, sa hon, ”är för de flesta av er människor den enda platsen i era liv som inte styrs av den mänskliga energin.”
”Nja”, invände jag, ”vi styr ju tyvärr här också. Vi begränsar vilka ytor ni ska röra er på, när ni ska in i stallet, när ni ska ut ur stallet. Många människor utnyttjar hästen för sina egoistiska intressen, -”
”Det där är ovidkommande. Det jag menade går bortom vardagens rutiner. Bortom allt som är mänskligt påhittat. Det här är Hästarnas Hem. Ingen människa kan gå opåverkad härifrån. Jag vet att du känner det. Förstår du inte? Alla de som söker sig hit, det är just den här energin de vill bli påverkade av. Det spelar ingen roll vad de gör när de är här, de kan använda vilka anledningar de vill. de kan köpa fin utrustning, de kan ha häst för att tävla, de kan bearbeta rädslor, umgås och skratta i solen, stå och borsta hur länge som helst. Det är under ytan vi jobbar med er energi.”
Jag lät känslan hon förmedlade sjunka in. Den enda platsen som inte styrs av människor. Inte styrande i form av bestämmande, utan i form av grundstruktur. Energitonen. Det landade i mig, och i den stunden förstod jag. Allt.

Jag tänker ofta tillbaka på det lilla stoet och den fina vårdagen vi delade i hennes hage. Framförallt tänker jag på det hon förmedlade. Jag tänker på hur människan som art tror att vi är mallen, att vi skulle vara en krona för resten att leva upp till, men att vi när vi hamnar i den strukturen är allt annat än eftersträvansvärda. Det är i det högmodet vi har som mest att lära. När jag tänker på den ödmjukhet hästarna visar mänskligheten varje dag vill jag bara gråta. Av skam för de mänskliga egon som utnyttjar detta maximalt, och av tacksamhet för alla de magiska gåvor hästarna ändå öser över oss. Jag tänker att om gudomligheten skulle bli fysisk skulle det vara i form av en häst. Men jag tänker även att vi alla är gudomligheten i fysisk form. Varje dag väljer vi om vi vill gestalta det, eller om vi vill gestalta det mänskliga påhittet, det där högmodet som utnyttjar och som har en egen världsbild av hur allting är, en världsbild där människan är bäst och hästen bara är ett dumt djur.
Om vi varje dag går bortom det mänskliga, så finner vi hästen. På insidan av hästen, finner vi den sanna människan. 

Jag är helt tagen av veckans träningar, och veckan är bara halvvägs.
På en del lektioner fokuserar jag, eleven och hästen på en prestation av något slag. Vi vill lösgöra spända muskler hos ryttare och häst, aktivera bukstöd, jobba med en viss rörelse, övergångar, styrka, olika moment.
Så finns det andra lektioner som är på ett helt annat plan.
Vi tränar… bortom träningen.
Vi gör förvisso något, vi använder oss av övningar. Men vårt fokus ligger inte på övningen och inte på resultatet, inte alls på görandet faktiskt, utan helt och hållet på den emotionella processen. Sådant som legat dolt och förträngt men som behöver få komma upp till ytan. Gamla lager av spänningar, minnen, ett och annat trauma eller sorg, och prestationsångest, vilket gör det hela så enormt viktigt att ta tag i. Så länge vi tänker och agerar i ”tränings-bubblan” så ligger allt sånt där kvar nere i skuggan och kurar. Men det sover inte där nere, det ligger och gnager. Som termiter äter det sig igenom reglarna och den träning vi så fint byggt upp kommer en dag att krackelera och falla i tusen bitar om vi inte engagerar oss i saneringen.
Människor tänker gärna likadant i sitt eget liv. Man jobbar, man tränar sin idrott, man umgås på ytan. Allt är jättefint på ytan. Men hur mår du egentligen? Väldigt många vaknar en dag upp och inser att det bara inte går längre. Marken rämnar under fötterna. Termiterna har gnagt igenom stommen och hela den prydliga fasaden rasar. Den känslan, är tuffare än något annat, för det är så mycket som då ska tas tag i, bearbetas, sorteras, rensas, smältas, accepteras.
Om man istället letar upp sina egna skuggor, innan allt rasar, så känns det oftast övermäktigt i början. Det kan kännas som ett oövervinnerligt monster där inne. Men så lyser du på monstret med en ficklampa och ser plötsligt, att det bara var en liten mus. Ganska söt mus till och med. Många gånger är musmonstret en känsla från ett barn som inte förstått vad som händer, så vi håller den i handen en stund, släpper på känsloventilen så det får pysa ut och sen känns det bra. Alla behöver någon som lyssnar. Någon som tar sig tid att bara vara nära, som tillåter oss att känna utan att någonsin värdera eller döma, och som inte själv blir rädd när våra känslor väller ut. Du behöver det, och din vän hästen behöver det.

Ofta delar människa och häst som lever tillsammans liknande emotionella utvecklingsresor, liknande utmaningar och processer. Det kan vara själva anledningen till att du köpte just den hästen. Ni behöver inte ha gått igenom samma sak eller upplevt det tillsammans, men känslan kan vara lika. Detta gör att det är ypperligt att jobba med båda två samtidigt. Men även om vi bara fokuserar på hästen, så bearbetas du också. Och jobbar vi bara med dig, genom att prata och/eller lossa på fysiska spänningar, så påverkas hästen av det också.

Jag är så tacksam över att få vara en tränare som inte tänker träning. Istället får jag vara med i allt det magiska, när individen växer, finner sin självkänsla, slutar stressa runt med ytliga ting och distraktioner och istället landar i närvaron, landar i kroppen, landar i själen, omfamnar sig själv. När hästen gäspar och gäspar och gäspar, och människan blir tårögd, då är jag så tacksam över att ha fått vara med och bevittna denna storhet.

Älvdansen, folkfest i Järvsö
foto: Tobbe Molin

Stadsmiljö, scener med liveband, marknadsstånd, flaggor, megafoner, banderoller, barnvagnar, hundar, tält, karuseller, hoppborgar och folkträngsel. Slaka tyglar och lugna hästar utan bomull i öronen. Våra hästar klarade allt.

Pingsttävlingarna, Strömsholm

För 10-15 år sedan levde jag ett helt annat liv än vad jag gör idag. Jag red western, tävlade i flera grenar och låg i topp nationellt. En tillvaro jag inte ens är intresserad av längre. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, har aldrig uppskattat tänket, ideologin runt det, att hävda sig, jämföras med andra som bättre eller sämre. Men jag halkade in där på ett bananskal och det råkade gå väldigt bra. Förmodligen för att jag hemmavid utöver mjukgörande dressyr mest red ut i skogen och gjorde en massa galna saker som jag och hästarna tyckte var kul.
Jag och min familj drev kursgården Tricorn Ranch och vi blev ofta bokade som happening och/eller uppvisningsnummer på olika evenemang. Det började med större hästtävlingar på te.x Strömsholm och travbanor, och spred sig sedan till musikfestivalerna. Bollnäsfestivalen, Storsjöyran… På Yran red jag och min far med i deras allra första Pridetåg.
Jag saknar inte tävlandet, jag saknar inte westernridningen. Men jag kan sakna den här formen av jippon. Att under ett par timmar utsätta sig själv och hästen för triljoner intryck som du aldrig kan möta annars.

Men hur får man egentligen en häst så pass säker att han klarar av sådana miljöer? På Strömsholm förutsatte de andra hästmänniskorna att våra hästar var pleggade, dvs fått kraftigt lugnande preparat. Så var det förstås inte, det var träning och relation som låg bakom. Faktiskt inte ens kopiösa mängder träning. Bara rätt träning.

Vi har träffat. Så. Mycket. Folk.
Som har älskat hästarna, och som förstås fått oförglömlig kärlek tillbaka.

foto: Tobbe Molin

När det kommer till miljöträning tränar många på ett sätt som, egentligen inte är fel, men som gör att du inte kommer vidare och faktiskt kan använda miljöträningen i praktiken. Man använder rekvisitan på ett sätt som vänjer hästen vid rekvisitan, så att hästen lär känna en presenning, en pilatesboll, ett paraply osv.
Men, du kan aldrig träna på alla scenarier du nånsin skulle kunna stöta på. Istället behöver du och hästen träna efter ett system, där du inte i första hand lär hästen att inte vara rädd för en presenning, en pilatesboll och ett paraply, utan där du istället använder sådan rekvisita för att träna er båda på hur ni ska agera i oförutsägbara miljöer och situationer.
När det systemet är lagt, och det blir mer och mer befäst genom att möta flera olika typer av rekvisita likadant, då kan hästen få börja bli astrygg med att bli inlindad i presenning. Inte innan, för då har du tagit bort ett verktyg och måste leta fram en ny provokation att träna med.

Utöver den träningen – och den måste absolut sitta innan du ens tänker tanken att ta med hästen till en musikfestival! – så innebär såna här specialmiljöer så många intryck från så många olika håll, att hästarna slutar bry sig. Som du kan se på hästarnas ansiktsuttryck på de här bilderna så kan de inte ta in allt som händer omkring dem. De går in i sig själva men är samtidigt fullt uppkopplade på ryttaren. Det är en tillitshöjande situation som inte går att få till på annat sätt, det går inte att kopiera den här miljön och iscensätta den hemma för att ”miljöträna lite”. Jag tänker att det måste ha varit ungefär såhär när hästar användes i krig. Det går att träna krigstekniker med hästen, men det går inte att träna krig. Du tränar krig, i kriget. Och genom rätt träning innan, och upplevelserna ni tillsammans får i en så speciell situation, knyter ni an till varandra i full tillit. Ni har bara varandra i kaoset.

Vad passar väl bättre som uppvisningstema mitt på den avstängda gatan än just
”Hur tränar vi hästarna till att bli så lugna?”
foto: Tobbe Molin

Karuseller är en sån där grej som liksom inte går att träna hemma.
Då måste systemet för hur hästarna hanterar nya saker
tillsammans med oss vara väl förankrat.

En trappa som håller för häst utan att vara hal?
Bäst att passa på att träna, chanserna kommer inte särskilt ofta!

Relationen är, som alltid, A och O. Även hur hästen lever påverkar. Låt hästarna gå i flock, så mycket hagtid som möjligt. Aktivera hästen både fysiskt och psykiskt. En häst som ibland får bli trött i kroppen, ibland i huvudet, ibland bägge, är en nöjd häst. Det räcker inte med att alltid bara tänka fysisk träning, eller att bara träna mentala saker.
Hitta på en massa ”knas och klurigheter” tillsammans i träningen. Utmana er istället för att krympa möjligheterna till en skyddad verkstad.
En äldre trygg häst som redan har en god säkerhetsgrund är alltid guld värd när det kommer till att skola in de unga hästarna. Två nervösa hästar är inte kul att rida ut tillsammans på, men har du en cool och en grön är den gröna snart lika cool, förutsatt att träningen är upplagd för detta.

Skimmeln på bilden är bara 4 år! Han går numera som handikapphäst på Åland.
foto: Tobbe Molin

Mitt i centrala Östersund har jag ridit. I regn.

Att åka med hästarna på så här stora evenemang kräver förstås en hel del. Du måste tänka på så oändligt mycket mer än dig själv och din häst. Bara en sån sak som att alla icke hästmänniskor är potentiella idioter. Inte att de är dumma mot hästarna, det hände aldrig (men det kan!) men det gällde att tänka åt dem i precis alla sammanhang. De gick fram till hästens bakdel och klappade där. De gick mitt framför hovarna. Nästan att de körde barnvagnen under magen på hästen också. Vi hade alltid med oss ”fotfolk”, människor som kände hästarna som stöd från marken och som kunde vara extra ögon för just allt oförutsett.
För att kunna tänka säkerhet på ett optimalt sätt, måste du känna din häst väl och kunna läsa av minsta antydan till oro. Det är också en del av miljöträningen, att veta vad just din häst faktiskt kan reagera på, för alla hästar har någon sådan akilleshäl.
Vi var extremt noga med att lokalisera ”flyktvägar”, dvs hur vi snabbt och smidigt skulle kunna förflytta en häst som började bli orolig, bort från folkmassorna och det som störde honom. Utifall att det skulle hända, vilket det inte gjorde. För det får bara inte hända att en hästs oro eskalerar, det blir extremt farligt i miljöer med så mycket människor.

Numera använder jag alltid hjälm. Då, från en tränings- och tävlingskultur där sgs alla hade hatt, så använde man hatt. Använd hjälm. Bara gör det. Alltid.

