All posts by : Lina Zacha

Alltfler väljer bort bett och går över till bettlöst. Det är verkligen en efterlängtad utveckling, men allting är inte svart eller vitt och det finns en hel del att tänka på.

Bett är onaturligt
Det finns egentligen ingen plats för ett bett i hästens mun. Visst finns det mellanrum mellan tandraderna där vi lägger bettet, men munnen består av mer än bara tänder. Även om du rider på lång tygel med världens mjukaste hand, så skapar bettet i sig en destruktiv process i hästens mun. Sår, tandslitning och spända käkar är några exempel. En nosgrimma förvärrar situationen ytterligare, då den förhindrar hästen att kunna röra käken fritt. Nosgrimman döljer ofta viktig information, som t.ex. om hästen är besvärad över bettets position eller ryttarens hand. Ändå är valet mellan bett och bettlöst inte alltid givet. Bara för att bett är ett generellt dåligt alternativ, betyder det inte att bettlöst alltid är bra.

Din häst måste kunna gäspa!
Om du använder bett så välj bort nosgrimman. Ska du tävla i grenar där nosgrimman är ett krav så behöver din häst förstås vara van vid den, men undvik den till vardags. Även en löst sittande engelsk nosgrimma hindrar hästen från att gäspa och andra större käkrörelser. Om du använder bettlöst, så välj en variant som är rymlig i nosen av samma anledning, t.ex. en ridrepgrimma. Om det bettlösa tränset hindrar hästen från att gäspa, så har du inte kommit ifrån en del av de problem som användning av bett kan ge, så som spänd käke vilket leder till spänningar i övriga kroppen.
Som människa förknippar vi gärna gäspning med trötthet, men hästarna använder gäspningen för att förstärka frigörandet av fysiska såväl som mentala spänningar. En spänd häst ses ofta som motsträvig, varpå ryttaren felaktigt försöker jobba bort det spända genom starkare hjälper – något som skapar mer spänning istället. Även då hästen kommer till ett läge där han känns avslappnad en bit in i ett sådant pass, handlar det om en fysisk eftergivenhet men inte om avslappning och egentlig genomsläpplighet. Hästen kan ge upp, men ha kvar spänningen eller bli spänd i andra delar av kroppen.
En spänd häst som tillåts nå mental och fysisk avslappning, kommer att börja gäspa och gäspa och gäspa och gäspa.

Skola din hand
Oavsett vad tyglarna sitter fast i så behöver du ha en känslig hand och en balanserad sits som möjliggör att du håller handen stilla, följsam och oberoende i olika positioner. Du behöver veta hur olika tygeltag påverkar hela hästens kropp, och hur du får hästen fram till handen – inte handen bak till hästen. Om du har en bra hand som inte inverkar bakåt utan guidar hästen på rätt sätt med rätt timing där det behövs, då spelar det heller inte så stor roll om hästen har bett eller bettlöst, direktverkande eller med skänklar/hävstång.
Om du har en oskolad hand behöver du använda utrustning som ger så lite påverkan på hästen som möjligt under utbildningstiden. Ett felaktigt eller obalanserat tygeltag i en grimma kan aldrig vara lika skarpt som samma tygeltag i ett stångbett, det säger sig självt.

Låt hästen välja
Alla hästar är individer och de trivs med olika saker. En del jobbar fint i repgrimma medan andra får skav eller reagerar överkänsligt. En del hästar trivs inte med tryck över nosen alls utan föredrar bett. En del hästar är extra känsliga runt öronen och kan inte ha träns som inverkar genom tryck över nacken, medan andra kan behöva det för korrekt guidning. Om du alltid har använt bett och är nyfiken på bettlöst, så testa inte bara ett alternativ. Just det tränset kanske inte alls passar din hästs behov. Precis som med bett behöver du prova olika tjocklekar, utformning, material och inverkan för att hitta rätt sort för just er. Tänk på att val av tygel också påverkar. En reptygel kan kännas bekväm för handen men på grund av tyngden ge konstanttryck i vissa tränstyper, medan det på andra träns behövs en tyngre tygel för att inverkan ska bli korrekt. 