Tidiga besökare i festivalens öltält, innan artistprogrammet drog igång,
undrade nog vad det var i ölen…

Vem orkar bry sig om en hoppborg som står och gungar bara ett stenkast bort?
Vi har varit här länge nu. Kör hem oss så vi får sova!

Det första jag fick lära mig om hästens kroppsspråk, under min uppväxt som ridskolebarn, var att om hästen hade öronen bakåt var han sur. Det var väl typ det som lärdes ut om hästens kroppsspråk. Öronen framåt = glad häst, öronen bakåt = arg häst. Plus att hästen vred på öronen hit och dit för att lyssna förstås. Tänk vad enkelt allt var på den tiden.
I tonåren kom NH in i mitt liv och det pratades fortfarande mest om öron. Hästen skulle lyssna mot sin ledare. Dålig attityd dvs öronen bakåt eller uppmärksamma på något annat möttes med ökat tryck tills hästen gav upp och gav efter och slutade opponera sig. (så här tråkig var inte all NH jag kom i kontakt med, just nu lyfter jag bara fram en bit som är väldigt negativ).
När jag genomskådade ledarskapshysterin som bluff och började lita på min egen känsla öppnade sig en ny värld som ingen pratade om: den komplexa kommunikationen som hästarna sänder ut. Det pratades förvisso mycket om att hästarna ser rakt igenom oss och att vi aldrig kan ljuga för en häst, redan på ridskoletiden faktiskt. Men tvärtom, att man som människa kunde läsa av allt det finstämda hos hästen?

Hästen var inte sur för att han var ”ouppfostrad” eller för att utmana mig med någon sorts arga leken. Han hade öronen bakåt för att han var osäker på vad som skulle hända härnäst, eller för att han kände sig hotad av mina signaler, eller för att han blivit påmind om tidigare negativa erfarenheter, eller för att han hade en dålig dag, eller ont någonstans, eller för att det beteendet tidigare blivit mött med omedveten positiv förstärkning av människan. Eller, för all del, för att han var sur.
Eller, som jag tänkte ägna det här inlägget åt: för att han koncentrerade sig och/eller tog i fysiskt. Bildgoogla ”idrottare”, ”häcklöpning”, ”tyngdlyftning” och liknande, så kommer du få se bilder på människor som utövar något de älskar och brinner för – men de ser ut som att de är förbannade, galna eller livrädda! Det är vad ansträngning och koncentration gör med våra ansiktsuttryck, oavsett om man är människa eller häst.
Att tolka hästens kroppsspråk handlar inte om att stirra sig blind på varken detaljer eller kroppen i sin helhet. Vi måste alltid se till sammanhanget, personligheten och känslan hästen ger oss. Om vi tar bilden här ovan som exempel, så är inte Tiger på väg att anfalla mig. Hon utför en av sina favoritrörelser, som hon ofta bjuder på spontant i leken. Och hon har nästan alltid öronen bakåt när hon anstränger sig, oavsett om det är att stå på bakbenen eller piaffera, och oavsett om hon leker ensam, med mig eller med en annan häst. Hon är en grimashäst.
Om du vill bli bättre på att tolka hästarnas signaler, så träna på att känna in allt hästen sänder ut. Så som du, förmodligen omedvetet, gör när en människa kommer in i rummet du befinner dig. Du känner i regel om personen är stressad, arg, ledsen, energilåg, upprymd, balanserad, osv. Använd samma känsla när du är med hästen, tillsammans med kroppsspråket.

Angående inläggets rubrik, så kanske du funderar på vilken den mest missförstådda signalen är:
Att hästen vänder huvudet ifrån dig. Det tolkas ofta som nonchalans, vilket det kan vara – återigen: känslan! – men sannolikheten är i regel större att hästen just gett dig en lugnande signal för att avbryta något som hästen uppfattar kan eskalera till aggression från din sida, eller att hästen behöver mer utrymme eller en paus, eller att hästen vill uttrycka sin egen fredliga avsikt. Som när en hund sätter sig med ryggen mot dig.
Hur många hästar har inte fått utstå obehag och tillrättavisning för denna ”fredspipa”?

Här kommer ett par filmer med klipp från min hästvardag. 🙂 En del sekvenser är samma och en del är olika.

https://youtu.be/ZSk31dPeCF8

https://youtu.be/vbsB1l-qGRw

Att sätta sig in i olika filosofier och träningsläror är inte det lättaste i en tid då det bara ploppar upp fler alternativ. Det är en djungel numera där var och varannan tränare har sitt eget koncept. På ett sätt kanske det var lättare förr, när en tränares koncept och system inte hade något direkt namn utan bara var knutet till tränarens person. Gillar man ”Svea Svenssons” sätt att tänka kring hästar och träning så tränar man för henne. Enkelt.
Men, även om det alltid funnits tränare som stuckit ut från mängden med kreativa upplägg så har det ändå funnits en grundstruktur som varit densamma. Man har tränat dressyr med ett visst tänk, hoppning med ett visst tänk, osv. Så är det inte idag. Det finns numera inget givet ”så här tränar du en häst, det här sättet är det enda som fungerar”, för människan har forskat vidare, provat nya saker, studerat hästen med nya infallsvinklar och därtill har vi mängder med nya önskemål om vad vi vill ha hästen till.
När hästen förlorade sin givna roll som färdmedel, jordbruksmaskin och stridsvapen fick han istället en given roll som sportredskap. Men tiderna fortsätter att förändras och numera finns ingen given roll för hästen i ditt liv. Det står dig fritt att välja vad just din anledning till ditt hästinnehav ska bottna i. Du behöver inte ens rida eller köra hästen, hästen kan fylla så många fler syften både för din skull och för sin egen.
Med fler alternativ på inriktningar kommer förstås även fler sätt att tänka kring hästhantering och träning. Natural Horsemanship fungerade länge som någon sorts paraplynamn för de sätt som skilde sig från det traditionella tänket, det som inte har något namn men som utgör norm för ridinstruktörsutbildningar, ridskolor etc. Än idag lever villfarelsen kvar att allt som uppfattas som alternativt är baserat på NH. Men grundfilosofin i NH utgår från ett hierarkiskt tänkande, att människan ska vara ledare över hästen och hästen ska visa underkastelse, samt att man tränar med ett ökande obehag tills hästen ger efter och då får eftergift.
Vid sidan om NH växer olika former av belöningsbaserad frihetsdressyr, där man utgår från t.ex klickerträning och inte ser relationen med hästen ur ett hierarkiskt perspektiv. Förvirrande nog går även många NH-tränare ut med att de tränar frihetsdressyr, så det finns många olika sätt att träna frihetsdressyr på.

Min resa
Mitt hästliv har alltid baserats på relationen till hästen. Jag växte upp i en familj där vi alla hade varsin häst. Vi red ut i skogen tillsammans och upplevde naturen med hästarna. De var våra vänner. Det blev konstigt när dressyrtränarna förespråkade våld och tvång, så efter en tid gick jag från ”det där vanliga” till NH, för jag trodde det skulle fördjupa kontakten och öka min förståelse. Jag plöjde böcker, filmer och gick på kurser, och jag trodde på det som lärdes ut; att den här filosofin var naturlig, att det var såhär hästarna kommunicerade med varandra. Men med tiden insåg jag att det de amerikanska tränarna sa, och det jag upplevde i praktiken med hästarna, var två helt olika bilder. Så jag lämnade NHn och följde hästarna.

Många följer NH för det överensstämmer med det de upplever som sant och riktigt. Jag säger inte att deras upplevelse är fel. En upplevelse kan aldrig vara fel, den är ju subjektiv. Jag förklarar bara mina upplevelser, vad jag kommit fram till, vad som känts sant och riktigt för mig.
Vi är många som lämnat diverse läror vi inte tror på och upplever att vi följer hästarna, men vi har givetvis funnit olika saker, för vi är olika människor. Därav uppkomsten av alla olika träningsläror. En del har snarlika namn men skiljer sig ändå åt, en del har olika namn men hade egentligen kunnat vara samma om grundarna gått ihop.

Autentisk Hästkommunikation™
Under flera år hade jag inget specifikt namn på det jag kommit fram till.  Jag marknadsförde det som hästkommunikation eftersom ”alla andra” utgick från horsemanship, men när fler började anamma det för att marknadsföra NH och liknande inriktningar kände jag att jag behövde ett eget namn på det jag gjorde. Så för några år sedan satte jag ett namn på mitt koncept. Jag gick igenom mängder med namn, många av dem var redan upptagna, andra beskrev bara delar av det jag stod för.
Autentisk Hästkommunikation™, är vad det blev, för det uttrycker helheten.
Men även om det är ett bra namn, behöver det ändå förklaras.

• Autentisk Hästkommunikation™ utgår från att hästflocken är det optimala samarbetet – inte en plattform för ständig inbördes konkurrens.
• Hästar och människor söker tillitsbaserade relationer. Därför bör relationen alltid sättas före träningen. Relationen är basen, träningen är de aktiviteter vi gör tillsammans.
• Hästar och människor är i grunden autentiska. Samhällets prägling har gjort att de flesta människor lämnat sin autentiska kärna, och genom våra konstlade beteenden tränar vi hästen till att göra detsamma, med resultatet att hästen beter sig obalanserat, har svårt att fungera med andra hästar, stänger av, endast svarar med inlärda beteenden, osv.
• Hästen hjälper oss i vår personliga utveckling. Genom att öka vår känsla, sensibilitet, närvaro i nuet, kroppskännedom etc kommer vi närmare hästen i och med att vi agerar autentiskt. I det autentiska finns en grundton för allt levande, en kontaktyta hjärta till hjärta, känsla till känsla.
• Hästen är en tänkande, kännande individ med egna intressen. Jag vill inte utnyttja hästen för mina egna egoistiska syften. I allt vi gör, är det Vi som är det centrala, inte Jag. Det finns ingen mening i att träna på något som bara jag vill, eller som bara hästen vill. Vad har vi för gemensamma intressen, ambitioner, önskningar om vad livet ska innehålla?
• Om det autentiska är grunden, spelar det inte så stor roll vad vi utövar för aktivitet. I allt du vill göra tillsammans med hästen, finns det en fysisk balans att finna som ger hållbarhet och kvalitét, en autentisk kontakt att bygga på. Att vara autentisk handlar inte om att sitta i hagen och meditera hela dagen, utan att ta med sig det autentiska varandet in i allt görande.
• I samarbetet blir 1+1 så oändligt mycket mer än 2. Om jag som människa ska styra och bestämma all träning, kommer hästen bara bli så bra som jag är. Om jag istället skapar träningen tillsammans med hästen, kommer vi båda två att växa genom varandras input och kreativitet. Tillsammans kan vi skapa sådant ingen av oss kunde från början!

Vad innebär det att kommunicera autentiskt?
Det finns många som grundar sin lära i samarbete, lekfullhet, belöning osv. Autentisk Hästkommunikation™ utmärker sig genom att inte enbart vara en träningslära, utan utgå från kommunikation och relation. Det innebär att jag i första hand inte vill träna hästen och lära honom saker på kommando. Det kommer i andra hand. I första hand vill jag ha en relation baserad på den autentiska kommunikationen; vem jag verkligen är och vem hästen verkligen är, när vi inte presterar. Vad är grunden i vår ”flock”? Vilka insikter kan jag bidra med som får hästen att växa? Vilka insikter bidrar hästen med som får mig att växa?
Jag jobbar med en kommunikation som inte enbart är kroppsspråk, utan omfamnar helheten. Vad jag tänker, vad jag känner, min sinnesstämning, min energi, min intuition, min intention. Hela jag måste få vara med, hela jag behöver vara medveten och närvarande. Först då kan jag nå hela hästen. Först då känner hästen igen sig i mig; när vi båda är autentiska.
Ju mer i kontakt med mig själv – hela mig – jag är, desto mer kan jag känna in från hästen. Vad hästen tänker, känner, hans sinnesstämning, energi, intuition, intention.
Men, det finns inte bara mitt sätt att göra det här på. Vi alla känner och upplever saker på olika sätt. Person A har lätt för att tänka i bilder och få in tankebilder från djur. Person B går på känsla och intuition, uppfattar energispår. Person C kommunicerar medialt via andliga guider. Person D pratar på och bara ”säger det som kommer” , information som inte är formad av tanken först utan som fångas upp och ges ut i ord direkt. Person E gör detsamma men genom skrift. Person F bara är i nuet och bara gör, utan att alls sätta ord på informationen eller känslan.
Och så vidare och så vidare… Det finns inte en metod du måste lära dig. Det som finns, är ett autentiskt Du där under ytan, som du kan återfå kontakten med och vidareutveckla. Bli den bästa versionen av dig själv!

Vad kan Autentisk Hästkommunikation™ tillföra i ditt hästliv?
Jag har elever som rider dressyr, western, hoppning, akademiskt, islandshäst, elever som inte har någon inriktning, elever som inte rider alls, elever som tävlar, elever som själva är instruktörer och tränare…
Det finns en autentisk grund att finna i allt, om vi alltid utgår från relationen och den fysiska hållbarheten.

Om du bor i närheten, så prova gärna mig och mitt koncept på en lektion. Annars rekommenderar jag att gå med i Lina Zachas Onlineskola, eftersom du då får hela den filosofiska såväl som praktiska grunden i form av hemstudier, att sätta dig in i bit för bit och i lugn och ro känna in det väsentliga – Vad är autentiskt för Dig?
Klicka här för att läsa mer på hemsidan

1. Umgås med din häst istället för stallkompisarna
Efter att ha stått i några inackorderingsstall har jag noterat att det är mer regel än undantag att hästmänniskor ägnar tiden då de gör i ordning hästen inför ridpasset åt att prata med stallkompisarna. Ofta med höga röster då man står en bit ifrån varandra och borstar varsin häst. De pratar nonstop, ofta om något negativt som hänt under dagen. Sedan leder de ut sin häst till ridbanan och förväntar sig ett himmelskt pass, och kan inte alls förstå varför hästen inte är med dem.
Bryt den här rutinen! Ägna hästen all uppmärksamhet när du borstar. Prata med honom om din dag, hur du känner dig, vad du har planerat att ni ska träna på. Känn in hans dagsform. Ni blir inte ett ekipage i det ögonblick du sitter upp, kontaktytan läggs långt tidigare än så. Naturligtvis får du kommunicera även med stallkompisarna, men undvik att göra det mer än med din häst, när du är med din häst.

2.Tillbringa tid med flocken i hagen.
Om du vill vara en del av flocken, behöver du vara en del av flocken. Delta i hästarnas dagliga liv och rytm. Hästarna bygger sina relationer på närhet och närvaro, så stäng av mobilen, lämna grimman i stallet och bara häng med hästarna. Även om du bara har en kvart ”över”, så använd den kvarten till livet i hagen. Kanske kan du införa en daglig rutin att meditera en stund i hagen varje dag, det kommer ge en otrolig effekt även i ditt övriga liv.

3. Ta minst en promenad med hästen i veckan
Att lägga in skrittpass är en ofta förbisedd del av träningen, men mycket viktigare än vad det känns som då det rensar slaggprodukter och stärker upp hela kroppen. Hästen är gjord för att skritta långa sträckor. Utnyttja passet till att stärka relationen ytterligare genom att gå med istället för att rida. Du själv får motion, hästen får röra sig friare utan ryttarvikt, och ni utövar en naturlig flockaktivitet: att vandra tillsammans. Hundmänniskor vet hur viktiga promenaderna är för att stärka flockkänslan och detsamma gäller hästflocken.

4. Sluta bestraffa hästen
Ingen relation har någonsin blivit bättre av hierarki och bestraffningar. Tänk inte att du alltid ska bestämma och att hästen ska lyda blint, för hur roligt är det egentligen att vara med en sådan person? De beteenden du upplever som negativa hos hästen är bara budbärare, de ger dig information om något. Hitta orsaken till den informationen och hjälp hästen att lösa det.
Sätt rättvisa gränser. Ignorera om hästen gör misstag- det gör vi alla eftersom det tillhör inlärningen. Förstärk minsta lilla steg i rätt riktning, beröm småsaker och peppa hästen till att bli den bästa versionen av sig själv.

5. Gör något nytt tillsammans
Att bara träna på samma saker får både träningen och relationen att stagnera. Tänk på att träning är utveckling och utveckling är att uppleva. Tänd ny eld i er kreativitet genom att stimulera era sinnen. Åk iväg till en ny miljö, ta en lektion med en instruktör från en annan inriktning, hämta inspiration från en bok eller Youtube, eller byt övningstips med stallkompisarna.

6. Släpp på kraven
I all träning och sport är det lätt att hamna i för mycket prestationstänkande. Du känner säkert till att vila är viktigt för återhämtning, minska skador och främjar inlärningen. Men även själva träningen behöver utföras med dynamik. Ibland behöver vi intensiva koncentrerade pass, men om vi bara har sådana pass blir det oftast en omvänd effekt. Hästen börjar bli tungriden, du fastnar i invanda mönster av hur träningen ska gå till och både du och hästen hamnar i spänning för att ni kämpar för mycket för resultaten. Glöm aldrig bort att leka! Leken är den naturliga inlärningsformen, så om du och hästen har roligt kommer allting att flyta på mycket bättre. Viktigast av allt – om du släpper kraven så släpper du också fram hästens kreativitet. Låt hästen välja väg nästa gång ni är i skogen, lägg ut roliga bomövningar på ridbanan, rid ett lättsamt travpass på lång tygel – hitta en form för avslappning som passar just dig och din häst och som skiljer sig från den utbildande träningen.

7. Ta med dig hjärtat i allt du gör
Hästar är otroligt känsliga för sinnesstämningar och energier. Många hästmänniskor har känt av den negativa effekten av det, t.ex. den lättlastade hästen som vägrar kliva ombord när ägaren har en tid att passa. Men börja använda det till din fördel! Låt hästen bli din mentor i att tänka positivt, behålla lugnet, vara närvarande i nuet och känna tacksamhet varje stund du får tillbringa med din häst. Släpp den självkritiska rösten som surrar i ditt huvud, släpp vardagsstressen, släpp det andra människor sagt som gjort dig upprörd, släpp frustrationen över att ni fortfarande inte kommit vidare med den där dressyrrörelsen eller att senaste hoppträningen blev skit. Byt ut allt detta mot att i varje stund bara älska din häst, älska dig själv, älska det ni gör. Låt hjärtat få äga stallet och hagen och ridbanan och skogen!

Efter en dag med träningar brukar jag se tillbaka och studera den röda tråden. Trots den otroliga mångfalden hos mina elever, både vad det gäller raser, träningsinriktning och hästvana, så brukar det skönjas ett tema genom de olika privatlektionerna. Ett tema som inte är planerat från början utan som uppenbarar sig först på slutet när man kan studera vad alla hade gemensamt. Den gemensamma nämnaren för den här helgens träningar var Motstånd, vilket har varit jätteintressant för det är så långt mer komplext än vad man kanske först tänker.
Å ena sidan så brukar jag uttrycka mig om motstånd som något negativt, något vi behöver undvika. Men helgens elever och hästar har visat på långt fler betydelser och för mig vidgat ordets innebörd.

Ekipage A
Här hade vi en ung häst utan vare sig kondis eller bjudning. När vi började titta på den biten fann vi att bekvämligheten även smittat matte. Hur höjer vi vår energinivå utan att fastna i ett ständigt drivande? Hur jobbar vi oss ur ett motstånd utan att skapa ännu mer motstånd?
Framåtbjudning är i sig uppdelad i två energier som behöver samverka: den drivna – den som tar tag i saker och säger ”nu kör vi!” med en självklarhet, som eldar på och pushar och skapar energi. Och den ivägsläppande – den som ser till att ingen handbroms ligger i, den som tillåter energin att springa iväg, den som inte samtidigt försöker kontrollera hur och var utan som främjar genomsläpplighet.
När vi inte upplever något som helst motstånd i energin i ridningen, innebär det oftast att både häst och ryttare ansvarar för framåtbjudningen och växlar de både energierna mellan sig. Ryttaren tillför driv i hästen, hästen låter ryttaren sätta drivet och använder sig av energin utan motstånd. Hästen driver, ryttaren tillåter hästen att ha energi utan motstånd.

Ekipage B
En annan ung häst vars matte ville ha bättre kontakt från marken. Hästen ville gärna krypa upp i famnen och bita i kläder, händer, armar… Både undersökande naffsningar och irriterade nyp. Första frågan är: Varför? Vilka av hans behov är inte tillgodosedda? Var kommer osäkerheten ifrån och vad behöver han för att känna sig trygg?
Här behöver vi jobba med motstånd i den positiva formen. Att kunna säga nej och sätta gränser. Men i detta finns många fallgropar. Ett nej är inte bara ett nej. Ett nej kan vara uttryckt för att förminska den andre, det kan vara uttryck för rädsla, maktbehov, det kan förpacka den andre i en för liten låda där han antingen tynar bort eller exploderar för att ta sig ut. Ett nej kan verka bortstötande, hämma närheten i relationen, göra kontaktytan kall.
För att få en positiv effekt av nej och gränssättning, i det här fallet få hästen att stå ett par meter ifrån oss, behöver vi tänka igenom syftet med vårt nej. Istället för ett nej som bestraffar hästen och bestämmer vad han får eller inte får göra, skapa ett nej som utgår från dig själv. Säg nej för att du inte känner dig bekväm, för att du vill ha mer space. Då kommer du att upptäcka att du troligen behöver jobba med din egen känsla inombords, ditt egenvärde, ditt självförtroende, och först när din inre känsla är klar kommer du kunna ge ett nej som hästen finner trygghet i.

Ekipage C
En del hästar behöver vi stryka medhårs utan att för den sakens skull utplåna oss själva i relationen. Här har vi ett sto som varje gång vi berättar att hon är duktig, svarar att det visste hon ju redan. Hon är duktig precis hela tiden. Hon är vetgirig och älskar att träna, men hon gör aldrig aldrig fel. Hon behöver inte heller bli bättre, för det kan man ju inte bli när man redan är bäst. Hon är aldrig sur, aldrig ”Lilla My”, hon är bara en Pippi Långstrump.
Här gäller det att vara bestämd i form av lugn. Om matte också går upp i energi eller tappar fokus så krackelerar allt. En häst som är än här, än där, och inte mottaglig för kritik, och som tröttnar så snart hon själv tycker att hon genomfört en övning, är verkligen en balansträning. Koncentration hos matte, taktfasthet i steget, egen kroppsmedvetenhet – och så krackelerar hästen. Krabbar iväg i sidled bort från matte och tanken är i tio delar. Om igen. Koncentration hos matte, taktfasthet i steget, egen kroppsmedvetenhet, en halv volt – och så krackelerar hästen.
Om igen. Slutligen en jättefin volt och tillbaka till spåret och halt. Hurra!

Ekipage D
En ung ryttare med världens mjukaste händer och en slug ponny som gärna kör sitt eget race. Deras relation och ridning har tagit stora steg framåt. Var gång matte vågar vara bestämd och upptäcker att hon i det fortfarande kan vara snäll, så ställer ponnyn upp och ger henne mer bestämmanderätt. Från rusningar till att idag kunna rida på lång tygel i traven, samma tempo hela tiden, fina serpentinbågar tre steg in och tre steg ut längs med långsidorna.
Det är läge att börja jobba med ponnyns form. På lång tygel är halsen spänd och strävar uppåt. Ska vi börja jobba med bakbenen? Nej, vi behöver avslappning först. Vi behöver en lång tygel som indikerar framåt neråt och avslappning istället för uppåt med underhals. Vi behöver en ryttarhand som fortsätter vara sådär underbart mjuk men som samtidigt kan ge en konkret signal. Ingen dragande signal, utan ett trygg famn att kunna forma fram hästen till, liknande att kunna behålla vattnet i en kupad hand istället för att det rinner ut mellan fingrarna.
Först stillastående. Hur mycket tygelkontakt behöver du skapa innan du får ett svar från hästen? Direkt när hästen inte spänner emot utan följer tygeln släpper vi ut och ger full eftergift, slak tygel. När det fungerar här, gör vi om det i skritten. Det tar en stund att komma ur en gråzon där ryttaren inte vågar ta eller behålla och hästen blivit van vid att gå med lite motstånd i munnen utan att ge respons. Men när det väl lossnade gick det fort. Mindre och mindre tygelkontakt behövs, längre och längre stunder med bibehållen avslappning på slak tygel. Aldrig dragande, bara hållande, inväntande en eftergift från hästen som möts av full eftergift från ryttaren. Inte helt stumt och inte för stora plockrörelser. Skapa vibration inne i handflatan istället för att plocka genom handleden.
I slutet av passet överförde vi den nya kunskapen till traven. Mycket nöjd ponny.