Variera
Om du bara rider med bett, så är det viktigt att använda olika mundelar så att bettet inte sliter likadant på tänderna hela tiden. Även om du är tävlingsryttare i en gren där du måste ha bett när du tävlar, så se till att variera med bettlöst hemma. Du skonar hästmunnen från många timmars onödigt slitage genom att välja bettlöst så ofta du kan, förutsatt att din häst trivs på bettlöst förstås. Variera gärna även mellan olika bettlösa alternativ. Förutsatt att hästen trivs med utrustningen, ska inte dess inverkan påverka hur hästen går. Du behöver alltid skola dig själv till att kunna plocka fram det bästa i hästen genom din egen balans, teknik och känsla, och inte vara beroende av en viss utrustning.

Ta hjälp av en tränare
Trots den bettlösa vågen inom alla ridstilar så är inte alla tränare kunniga inom hur olika bettlösa alternativ fungerar. Hör med din tränare hur hans/hennes erfarenhet är, och om du inte kan få hjälp så ta hjälp av någon som själv använder olika former av bettlöst. Den tränaren kan hjälpa dig med att välja en typ som passar din häst, hjälpa dig så att det sitter rätt och att du själv lär känna den nya formen av inverkan.

Jag förespråkar bettlöst, både till mina elever och när jag själv väljer utrustning. Minst 90-95% av träningen med mina hästar sker bettlöst, och jag växlar mellan repgrimma, sidepull, stallgrimma, crossunder, halsring och kapson. Kapsonen är ett exempel på bettlöst träns som om den ska sitta bra över nosryggen ofta innebär att hästen istället får begränsat gäspningsutrymme. Däremot har kapsonen andra positiva egenskaper, så genom att växla mellan olika alternativ kan man få in alla delarna i träningen.
Då och då använder jag bett av olika anledningar, som t.ex. att checka av skillnaden.
I min undervisning och coachning tar jag emot alla ekipage, från alla nivåer och ridstilar, och oavsett val av utrustning. Det är alltid elevens val vad hon/han väljer att använda, och det kan alltid finnas speciella behov för både bett och nosgrimma.
Om du vill ha hjälp med inpassning och inverkan av olika träns så ta med dem till nästa lektion.

Bilden: En elevs häst som oavsett utrustning alltid är fri att kunna gäspa.

Det lilla stoet blickade ut över hagarna i närheten, där hästarna stod i par och solade i vårsolen. Jag stod vid hennes sida, följde hennes sinnesstämning, lät hennes känsla transformeras till ord.
“Stallet”, sa hon, “är för de flesta av er människor den enda platsen i era liv som inte styrs av den mänskliga energin.”
“Nja”, invände jag, “vi styr ju tyvärr här också. Vi begränsar vilka ytor ni ska röra er på, när ni ska in i stallet, när ni ska ut ur stallet. Många människor utnyttjar hästen för sina egoistiska intressen, -”
“Det där är ovidkommande. Det jag menade går bortom vardagens rutiner. Bortom allt som är mänskligt påhittat. Det här är Hästarnas Hem. Ingen människa kan gå opåverkad härifrån. Jag vet att du känner det. Förstår du inte? Alla de som söker sig hit, det är just den här energin de vill bli påverkade av. Det spelar ingen roll vad de gör när de är här, de kan använda vilka anledningar de vill. de kan köpa fin utrustning, de kan ha häst för att tävla, de kan bearbeta rädslor, umgås och skratta i solen, stå och borsta hur länge som helst. Det är under ytan vi jobbar med er energi.”
Jag lät känslan hon förmedlade sjunka in. Den enda platsen som inte styrs av människor. Inte styrande i form av bestämmande, utan i form av grundstruktur. Energitonen. Det landade i mig, och i den stunden förstod jag. Allt.