Ekipage E
En häst som är lugn, gosig och bara funkar i allt. Inte kan det väl finnas motstånd där? Om man är van vid att människan säger åt en vad man ska göra, så finns det ett motstånd i att tänka själv. Från marken tränade vi på att starta med människan vid eller bakom bogen, istället för att leda framför hästen. En lätt smackning, hästen fortsätter stå still. Om vi ökar trycket eller går tillbaka till en fungerande position framför hästen så får vi det fysiska resultatet vi sökte: hästen börjar skritta. Men vi har inte förändrat något, bara hamnat i ett läge då vi måste fortsätta öka trycket/kravet eller fortsätta gå före. När vi är agerande, när vi själva rör oss och ger en bestämd signal, så missar vi också att ta in information. Vi är fullt upptagna med att ge ut information. Om vi istället tillåter oss själva och hästen att experimentera, vad händer då? Vi står bakom bogen, ger hästen förslaget att gå framåt. Ingenting händer fysiskt, hästen står still. Men vad händer på insidan? När vi själva studerar, intar information istället för att informera, ser vi att han tänker. Han lutar över lite trevande på ena hoven. Försöker tolka det subtila. Är det verkligen menat till honom? Vad händer om han gör fel? Till slut vågar han prova, får mycket beröm. Vi gör en ny halt, provar igen. Han står still, men vad händer på insidan, vad syns i hans öga? Ingenting. Dörren stängd, tankeverksamhet noll, disträ-gardinen nedfälld. Vi knackar på hans mage eller skapar ljud mot våra egna kläder. Inte för att bestämma utan för att återfå uppmärksamhet. Nytt förslag om att gå fram. Han står still, men han tänker, och sen går han.
Ett pass med tillsynes ”ingenting” men som, om matte fortsätter, kommer att förändra allt. Vem är han egentligen, den där killen bakom den intränade lydigheten? Vad kommer han att kunna skapa, när han börjar tänka själv?
Vilken stolthet och kapacitet finns, hos en häst som till sist vågar uttrycka sig?

Ekipage F
Kan man göra om Parellis 7 games till att bli autentiska? Matte kände att de tråkade ut hästen och hon kom inte vidare. Allt fungerade men det gav ändå ingen effekt i nästa träningssammanhang. Vad händer när vi istället för att ta, börjar studera vad hästen är villig att ge? Det här passet tillbringade vi backandes. Inte hästen utan jag och matte. Vi bjöd in och bjöd in och bjöd in. Det unga stoet följde med men inte helhjärtat. Höll gärna lite distans i sidled, utåtställd men tittade på oss under luggen. Hade hon inte varit tamhäst hade hon visat sitt flyktbehov tydligare än så. Det är så lätt att förringa ett sådant motstånd. Bara att dra i repet eller säga till hästen vad hon ska göra, vad hon förväntas göra, för att vi säger det – inte för att hon vill det, inte för att hon känner tillit utan för att andra människor har intalat oss att vi har rätt att bestämma – att vi måste bestämma, annars tar hästen över. Däri ligger allt negativt motståndstänkande, det som bryter ner relationer istället för att bygga upp, det som skapar hierarki istället för samarbete. Min rätt kontra din rätt. Om du får växa betyder det att jag krymper. Om du är stolt och självtänkande blir du ett hot mot mig. Eller? Nej! I en hållbar relation behöver båda få vara stolta och självtänkande, vi växer tillsammans i samarbete – vi konkurrerar inte med varandra.
Om vi har tålamodet att vänta in hästen, om vi har den emotionella orken att vänta på att få något istället för att ta det – vi vill trots allt bli älskade av våra djur, eller hur? Det är emotionellt jobbigt att känna att hästen inte är redo att ge det vi hoppas att vi förtjänar, men vi kan bara påverka det genom att vänta och genom att själva ge. Så fort vi börjar ta så kommer hästen ge ännu mindre, tilliten sänks. – Om vi har tålamodet och modet att vänta, våga vara sårbara i vår väntan, så kommer vi få saker vi aldrig trodde var möjliga.
Hur gick det nu med 7 games? Vi utvecklade friendly game till mer love game, att inte bara stryka över hästen utan att ge kärlek genom händerna, känna i hjärtat vilken fantastisk hästen det här är. Vi bad hästen flytta bakdel med vår intention och känsla och lät henne själv utforska vad vi menade. Vi upptäckte effekten av hur vi vinklade axeln – en bakåtvinklad främre axel eller en framåtvinklad gav olika svar. Vi bad hästen flytta framdelen och kände in på vilket sätt och i vilken vinkel vi behövde lägga trycket med vår egen kropp, utan att röra vid hästen, för att processen skulle starta i hästen och resultera i ett par steg. Men framförallt så tränade vi oss själva i att inte flytta på henne. Nån liten flytt här och där, men utan att det blev tjatigt eller bortstötande eller mobbande. Vi vill inte att hästen ska känna att hon inte får stå någonstans. Så mest bjöd vi in och bjöd in och bjöd in. Och mer och mer motstånd försvann.

Ekipage G
Sitsträning. Det innebär alltid att jobba med motstånd, för vi har alltid ett motstånd i kroppen någonstans. Fysisk stelhet och mentala spärrar. Hitta känslan. Känner ryttaren hästens bakben genom sadeln? Ja. Kan höfterna följa med i den rörelsen? Nja. Vilken rörelse känns svår, när vi upptäcker att hästens rygg och mage rör sig bakåt, framåt, uppåt, neråt, vänster, höger? Genast var det inte längre så lätt att bara skritta på lång tygel. Vi hjälper inte kroppen med att säga åt den, vi behöver ta bort motståndet och skapa tillåtelse, så att kroppen själv gör. Uppmjukande övningar leder till upptäckten att den ena höften har det jobbigare än den andra. Och varför får vi ett motstånd i den ena överarmen? Efter en stunds uppmjukande (asjobbigt är det!) har kroppen ändrat uppfattning om hästens rörelser. Det går ju faktiskt att följa med, utan att behöva operera in fler leder. Nu har vi rörelse där vi behöver, och med en enkel (…) magövning har vi stabilitet. Men vad sitter vi på? Har allt fokus på att följa med och känna med höfter och sittben gjort att vi råkat komma lite väl långt ner i sadeln? Jo kanske. Vad kan vi annars sitta på, om vi inte lägger tyngd i sätet utan vill ha lite luft därunder? Innerlåren vill gärna vara med, men de ville vara med lite för mycket för nu försvann rörligheten istället. Hur kan vi få både och? Axlarna sköter sig ju, händerna tänker inte hjälpa till med balansen (det här är en ovanlig ryttare!) men vad har fötterna att säga om saken? Benens baksida tycker om att korta sig uppåt men vi vill inte heller hamna i ett spjärn neråt. Vi provar att strunta i uppåt neråt och istället tänka vänster höger. Roterar ut hälarna, låter hela skänkeln följa med. Klick! Den svaga antydan till stolsits försvann, innerlåren bär men klämmer inte, lätthet i sätet, rörliga höfter, stabil mage. Vid det här laget är den tappra ryttarinnan tämligen mör och allt bortarbetat motstånd lär kännas många gånger om i ett par dagar framöver. Jag säger som en kirurg jag läste om en gång: ”Tyvärr dog patienten, men operationen blev mycket lyckad!”

Vi kan inte prata om en djupare kontakt med hästen, utan att beröra det själsliga, andliga, spirituella. Det är ord som en del människor har svårt för att greppa, eller som kommit att betyda något konstigt som inte handlar om en själv.  Det saknas självupplevda referenser. En del människor kanske finner den andliga aspekten av vår existens i en religion, men hästarna har ingen religion. Deras andlighet, den naturliga andligheten som jag vill belysa, bara är. Den andligheten har inga konstlade attribut, den är autentisk och oskiljaktig från livet.

Det är inte lätt att vara människa, ständigt omgivna av en artificiell värld som pockar på vår uppmärksamhet och distraherar oss från att vara närvarande i nuet. Motsatsen till vårt ständiga intag av mediebrus, måsten och stress, är mindfulness. Om vi börjar ägna oss åt fördjupad stillhet och varande, t.ex. genom meditation och yoga eller liknande träningsformer, så möter vi också vår andlighet. Inte utanför oss själva som något som är separerat från oss, utan i oss själva. Jag har inte träffat eller ens hört om någon, som ägnat sig åt regelbunden meditation en längre tid utan att ha upplevt sin andlighet, även bland de som tidigare inte haft några självupplevda referenser.

Till skillnad från de flesta andra faktorer i vår omgivning som gör sitt bästa för att öka vår stress och distraktion, så finns det någon som gör sitt bästa för att göra dig uppmärksam här och nu i stunden. Hästen.
När du släpper ut surret ur huvudet och blir medveten i nuet, når du inte bara din andlighet. Du når även hästen, för det är i det här tillståndet han har väntat på dig hela tiden. Det är här du är, när du blir ett med hästen och flow uppstår i ridningen. Det är här du är, när du känner hur hästen enkelt och precist följer din tanke utan minsta motstånd.

På mina kurser är inte att bli ett med hästen en utopi – det är där vi börjar, det är så vi skapar kontakt och autentisk kommunikation att bygga vidare på. Vill du vara med? Börja gärna med onlinekursen! Då får du hela teoridelen, diskussioner på nätet med mig och de andra deltagarna och en mycket god start till att börja själv.
Klicka här för att läsa mer och anmäla dig.
Nästa startdag på onlinekursen är 26 Oktober. Vi ses!

Jag har funderat länge på varför dominans, lydnad och manipulation av hästar har kunnat bli så självklart. Det är så man ska handskas med hästar, vi är fortfarande väldigt få som ifrågasätter det. I mina iakttagelser och jämförelser har jag funnit många svar, t.ex. för att det ser så även inom andra områden. Men varför? Varför anses det ok att kontrollera och kuva en annan individ?  Jag tror svaret är skrämmande simpelt – För att det fungerar.
För att man genom detta kan uppnå resultat som ser bra ut. Det ser ut att fungera. Hästen lyder ju. Varför ändra på det?
Om jag vill ändra någon annans beteende och jag lyckas, då fungerar ju min metod. Eller?

Vi är alla så vana vid att djur ska lyda människan. Djur står under människan. Om djuret säger ifrån är det trots och ska bestraffas. Djuret äger inte rätten till sin egen kropp. Djuret äger inte rätten att uttrycka sig. Människan äger djuret.

Det var dock inte alltför länge sedan som kvinnan var en ägodel. När allt som vi berövar djuren idag, berövades oss då. Vår rätt att uttrycka oss, kunna vara glad och sprallig utan att det anses som opassande, och säga ifrån utan bestraffning. Rätten till vår egen kropp. Rätten att inte bli insatt i ett hierarkiskt system utan möjlighet att ta sig ut – är du foglig går du emot dig själv, protesterar du anses du utmanande.

Problemet som jag ser det är att olika grupper kan flytta sig något i hierarkin, men systemet är ändå kvar. Kvinnor har det långt bättre idag men eftersom systemet i sig egentligen inte ändrats kan vi inte nå hela vägen fram. Det finns alltid en skala. Och när vi lever inuti systemet, är det så svårt att se det, och så lätt att bara föra det vidare – för det vi har i vår vardag blir till självklarheter. Vi lär barnen både genom hur vi beter oss mot dem, hur vi beter oss mot djur och hur vi uppmanar barn att bete sig mot djur.

Men inuti systemet kan vi göra skillnad! Det krävs att vi medvetandegör och ifrågasätter precis allt, att vi inte tar något som självklart. Trots vårt ägande av hästen på pappret, trots att hästarna behöver förvaras på begränsade ytor av samhällsmässiga skäl, eller att skydda oss båda från olyckor, så finns det så mycket innanför den ramen som vi kan rasera och bygga om. Det finns så mycket vi kan göra tillsammans med hästen, det finns så mycket som hästen kan lära oss om.

Varför byta ut dominans, lydnad och manipulation till samarbete, kommunikation och tillåtelse?
FÖR ATT DET FUNGERAR!!!

Nu har det diskuterats ett tag hur vi bör träna hästar. Vilka metoder är vettiga för att få dem att göra det vi vill? Ska vi vara en ledare, kan vi vara en ledare? Ska vi motivera med ökat tryck kontra eftergift? Skarpare utrustning som ger oss ett fysiskt övertag? Klickerträning eller annan belöningsbaserad positiv förstärkning? Ska våra signaler komma från ett rep, ett spö, ett handtecken eller verbala kommandon?

Vad ska vi träna förresten? Ska vi träna inför tävling? Eller som om vi skulle tävla fast bara för att det är kul att träna, inte med tävlingen som mål? Vilken inriktning attraherar oss och varför just den? När vi uppnått våra mål, både små och stora, vad händer då?

Jag har provat de flesta träningsformer genom åren, både gällande inriktningar och metoder. Det ligger absolut en tjusning i att träna för att utvecklas, att göra saker bättre och bättre, och genom detta förstå orsak och verkan både på kort sikt och på lång. Man lär känna både sin egen kropp och hästens, våra individuella behov vid inlärning osv.
Men sen då?
När jag hade tagit mig till att vara en av de bästa nationellt i mina tävlingsgrenar så kände jag hur all lust att tävla bara rann av. Inte för att jag ens hade som mål att bli bäst, jag är ingen tävlingsmänniska och hade jag varit det hade jag såklart fortsatt till högre och högre nivåer som de andra gjorde, utan för att jag kände att det inte tillförde mig och mina hästar något mer. Vi kunde utföra alla de där momenten på en för den tiden hög nivå, men sen då?
En viss nivå av träning främjar vår vardag. Vi blir mer kroppsmedvetna, kan vända hur som helst i skogen, gymnastisera mer komplett etc. Men någonstans på de högre nivåerna av prestation börjar det gå åt andra hållet, när momenten blir så spetsade att de blir rent skadliga fysiskt eller mentalt eller båda delar. Detta oavsett om prestationen ligger i tävlingsmoment eller avancerade nummer av frihetsdressyr – där friheten har ersatts med superlydnad eller där tricken är påfrestande för hästens kropp.

Så min fundering sedan en tid tillbaka är inte hur vi ska träna hästen, utan Varför.
Min främsta drivkraft till detta ifrågasättande av hästsport är att hästen inte förstår människans träningsmål. Många hästar jag pratat med uttrycker en stark förvirring gällande träning. Från hästens perspektiv är vår träning av dem ett tillfälle att dela gemenskap i rörelse. Vi smälter samman till en enhet och kan använda detta till att upptäcka saker i oss själva; våra styrkor såväl som låsningar. Så när en häst som söker sammansmältning möter en ryttare som är i emotionell obalans, uppstår mängder med låsningar, motstånd och konflikter där människan blir frustrerad över att hästen inte lyder utan att inse att hästen följer människans energi.

Jag vill aldrig mer träna en häst. Det här är komplext förstås, för å ena sidan har jag aldrig varit en tränare som bara velat ha lydnad, men å andra sidan har jag under mina tidiga verksamhetsår varit intrasslad i NH-lärans dominanspropaganda. Det har jag lämnat sedan en lång tid tillbaka och ju fler inlärda mönster jag skalat bort, ju mer autentisk jag tillåter mig att vara, desto starkare blir viljan att kommunicera, inspirera, guida och viktigast av allt; bli inspirerad och guidad av hästen. Därmed inte sagt att vi inte motionerar tillsammans, för det gör vi varje dag utöver att umgås stillastående. Både hästar och människor har stort rörelsebehov, blir vi för stilla hamnar vi i stagnation och mår dåligt både psykiskt och fysiskt.  Så tillsammans tränar vi självbärighet uppsuttet och från marken, har roligt med bommar, njuter av naturen och hittar på olika konster.
Jag tränar inte hästen, vi tränar tillsammans. Vi peppar, guidar och tipsar varandra som vilka träningskompisar som helst.

Läs även det här inlägget från en av mina fina onlinekursdeltagare: Nånting fattas mig

En dag i April för 15 år sedan besökte jag och mina föräldrar ett quarterstuteri. De hade fått ett stoföl bara en vecka innan. Mina föräldrar föll för henne och köpet var ett faktum. Jag såg på den lilla fölungen som nöjt låg utsträckt i halmen, och tänkte hur fantastiskt det var att hon en dag skulle vara en vuxen ridhäst.
Det fanns såklart fler hästar på gården och jag tog en promenad bland hagarna för att hälsa på dem. I en av hagarna gick det två ettåringar, ett sto och en hingst. Den palominofärgade hingsten var först fram till mig, och jag kliade honom en stund på halsen medan jag tänkte att jag en dag skulle vilja ha en häst med den färgen. Han njöt i fulla drag och jag log åt hans talande överläpp.
Sen la jag handen på stoets manke, och det var som om jag hade fått en elstöt, fast tvärtom. Jag sögs fast. Det var inte tal om en magkänsla, det kändes i hela kroppen. Det här var min häst!
Jag visste inte att hon fattades mig förrän jag träffade henne, men när jag stod där med handen på hennes hals blev allt så självklart. Ett djupt själsligt band genom flera reinkarnationer knöts på nytt samman igen, som ett skosnöre.
Sedan dess har vi bott på många olika platser, jag och min Tiger, från Hälsingland till Skåne. Nu är vi lustigt nog tillbaka där allt började. Två km från nuvarande stall ligger gården där Tiger föddes, gården där vi möttes första gången. Idag gick vi dit.
Uppfödaren har flyttat därifrån men gården ligger mitt i byn så vi kunde stå på gatan och titta in över gårdsplanen. Tiger spetsade öronen, tuggade och funderade. Hon var helt klart fascinerad över att få återse sitt föräldrahem såhär många år senare. Minnen rullades upp. Allting hade känts så mycket större på den tiden. Efter det hade istället världen blivit större. Världen var så mycket mer än en gård. Och nu stod vi här som två resenärer från världen och tittade in, tittade tillbaka, som genom ett tidshål. Jag la handen på Tigers manke. Den är lite högre upp nu än när hon var åring. Hon blickade ut bort mot hagarna en sista gång, innan vi gick hem.

Efter en lång era av utrustningsfanatism där man alltid verkar kunna hänga på hästen några remmar till, ett starkare bett, en till nosgrimma, en till inspänningstygel – och speciellt som lösning på problem – så har nu den nakna trenden vuxit sig stark. Intresset för frihetsdressyr och andra utrustningslösa inriktningar är på mycket stark frammarsch, något jag naturligtvis ser som mycket glädjande. Men jag vet också att det egentligen aldrig handlar om inriktningen, utan om människorna. Om människan inte ändrar sin inställning i grunden, blir det bara samma beteenden i en ny förpackning.

I frihetsdressyren finns verkligen många stora fallgropar, för alla men som alltid speciellt för de yngre:

1. Egots hävdelsebehov
   Det finns ära och berömmelse att hämta ur tävlingssammanhang, att stå övers på prispallen som bevis på att man gjort rätt – även då man faktiskt inte har det. Även om man använt sig av oschyssta träningsmetoder och alla fula knep i världen kan man ändå vinna och få detta erkännande som ”bäst ryttare”. Det är snarare till och med rätt vanligt att den ur hästperspektiv sämst vinner.
   Om en människa som vill glänsa och briljera börjar med frihetsdressyr finns det även där mycket stora chanser att få ära och berömmelse. Vad är väl en tävlingsrosett mot att få hästen att utföra en massa imponerande cirkuskonster? Om behållningen av inriktningen är att få flasha flådiga resultat börjar snart vägen dit att bli solkig. Även om man inte tävlar i frihetsdressyr kan det ändå bli tävlingsinriktat. Du ser någon utföra något och ger dig den på att du minsann också ska få din häst att göra det där. Inte för att det skulle vara roligare för hästen än en ridtur i skogen, utan för att det skulle höja din status.
2. Prestige i nakenhet
   Likaväl som det ligger prestige i att ha utrustning av de dyraste märkena och senaste modellerna, och att den som inte har det skambeläggs, så sprids det i frihetsdressyren en skambeläggning av att använda utrustning överhuvudtaget. Detta genom uttryck som ”eftersom jag och min häst litar på varandra till 100% kan jag rida ut utan utrustning” eller ”om hästen litar på människan/är rätt tränad, flyr den till människan och inte bort” etc.
   Att rida hästen ”naken”, utan utrustning, i alla sammanhang blir ett bevis på en god relation, och att inte göra/kunna det blir ett bevis på dålig relation.
   Men likväl som att ett OS-guld bara är bevis på ekipagets prestation just där och då enligt just de domarna, inte hur träningen dit sett ut eller ens om det som premieras på en tävlingsbana faktiskt är god ridning utifrån andra kriterier, så kan man aldrig avgöra om det som visas upp i frihetsdressyren är bevis på god träning, psykiskt välmående häst, relation i full tillit eller inlärd hjälplöshet osv.
   Och, alla hästar är olika. Häst 1 kan tränas till att bli bombsäker medan Häst 2 alltid kommer reagera på förändringar. Att fly tillhör hästens natur generellt och vissa hästar specifikt om de har den flockrollen.
   En häst beter sig inte likadant varje gång som en programmerad maskin. Det finns alltid ett risktagande att beakta när vi är med en häst och det gäller att vara medveten om riskerna både med hästen och miljön utan att bli rädd och nojig. Att vifta bort riskerna med sitt goda hästkunnande, är att dumförklara sig själv. Då är du den där yrkeschauffören som kört samma väg tusen gånger, mer och mer okoncentrerat och vårdslöst, och gång 1001 ligger du inmosad i ett träd.

Kontentan? Fråga alltid dig själv om motivet innan du gör något – för vem och varför? Varför du plockar bort den remmen, är en lika relevant fråga som Varför du lägger till den remmen. Använd den utrustning som behövs i varje sammanhang, även om du alltid strävar efter att inte behöva den. Gör det som både du och hästen finner roligt och stimulerande, lägg inga måsten på varken dig eller hästen. Träna gärna frihetsdressyr och träna gärna utan utrustning, men även utan prestige, utan att skambelägga dig själv eller andra, och utan att göra saker för att vara cool.
En god relation är en god relation – den syns mest när ni inte tränar utan bara är tillsammans, för att sedan genomsyra allt ni gör i träningen, både varför du gör det och hur du gör det. En god relation är alltid långsiktig och värd så oändligt mycket mer än kortsiktiga resultat, prisrosetter och häftiga konster.
Sluta titta på ”alla andra” – börja se din häst!

Som människa fostras vi av rådande samhällsnormer till att prestera och söka bekräftelse genom prestation. Du blir inte älskad för den du är, du blir älskad för det du åstadkommer. Du älskar inte andra för den de är, utan för det de åstadkommer och speciellt vad det de åstadkommer kan ge dig. Är du ung kvinna ska du dessutom ha ett perfekt yttre. Och, du dömer andra efter utseende, prestationer, popularitet.
Antingen är du perfekt, eller så har du misslyckats.
Det är ett ytligt och kallt samhälle som stressar runt under alla likes.
Utbrändhet, medberoende, otillräcklighet, depressioner… de mentala och sociala problemen verkar bara öka.

Jag är en av dem som jobbar för att vrida samhället i en helt annan riktning, genom att hjälpa fler att se på sig själva och varandra på ett annat sätt. Att inte längre gå med på den här pressen och stressen, utan att istället sprida en sund och kärleksfull värdegrund. Om du inte behöver lägga energi på att passa in, vara till lags, vara duktig eller duga, vad skulle din energi då räcka till? Om du var överlevnadstrygg, vilket idag innebär hälsomässig, social och ekonomisk trygghet, vad skulle du skapa då?

Vad lever du efter för värdegrund idag, och vad av den tar du med dig till stallet?
Hästvärlden är ingen isolerad värld, den återspeglar bara övriga samhället. I stallet återfinns hierarki, märkes-status, materiel fixering, utseendehets, prestationsångest, maktfullkomlighet, härskartekniker, osv.
Hästmänniskor emellan och från människa till häst.
Detta ligger sedan till grund för de problem som uppstår mellan människa och häst. Vi tycker att hästen är skyldig oss att prestera eller bekräfta vårt ego. Om jag äger en vacker eller välutbildad häst får jag högre status. Om min häst gör bra ifrån sig bekräftar det att jag är duktig. Detta oavsett om vi håller på med tävling eller frihetsdressyr.
En häst som inte ställer upp på människans idéer är problematisk. En häst som protesterar mot krav, bristande empati, mental obalans, omedvetenhet, att bli ignorerad eller missförstådd, är problematisk.

Tänk om vi alla kunde vända detta. Tänka om vi alla kunde ta del av hästens kultur istället för att tvinga in dem i vår egen dysfunktionella. Tänk om stallet kunde bli en frizon från det mänskliga samhällets obalanser, där vi istället kunde odla samarbete, känsla, lyhördhet och andra mjuka värden. Tänk om stallet kunde bli en plats som stärker oss i insikten att vi är värda kärlek i vårt varande, att vi inte behöver hålla uppe en fasad eller prestera för att duga.
Tänk om vi kan tillåta hästarna att hjälpa oss att förändra det mänskliga samhället.

Världen förändras för att vi förändras. För många år sedan löstes allt i hästvärlden med utrustning. Några år senare med NH och ledarskap. Ganska nyligen började nästa utvecklingsfas ta mark; frihetsdressyr, mjuka metoder och positiv förstärkning.
Naturligtvis finns allt det andra kvar. Naturligtvis finns det människor som fortfarande tycker att skarp utrustning, våld och tvång är en bra grej, för det ger dem de resultat de vill ha. Naturligtvis finns det människor som gillar att skapa en hierarki där de alltid är överst, för det ger dem de resultat de vill ha. Och så länge du kommer få de resultat du vill ha av att dressera hästen med godis, kommer du fortsätta med det, eller hur? Den spännande frågan är, vilka resultat kommer du vilja ha sen, i nästa steg?
Missförstå mig rätt nu, jag är helt för positiv förstärkning. Men jag ser redan nu människor som trodde att de ”kommit ända fram” men som fortfarande känner att det fattas något. Människor som känner att de nu verkligen, verkligen vill komma fram – till sin häst. Människor som börjar omprioritera sin tillvaro med hästen, från träningsfokuserad till umgängesfokuserad. Människor vars nya önskan om resultat är att inte längre bry sig så mycket om resultat. De gör det som känns bra. Det handlar inte om hästar som står och blir feta i en hage. De här människorna aktiverar sina hästar, en hel del, men helt i avsaknad av behovet att det ska se flashigt ut, att de ska ha något att glänsa med. I den här världen finns inga dåliga pass och inga misslyckanden. I den här världen finns bara kärleken mellan människa och häst och att det viktigaste av allt är den relationen, det bandet mellan dem.
Vad kan du och hästen ge varandra som ni inte kan få från någon annan?
Vad ger hästen dig som du inte kan vara utan? Varför har du faktiskt valt att vara hästmänniska, istället för bara människa?

Häromdagen när jag satt med hästarna ute i hagen frågade jag mitt sto Tiger om hon ville förmedla något om ridning till andra människor. Hon är 16 år och har bevittnat en hel del genom åren. Hon ser andra – hästar, människor, katter, världen. Hos många människor passerar hon säkert som en liten brun häst, men de som stannar upp och ser henne möts av en känsla av ära och vördnad. Här är en bit av samtalet:

”Ridningen ska inte vara ett tillfälle att mästra eller imponera på andra. Ridning är ett privat tillstånd mellan häst och människa. Två kroppar som ska samarbeta och röra sig i gemensam rytm. Två viljor som ska enas om samma sak. Man delar allt med den andre. Alla känslor, alla problem, alla styrkor. När prestigen försvinner från ridningen kan det fina växa istället och bli mer synbart. Den verkliga motivationen bör vara att hjälpa varandra. Jag kan hjälpa dig att upptäcka saker i din kropp, utmana dig att våga nya saker eller se dig själv på ett nytt sätt. Och du detsamma för mig. Det får aldrig handla om lydnad, att en styr den andre, eller våld och bestraffning. Det leder bara till spänning och tappad tillit. För en människa att sitta på en häst och tillåta hästen till rörelse krävs mod och tillit. Men det krävs lika mycket av hästen. Att våga bära en människa. Känna sig kapabel att ta hand om henne. Låta sig påverkas av en annans kropp, tanke och själ. Känslan när det lyckas, när man kan springa snabbt tillsammans och är en, är euforisk. ”

Den här helgen har jag jobbat med lastträningar. Sex timmar om dagen har jag stått med hästar och ägare och transporter, och pratat om positiv förstärkning, motiverande pauser, traumatriggers, delmål, sinnesstämning, och vad som egentligen är ett resultat. Viktiga saker i all hästträning men det är som att lastningen alltid är toppen av isberget. Här kommer många gånger de sämsta sidorna fram hos både häst och människa, för att inte tala om rädslor, nojjor och tidigare trauman.
Det som sätter käppar i hjulet för många är vårt eget resultattänk, som vi lägger över på hästen. De flesta människor ser bara till det fysiska resultatet. Antingen är hästen utanför transporten, eller så är han i. En del hästar har inga negativa erfarenheter av lastning och transport så de skriver gärna under på detta och traskar glatt på. Men väldigt många hästar är inte det minsta bekväma med ett sådant avtal. För varje stressad lastning de får uppleva stärks deras upplevelse av transporten som ett stressmoment. En del är rädda för rampen. En del för det trånga utrymmet. En del har inga egentliga problem med transporten som sådan men de förknippar den med konflikter med arga människor som tappat tålamodet. En del hästar kan inte ens berätta vad som hänt – de mins inga detaljer, bara stressen och den fruktansvärda ångest detta medför. Kom ihåg att hästen är ett bytesdjur. En stressad häst har en nära-döden-upplevelse!!!

En del trauman kan lösas med emotionell behandling. Då släpper hästen in mig i sitt medvetande och vi uppnår en healing-effekt, med väldigt lite eller ingen fysisk träning.
En del hästar har blivit svikna så många gånger, av människor som tappat tålamodet, lastat med våld, tvingat in hästen, stängt snabbt etc, att de inte vågar tro på en ny människa. Då är det upp till att bevisa sig fysiskt istället, genom att gång på gång visa att man håller sitt ord och att ens tålamod är oändligt. Dessa hästar kommer oprovocerat att kasta sig uppåt, bakåt och åt sidorna. De kommer att pendla mellan att känna förtroende och att flippa ur. Men för varje gång de år igenom urflippningskarusellen, och du som människa förhåller dig lugn och förtroendeingivande, kan de läkas en liten liten bit. Och förstås, för var gång de blir lurade igen så blir nästa lastning sju resor värre.

På grund av detta kan en lyckad lastning aldrig baseras på det fysiska resultatet – att hästen är inne i släpet med bommen på. Det är vilken sinnesstämning hästen har som betyder något. Det är sinnesstämningen hästen kommer minnas. Han kommer inte minnas att du vann konflikten – han kommer bara minnas konflikten och vad den betydde för honom!
Om du istället baserar all träning på det mentala resultatet kommer hästen minnas den positiva känslan och längta efter nästa träning. Om hästen bara är redo att gå upp med framhovarna på lemmen så låt det vara så. Om han känner att han utvecklats och känner sig modig som vågade gå så långt, så är det en lyckad lastning mentalt! Vartefter hästen stärks mentalt, läker ut tidigare trauman, litar på dig, sig själv, transporten och situationen, så kommer han avancera även fysiskt.
Lägg upp all träning så att hästen känner sig duktig, glad, stolt, modig, världsbäst, samt både får ökat förtroende för dig och höjer sin egen självkänsla. Hästen ska vara större inombords efter varje träning! DET är ett resultat!

https://youtu.be/30XBWEgvN28

Känns som att jag inte gjort annat än att gråta av lycka, tacksamhet och rördhet idag. Först blev jag rörd över fina insiktsfulla saker som deltagarna på onlinekurserna skrivit. Där jag insåg att jag inte längre lever före min tid. Trots att jag ideligen blir påmind om många personers fyrkantighet och motståndet att se hästen som något annat än sportredskap, finns det många människor som söker det autentiska. Som funnit nya saker i sig själva, som börjat tro på sin egen inre visdom istället för yttre auktoriteter. Människor som öppnar upp för mjukhet och samarbete istället för dominans och makt. Människor som vill nå hästen på riktigt. Som vill nå sig själva och sin egen storhet på riktigt. Vi är många nu, ingen av oss står ensam längre!

Och lagom till att jag lipat klart över det får jag ett sms. Under en helgkurs för några veckor sedan mötte jag en nordsvensk som var omöjlig att sko. Trots nerdrogning var han en fara för alla inblandade, inte minst hovslagaren. Vi började med en traumarensning, där hästen från andligt håll fick hjälp att starta en emotionell process. Alla kursdeltagare sögs in i energiarbetet, det var verkligen stort och lämnade ingen oberörd. Dagen efter var han redo att påbörja träning med positiv förstärkning och förtroendeträning med sin husse och sin hovslagare.
Och idag kom alltså smset. ”TACK Lina! Jag skodde — idag, odrogad. Han var en ängel. Du gör magi!”

Jag är tacksam över att få vara ett instrument. Att få vara en behållare för energier som gör jobb mitt intellekt aldrig kan komma i närheten av.

Hästmänniskor möter ofta problem i hantering och träning av hästen, men vad är egentligen ett problem? Det vanliga är att man ser på situationen endast från mänskligt perspektiv. Hästar som testar. Hästar som är trotsiga. Problemhästar. Dumheter och olydnad. I och med detta synsätt har vi slagit fast att människan har tolkningsföreträde och att dennes behov och förväntningar utgör den enda realiteten.
Om människan prompt ska bestämma, så utgör allt som faller utanför människans önskan en olydnad.

Att hästen utför beteenden som vi känner oss provocerade av eller som innebär en säkerhetsrisk för oss, betyder väldigt sällan att hästen är dominant. Tvärtom är många beteenden som människan upplever som dominanta, i själva verket ett försvar, att hästen är rädd och/eller ett uttryck av frustration över att människan inte lyssnat på hästens behov.

Förändring är en förutsättning för att bibehålla goda relationer i flocken. Om varje individ tillåts att ständigt utvecklas, ständigt förändras, så innebär det att även relationerna förändras. Den jag är idag är inte samma som jag var igår, för jag förändras gradvis hela tiden. I den autentiska kommunikation som hästarna hela tiden använder och lever genom, tillhör det att ställa frågor. Inte med ord som vi människor gärna gör, utan genom handlande och varande. Genom att agera på sätt som får min omgivning att re-agera, (fråga och svara), formas innebörden av ”Vem är jag?” och ”Vem är du?”. Helt enkelt utgör alla beteenden en stor del av kommunikationen, som i sin tur utgör limmet och tryggheten i flocken. Det är ingen trygghet att leva med gamla svar; hur du var i förra veckan behöver inte alls ge svar på hur du är idag. Tryggheten ligger i det ständiga kommunikationsflödet.

Mina elever kommer från vitt skilda hästvärldar och min roll som coach är att möta varje elev i hennes värld – inte rycka in henne i min. Min uppgift är att vara en inspiration, någon som kan se det eleven själv blivit hemmablind inför eller som kan hjälpa eleven att komma till nya insikter som tar henne närmre hennes mål – inte mitt. För att kunna göra detta behöver jag träna min egen lyhördhet inför vad som är elevens behov. Med vilka ögon ser hon sig själv och sin häst? Vill hon ha kvar den bilden eller vill hon egentligen något annat?

Var och en är en egen individ, men jag har noterat två huvudindelningar som har väldigt stor betydelse för det fortsatta arbetet: Huruvida eleven är inriktad på ridningen som konst eller som sport.
Jag vill börja med att belysa att det inte har att göra med elever inom t.ex. Akademisk Ridkonst vs elever inom tävlingsdressyr. Båda inriktningarna jag pratar om finns representerade inom alla discipliner. Såhär:

Konst – i grunden ett sätt att uttrycka en känsla. Ser du ridningen som en konstform värnar du om processen före resultatet. Din och hästens relation och ert utbyte av varandra är viktigare än vad stallkompisarna eller auktoriteter tycker. Din själ söker hästens själ, och bara att få vara tillsammans är en tillfredsställelse.

Sport – utgår från prestige och prestation. Kan innebära tävlande men kan också vara att jämföra sig med andra i vardagen. Det är viktigt att ha något att visa upp, att ha tydliga mål med sin träning och ju snabbare resultat desto roligare är träningen.

Det samhälle vi lever i har en stark norm i Sportinriktningen, både i och utanför hästvärlden. Därför tror jag att det sättet att tänka och agera finns i oss alla. Klart att vi vill känna oss duktiga! Klart att vi vill se resultat av vår träning! Klart att vi vill ha bekräftelse och uppskattning! Skillnaden ligger i på vilka grunder? Till vilket pris? Vilken prioriteringsordning har vi?

Som tränare har jag inga problem med vilken inriktning en elev har. Vissa privatlektioner tränas det fysiska prestationer i detalj så att svetten lackar. Vissa privatlektioner står hästen bara bredvid som ”socialt stöd och extra referens” medan jag kanaliserar andliga budskap till eleven för hennes personliga utveckling. Och allt däremellan. Det är verkligen så stora skillnader mellan vad olika elever efterfrågar, och det fantastiska är att jag kan möta var och ens behov utan att lämna det autentiska. Överensstämmer inte det eleven tror är hennes önskan med vad som är autentiskt (hållbart fysiskt, själsligt, mentalt för alla inblandade) så finner vi istället en punkt där dessa två möts. Eleven blir således alltid hjälpt i sin värld, efter sina behov, men det som behöver göras ser kanske inte alltid ut som hon själv föreställt sig det innan.

Tillbaka till Sport vs Konst. För bara några år sedan var det ett enklare klimat i hästvärlden. De flesta som tävlade var också inriktade på att se ridningen som sport. De som inte ville det blev hobbyryttare och la alla prestationer åt sidan. Idag är det mycket mer mångfacetterat. Det finns många ryttare som tävlar men som i första hand ser ridningen som Konst. Där blir tävlandet, oavsett hur hög nivå, bara något ryttare och häst gör tillsammans för att båda uppskattar det.
Vidare finns det många ryttare som motsätter sig tävlandet å ena sidan men som å andra sidan applåderar åt snabba och flashiga resultat inom t.ex. AR eller trickträning. Plötsligt ska hästar som inte ens kan bära sig i låg form och ryttare som saknar grundföljsamhet i sits och hand, ridas med stångbett och den falska samling som då uppstår med hopdragna halsar, sänkta ryggar, taktfel i undertempo etc. Bredvid detta finns det ett tänk att alla hästar ska ridas utan utrustning annars är man en dålig ryttare, eller att alla hästar ska kunna ligga och sitta på kommando annars har man ingen bra relation med sin häst.
Nej, inte all AR och inte all Trickträning har bytt värdegrund till sport istället för konst. Men jag kan inte blunda för en starkt växande trend. Precis som en majoritet inom NH för ett tag sedan separerade sig ifrån vad man teoretiskt förespråkade och vad man i praktiken utförde, så har nu flera av de nya alternativen börjat samma nedbrytning av sin egen värdegrund till förmån för en som är enklare att marknadsföra. I ett samhälle med sportens värdegrund som norm, är det naturligtvis lättare att sprida budskapet ”Träna för mig – förändra din häst på utsidan / uppnå snabba resultat!” än budskapet ”Träna för mig – förändra dig själv på insidan / starta en givande process!”

Men, bara för att det är lättare – är det verkligen rätt väg att gå? Hur mycket vi än attraheras av sporttänket får vi inte glömma att vår bättre hälft i ekipaget har helt andra normer. Hästen bryr sig om Dig, hur er relation ser ut och om upplevelsen av det ni gör är positiv eller negativ.
Resultatmässigt kommer hästen att böja på nacken för tryck av utrustning och han kommer att böja på nacken för en godisbit. Er relation handlar inte om era resultat! Er relation handlar inte ens om sporre vs morot. Er relation handlar om vad ni är när inte presterar. Alls.

Den glada hobbyryttaren är idag inmålad i ett hörn där hon snart inte kan hänge sig åt något utan att känna prestationsångest eller bli bedömd. Jag möter många som inte vågar åka på publika träningar för att de inte känner sig tillräckligt duktiga. Vi pratar alltså träning, inte tävling eller uppvisning!
Detta är givetvis både en fråga om tränarens attityd och klimatet i träningsgruppen eller publiken.

Det jag vill lyfta fram med det här inlägget är att både tränare och privatpersoner behöver se över sin egen värdegrund. Vi behöver då och då stanna upp och fråga oss själva: För vem och varför?
Är svaret verkligen för mig och hästen? Eller har vi bara intalat oss själva att det jag gör faktiskt är bra för min häst? Är det något jag fått lära mig av andra, att just den här utrustningen/träningsformen/ideologin är bra och hästvänlig?
Om jag och min häst var de enda överlevande kvar i världen, om det inte fanns någon annan att imponera på, skulle jag då fortfarande…..?

Den frågan ställde jag mig i höstas. Från början var frågan en annan. ”Vad behöver jag för att må bra?”
Jag behövde en nystart. Jag behövde släppa taget om sådant jag inte längre mådde bra av. Jag behövde skala ner precis hela tillvaron och återfinna kärnan igen. Hitta tillbaka till lusten, inspirationen, drivet, passionen.
Jag rensade bort sgs alla ägodelar, behöll bara det som fick plats i min bil. Efter att ha sålt på blocket, loppis och gett till vänner gick slutligen allt som var kvar – en hel lastbil – till Erikshjälpen. Flera relationer upplöstes, en del destruktiva och andra som bara spelat ut sin roll.
Det hela ledde till en utmaning för mig själv: Vem är jag när jag tas ur mitt sammanhang?

Jag flyttade och bytte miljö – och lämnade ut hästarna på foder i ett halvår.

När jag var fem år fick jag och min syster våra första ponnys. Sedan dess har hästar varit mitt liv. I sommar fyller jag 32, vilket innebär att jag har ägt minst en häst i 27 år utan avbrott, och minst 2 hästar de senaste 15 åren.
Under gymnasietiden började jag hålla träningar för andra och sedan studenten har jag försörjt mig som tränare. Som mest har jag ridit 12 hästar om dagen.
Mina nuvarande hästar, Tiger och Jeni, kom till mig som 1-åringar. Nu är Tiger 16 och Jeni 9. Sånär som på 2 år har jag haft Tiger i halva mitt liv.
Frågan är verkligen relevant: Vem är jag utan hästar? Vem är jag när jag tas ur mitt sammanhang?

Den här hästlösa vintern har min kropp både mått bättre och sämre. Bättre för att jag inte slitit sönder den med stallsysslor och kunnat vara inne vid dåligt väder. Mina knän har tackat mig för att slippa bli nerkylda och värkande.
Samtidigt har jag gått miste om den positiva träning kroppen får vid ridning.

Någonstans trodde jag nog att det skulle påverka mig mentalt att vara utan hästar. Att jag skulle bli rastlös, uttråkad, inte se någon mening med tillvaron. Den effekten uteblev. Jag hade dagar då jag saknade hästarna något kopiöst. Men det var blandat med en ny insikt: Det går bra ändå.
Jag skulle absolut kunna leva ett hästlöst liv. Jag skulle till och med kunna jobba med något annat. Det finns så mycket annat som skulle kunna fånga mitt intresse, som jag kan fördjupa mig i, brinna för, roa mig med.

Skillnaden mellan Lina Zacha med häst och Lina Zacha utan häst visade sig vara främst andlig. Det visste jag iofs redan, men jag hade inte upplevt skillnaden. Att separera mig från hästarna tydliggjorde för första gången vad som bara var jag och vad som var vi. Jag blir inte oandlig utan hästar. Jag tappar inte kontakten inåt. Men det blev annorlunda. Lite ensammare. Lite färglösare. Det saknades en informationskälla, en inspiratör, ett gemensamt medvetandemoln att skapa växelverkan med, där 1+1 blir 100. Hästarna är mina muser!

Jag kan inte få nog av dessa fina varelser som valt att bära mänskligheten både fysiskt och själsligt. Närhelst jag är ute och åker och ser en hästhage så tar mitt hjärta ett skutt. Varje gång vill jag stanna bilen, kliva in i hagen och lära känna dem. Känna in varje individs unika energiton, ta del av deras berättelser.

Att vara utan Jeni och Tiger ett halvår var en resa. Nu när de är tillbaka hos mig har vi påbörjat en annan resa. Vi har på var sitt håll samlat in nya erfarenheter som vi nu tillför i vår gemenskap. Ingen av oss är den vi var i höstas. Vi ska inte tillbaka i en relation som varit. Vi ska tillåta oss att skapa en ny. Våga prova varandra på nya sätt. Hitta ett nytt sammanhang där vår nyvunna frihet kan ta sig nya kraftfulla uttryck.

Uttrycket att dansa med hästar används i olika sammanhang, men få ryttare är medvetna om alla de likheter som finns mellan ridning och dans. Det pratas ofta om takt och tempo, men alldeles för sällan om att förena detta med ryttarkänslan och att bli medvetna om rytmen.
De flesta hästar har tre gångarter som har olika takt: Fyrtaktiga skritten, tvåtaktiga traven och tretaktiga galoppen.
Gångarterna i sig har i regel olika tempon i förhållande till varandra, och varje gångart kan framföras i olika tempo.

Bara detta, att följa med i gångartens takt, tar tid att lära sig för nybörjaren. Även rutinerade ryttare kan dessutom ha lärt sig ”fel” från början, i bemärkelsen att de inte följer med autentiskt och synkroniserat i hästens rörelse utan spänner emot och tar upp hästens rörelse i andra delar av kroppen. Detta i sin tur gör att ryttaren sitter i vägen för hästen och i slutänden försämras hästens gångarter, hållning, balans – ja allt.

Och så har vi då, dessutom, rytmen. Eller ska vi till och med säga rytmerna? Varje individ har en egen grundrytm. En del är saktfärdiga, en del energiska, och allt däremellan. Rytmen innefattar allt från vår puls och andning till hur vi tänker, kommunicerar och rör vår kropp. Vem vi än ska göra något med behöver vi finna en gemensam rytm. Vi behöver inte ha samma energinivå, men rytmerna behöver vara kompatibla.
Ryttaren behöver känna sin egen rytm och hästens rytm och finna en balans. Om vi försöker tvinga hästen upp i energi eller ner i energi kommer vi bara möta motstånd och allt blir då orytmiskt. Vi behöver alltid utgå från hästens rytm och bjuda in honom i en annan rytm om vi vill ha en förändring.
När vi funnit en rytm, en takt och ett tempo som är trivsamt för både häst och ryttare kommer nästa utmaning: att ge alla signaler så att de passar in i rytmen och takten. Beroende på var i takten du ger en signal så påverkar du hästen på olika sätt. Det kan hända många intressanta saker bara genom att lägga till en skänkel. Du kanske tappar hela rytmen när du ger en signal, för att den bryter din koncentration? Du kanske skänklar i en annan takt än det svar du faktiskt söker från hästen? Du kanske lägger an skänkeln när hästen ska lyfta vänster framben, men om du hade tajmat vänster bakben istället hade du fått en helt annan effekt?

I Onlinekursen Hästens Autentiska Visdom pratar vi mycket om rytm och energi. Inte i ridningen utan i den grundläggande relationen mellan människa och häst. Om vi lägger en bra grund i en gemensam rytm där vi är ett med hästen långt innan vi sitter upp, blir allting så mycket lättare och många vardagsproblem upphör.
Läs mer om kursen här

I uppföljningskursen Autentisk Ridkonst – Bli ett med hästen tar vi med oss dessa grunder upp på hästryggen. I kursen får du bland annat övningar som ökar smidighet, styrka och medvetenhet i ryttarkroppen.

Läs mer om uppföljningskursen här

Throwback Thursday.
Jag mins en uteritt mitt i december för runt 15 år sedan. Det var en sen kväll. Mycket snö. Vindstilla. Tyst. Stjärnklart och fullmåne.
Jag och min Connemara Kenzo galopperade ut över ett öppet fält som låg täckt av nysnö. Inget träns. Mitt på fältet stannade vi upp och stod så en lång stund. Båda insöp det magiska. Den mörka skogen runt fältet smälte samman med det svarta himlavalvet. Natthimlen var så klar att jag kunde blicka långt långt ut i Universum. Tystnaden var så absolut att den nästan tryckte sig mot en. Våra andetag bildade silvergrå moln i månljuset. Allting var gnistrande perfekt.
Långsamt formade jag läpparna och bröt tystnaden med ett kort pussljud. Kenzo reagerade direkt på detta kommando, gjorde en 180 graders vändning på bakdelen och galopperade tillbaka över fältet.
Tänk alla dessa träningspass då vi kämpat för att få till svåra rörelser, alla tävlingar vi åkte på och alla uppvisningar vi gjorde. Allt från SM till Storsjöyran. Och så är det ändå enkla vardagsminnen som det här som betyder mest i slutänden.

Jag har mött dem alla. Travhästar som inte vill springa. Hoppavlade hästar som inte vill hoppa. Dressyravlade hästar som dör på banan.
Hur många hästar trivs med sin uppgift, sina jobb?
Förmodligen lika många / få som människor som trivs med sin uppgift, sina jobb. Alltför många sitter på fel plats. Vad skulle hända, om du lät din häst komma till sin rätt?
Vad skulle hända, om du lät dig själv ägna dig åt det du brinner för?

Väljer du häst efter dina egna intressen, vad du ska ha hästen till? Eller väljer du hästar som väljer dig? Och varför valde just den hästen just dig? Vad ser hästen att ni kan åstadkomma och förverkliga tillsammans, som du själv kanske inte sett?

En häst som är intresserad av sin uppgift, väljer den, gläds åt den och trivs med den, kommer att briljera i den, oavsett hur hästen ser ut fysiskt. Då blir träningen så mycket mer. En träning som inte bara höjer prestationsnivån på det vi gör, som inte bara utbildar oss tekniskt och stärker oss fysiskt. Utan på toppen av allt detta, verkar för hästens personliga utveckling. Får honom att känna sig stolt, duktig, tillräcklig, kompetent, tillfreds. Får honom att känna sig rätt.

Det handlar inte bara om inriktning. Det handlar om attityden till min häst varje dag. Är det jag som använder hästen, eller låter jag mig av kärlek användas för att fylla hästens behov? Vilka fantastiska saker kan vi skapa tillsammans, i samarbetet och gemensam kreativitet?

Så. Skala bort allt annat och ställ dig själv frågan.
Vad vill hästen ha mig till?

Throwback thursday!
10 år (!) gammal film på mig och Tiger som leker med en transport:

”Min häst utmanar hela tiden mitt ledarskap.” berättade kursdeltagaren för mig. ”Jag behöver hjälp med hur jag ska bli en starkare ledare så att min häst slutar göra motstånd.”
”Ok” sa jag. ”Ta in honom och visa hur du brukar göra så tar vi det därifrån.”
In i manegen leddes en stor kraftig valack. Han knuffade sin ägare med huvudet och drog i ledrepet. Hon gick med armbågen konstant vinklad uppåt bakåt mot honom, och varje gång han tittade bortåt ryckte hon i repet. När hon skulle stanna, drog hon i repet och viftade med den fria armen framför honom. Han fortsatte gå och hon ryckte hårt upprepade gånger i repgrimman så att han stannade och tog ett par steg bakåt med höjt huvud. Allting var en kamp mellan dem.
Ägaren vände sig till mig.
”Såhär är han hemma också” förklarade hon. ”Vad vi än ska göra måste jag ta i på honom för att han ska lyssna.”
”Jag förstår”, sa jag, ”men låt oss börja i en annan ände. Vad är den finaste signalen du kan ge?”
Under tiden som vi pratade fortsatte valacken att dra huvudet åt olika håll och ägaren drog tillbaka honom. Då och då kom han emot henne varpå hon tog spjärn och knuffade honom bakåt med utsträckta armar.
”Ja det beror väl på vilken rörelse jag vill ha?”
”Ok. Om vi tar ryggningen som exempel, eftersom det var det senaste ni gjorde här.”
”Hm… om han står still innan, så brukar jag börja med att sätta upp händerna såhär framför mig och gå mot honom. Men det lyssnar han så gott som aldrig på, så då avancerar jag till att skaka i repet eller vifta lite. Oftast går han då inte bakåt, utan framåt bortåt. Så då får jag stanna honom och börja om och ja… han är verkligen en svår häst!” Hon såg uppgivet på mig.
”Har du provat någon gång att inte avancera?” frågade jag vänligt.
”Ja… nej… då händer väl ingenting? Har han väl bestämt sig för att stå där kan han stå hur länge som helst, eller så går han iväg som nu.” Kampen mellan dem fortsatte och kvinnan blev allt mer irriterad på att hennes häst inte kunde uppföra sig på kursen.
”Kan jag låna honom en stund och testa?” frågade jag.
Kvinnan såg mycket lättad ut. ”Ja, gärna, ta honom!”

Försiktigt la jag ledrepet i min öppna handflata och närmade mig hästen med avslappnat kroppsspråk. Jag andades lugnt och smekte honom över halsen. Han tog ett steg framåt, jag satte handen mot hans bringa varpå han stannade, tog ett steg bakåt och blev stående. Han vände huvudet bortåt och jag längde ut repet en aning så att det förblev slakt. Han tog ett steg fram och jag upprepade handen på bringan. Han tog ett steg bakåt och stannade. Sträckte ut halsen och luktade i spånet. Kliade sig intensivt på ena bakknäet, stående på tre ben. Skrubbade huvudet på frambenet. Så ställde han sig stilla.

Jag la min handflata mot hans bringa, och kände hur hela hästkroppen spändes till stål. Jag höll mjukt kvar min hand tills jag kände att han slappnade av. Långsamt långsamt ökade jag trycket mot honom, så långsamt att det bara kan kännas och uppfattas på detaljnivå, som vid en mjuk och lätt skalpmassage.
Vid ett visst tryck flyttade han ena hoven bakåt, och jag släppte direkt trycket men höll kvar handen. Så ökade jag gradvis igen. Efter bara ett par gånger kom det som jag letade efter. Att han gradvis följde med. Inte med hovarna, utan med tyngdpunkten. Kroppen gungade med min hand lite lite bakåt, och följde med tillbaka lite lite framåt. Sedan bakåt igen, och framåt. Som om en magnet utvecklats mellan hand och bringa. Vi hade skapat en bro mellan våra inre, mellan våra autentiska kärnor, mellan våra hjärtan. En bro byggd på tillit, tillåtelse, mjukhet, följsamhet och samförstånd. När jag ändrade mig, följde han med. När han ändrade sig, följde jag med.

Så släppte jag kontakten, tog ett steg bakåt.
Han började tugga och gäspa. Och gäspa. Och gäspa. Många spänningar som släppte.

Jag vände mig till kvinnan och publiken. Det hade blivit helt tyst i ridhuset.
”Han är en otroligt känslig och kommunikativ häst.”, sa jag. ”Det du upplevt som hårt hos honom är bara ett försvar. Du har agerat på det försvaret med ditt eget försvar, och så har du fått ännu mer försvar. Ni behöver finna en ny kommunikation och närma er varandra på en helt annan plattform.”

Jag bad henne gå fram till hästen och hjälpte henne att utföra det jag nyss hade gjort.
”Känner du?” frågade jag, där hon stod lugnt och avslappnat med handen på sin hästs bringa och gungade honom mjukt framåt och bakåt.
”Ja” viskade hon andäktigt.”Helt fantastiskt!”

Motståndet börjar i oss. Genom att tillåta oss själva att slappna av och inte gå upp i energi, och tillåta hästen att slappna av, kan vi mötas i vårt autentiska varande.

Kursdeltagaren fortsatte passet med att leda sin häst på slakt rep runt i manegen och ge mjuka autentiska signaler. De stannade samtidigt, rörde sig tillsammans, vände samtidigt och njöt av varandras sällskap – helt utan dominans.
Valacken gäspade. En stilla tår föll nedför kvinnans kind.
Spänningar släppte. Försvarsmurar rämnade.

Elever och hästar är alltid anonyma i mina fallbeskrivningar. Vid gestaltningar där person eller häst ändå kan kännas igen av andra ser jag alltid till att ha personens medgivande innan publicering.
Bilderna som används har ej med texten att göra.

Att hästen behöver vila för att tillgodogöra sig träningen är allmänt känt, men oftast uppmärksammas bara den längre vilan en eller två gånger om året samt en eller fler vilodagar i veckan.
Pauser under själva träningspasset är lika viktiga, och att förbise detta kan skapa problem och till och med konflikter mellan häst och ryttare.
Ofta möter jag hästar vars pausbehov inte blivit lyssnat på och tillgodosett, men där behovet varit så stort att hästen kommit på olika sätt att stjäla till sig pauser, exempelvis:

• Hästen släpper koncentrationen och fixerar blicken på något ospecifikt långt bort
• Stänger ute ryttaren mentalt
• Låtsaskissar
• Stannar återkommande för att klia sig
• ”tar slut” efter en stunds träning och blir oengagerad både fysiskt och psykiskt
• Lackar ur och blir oregerlig.

Dessa hästar bedöms ofta som olydiga, lata, hårda eller svåra. Egentligen är det inte svårt alls. Hästen har bara förmedlat ett behov och en lösning på problemet.

Många ryttare tjatar för mycket och arbetar odynamiskt med samma energinivå för länge åt gången – ibland hela pass. Oftast tränar man dessutom på det som inte går, t.ex. på att få fram en seg häst eller mjukgöra stelheter.
Detta medför att träningen både blir ostimulerande och att hästen inte har möjlighet att ta till sig all information. (För att inte tala om det fysiska, med motstånd, mjölksyra etc)
Hästar har precis som människor ett korttidsminne, och hur länge vi kan behålla koncentrationen varierar mellan olika individer, ålder och även dagsform.
Så, sitter vi ett helt pass och bara tillför information med våra signaler utan avbrott, så är det omöjligt för hästen att ta in allt hela tiden.
Sådan träning medför ökade spänningar mentalt och fysiskt, och det var väl inte riktigt syftet med träningen?

Du kan enkelt styra om träningen till att bli motivationshöjande för din häst, genom att lägga in pauser. Det kan vara en stunds stillastående eller fri skritt. Bäst resultat får du om du använder pauserna som positiv förstärkning, direkt när hästen börjar försöka prestera minsta lilla bättre i den aktuella övningen. Ett försök i önskad riktning = en paus. Börja helt enkelt säga tack för varje försök du får från hästen, pausa en stund innan du ber igen.

Hästar som lätt blir slöa uppskattar arbetet om de får lön för mödan i form av paus och att de bara för att de rör på sig inte behöver fortsätta röra på sig tills de blir utmattade.
Hästar som lätt blir springiga och ogillar att stå still, börjar också uppskatta att stå still då rörelse innebär koncentrerat arbete och inte meningslöst springande.
Du som ryttare kommer att bli mer medveten om vad du faktiskt frågar efter, samt hur många upprepningar du gör. Med stor sannolikhet kommer dina pass att bli kortare, då du börjar få större och snabbare respons från hästen och jobbar mer koncist.
Och, hästar som varit tvungna att stjäla pauser kommer att sluta med det när de märker att de får pauser ändå. Detta i sig skapar en större tillit och förtroende till ryttaren och en förhöjd arbetsglädje.

Valacken betade fridfullt av sommargräset. Jag satte mig på en sten i hans hage. Det var en sådan dag, då jag gick runt på anläggningen med block och penna. Tog upp information från hästarna, träden, stallkatten. Lät pennan skriva allt som ville bli skrivet. Den ensamma fuxen brukade inte ha så mycket att förmedla, han var dämpad i allt han gjorde, höll sig för sig själv och inom sig själv.
Men så, när jag satt där på hans sten och andades in solen, dofterna, sommaren och grästuggande hästar, kom det.
Känslor, bilder och ord virvlade samman och ut på pappret.

”Det bor en liten blå fågel inom alla hästar. Den måste ni vara rädda om och ta hand om. Värna om. Om ni förtrycker fågeln kan den inte flyga fritt.”

Jag lyfte blicken från pappret och såg på honom. En häst som pratar om fåglar, i symbolform?
Direkt utvidgades känslan av fågeln. Den stod för det själsliga, för inspiration, frihet, ärlighet, barnasinne.
Den stora fuxvalacken fortsatte:

”Att vara levande. Livet är så skört och så starkt.
Hästar kan ses som stora och starka, men den lilla fågeln är ömtålig. Om ni stänger in den eller knäcker den finns bara det stora starka skalet kvar, själva hästkroppen.
Det är i själen som själva Hästen finns. Allt det vackra.
Ni ser våra vackra skal. Hästkroppen. Se våra själar.
Fågeln inom oss har drömmar. Önskningar. Bryt inte ner dem. Ta inte bort dem. Förgyll dem! ”

Din hand. Sammanlänkat med hästens huvud, via ledrep eller tygel. Din hand, som kan vara öppen, givande, guidande. Eller stängd, kontrollerande, manipulerande.
Vi människor vill gärna använda våra händer. Vi uttrycker oss med dem i gester när vi pratar och vi har ofta svårt att göra saker utan att låta händerna vara med. Dessutom använder vi armarna för balansen.
Hästens mun är ett fantastiskt finkänsligt instrument såväl som ett kraftfullt vapen, precis som våra händer. Hästens hals är viktig för balansen, samtidigt som en spänd hals blir manipulativ, precis som våra armar.

Det blir dock en skillnad, när vi sätter grimma eller träns på hästen. När vi faktiskt har makt att påverka hästens huvud. I och med det är alla tygeltag manipulerande och innebär att vi har ett övertag. Det är därför av yttersta vikt att vi skolar vår hand så att vi kan använda den till en positiv guidning av hästen.
Annars är det lätt att vi fastnar i vårt eget hand-beteende, vilket skapar motstånd hos hästen. Motstånd som inte skulle finnas där om vi lät hästen ha kvar sitt huvud och därigenom sin integritet.

Ridning är en dans. Hur för du din danspartner? Följsamt och taktfast, eller kantigt, fasthållande, ryckigt? Otydligt och undvikande?
Om din tygelhand skulle vara ett handslag, hur skulle hästen beskriva er kontakt? Är din tygelhand döda fisken? Stenkrossaren? Trygg och stadig? Lätt och följsam?
Det finns mycket att säga om ryttarhanden och dess inverkan och funktion. Börja med att känna efter nästa ridpass. Hur håller du om tygeln, och hur upplever din häst din ryttarhand?