Jag tänker ofta tillbaka på det lilla stoet och den fina vårdagen vi delade i hennes hage. Framförallt tänker jag på det hon förmedlade. Jag tänker på hur människan som art tror att vi är mallen, att vi skulle vara en krona för resten att leva upp till, men att vi när vi hamnar i den strukturen är allt annat än eftersträvansvärda. Det är i det högmodet vi har som mest att lära. När jag tänker på den ödmjukhet hästarna visar mänskligheten varje dag vill jag bara gråta. Av skam för de mänskliga egon som utnyttjar detta maximalt, och av tacksamhet för alla de magiska gåvor hästarna ändå öser över oss. Jag tänker att om gudomligheten skulle bli fysisk skulle det vara i form av en häst. Men jag tänker även att vi alla är gudomligheten i fysisk form. Varje dag väljer vi om vi vill gestalta det, eller om vi vill gestalta det mänskliga påhittet, det där högmodet som utnyttjar och som har en egen världsbild av hur allting är, en världsbild där människan är bäst och hästen bara är ett dumt djur.
Om vi varje dag går bortom det mänskliga, så finner vi hästen. På insidan av hästen, finner vi den sanna människan. 

Jag är helt tagen av veckans träningar, och veckan är bara halvvägs.
På en del lektioner fokuserar jag, eleven och hästen på en prestation av något slag. Vi vill lösgöra spända muskler hos ryttare och häst, aktivera bukstöd, jobba med en viss rörelse, övergångar, styrka, olika moment.
Så finns det andra lektioner som är på ett helt annat plan.
Vi tränar… bortom träningen.
Vi gör förvisso något, vi använder oss av övningar. Men vårt fokus ligger inte på övningen och inte på resultatet, inte alls på görandet faktiskt, utan helt och hållet på den emotionella processen. Sådant som legat dolt och förträngt men som behöver få komma upp till ytan. Gamla lager av spänningar, minnen, ett och annat trauma eller sorg, och prestationsångest, vilket gör det hela så enormt viktigt att ta tag i. Så länge vi tänker och agerar i “tränings-bubblan” så ligger allt sånt där kvar nere i skuggan och kurar. Men det sover inte där nere, det ligger och gnager. Som termiter äter det sig igenom reglarna och den träning vi så fint byggt upp kommer en dag att krackelera och falla i tusen bitar om vi inte engagerar oss i saneringen.
Människor tänker gärna likadant i sitt eget liv. Man jobbar, man tränar sin idrott, man umgås på ytan. Allt är jättefint på ytan. Men hur mår du egentligen? Väldigt många vaknar en dag upp och inser att det bara inte går längre. Marken rämnar under fötterna. Termiterna har gnagt igenom stommen och hela den prydliga fasaden rasar. Den känslan, är tuffare än något annat, för det är så mycket som då ska tas tag i, bearbetas, sorteras, rensas, smältas, accepteras.
Om man istället letar upp sina egna skuggor, innan allt rasar, så känns det oftast övermäktigt i början. Det kan kännas som ett oövervinnerligt monster där inne. Men så lyser du på monstret med en ficklampa och ser plötsligt, att det bara var en liten mus. Ganska söt mus till och med. Många gånger är musmonstret en känsla från ett barn som inte förstått vad som händer, så vi håller den i handen en stund, släpper på känsloventilen så det får pysa ut och sen känns det bra. Alla behöver någon som lyssnar. Någon som tar sig tid att bara vara nära, som tillåter oss att känna utan att någonsin värdera eller döma, och som inte själv blir rädd när våra känslor väller ut. Du behöver det, och din vän hästen behöver det.

Ofta delar människa och häst som lever tillsammans liknande emotionella utvecklingsresor, liknande utmaningar och processer. Det kan vara själva anledningen till att du köpte just den hästen. Ni behöver inte ha gått igenom samma sak eller upplevt det tillsammans, men känslan kan vara lika. Detta gör att det är ypperligt att jobba med båda två samtidigt. Men även om vi bara fokuserar på hästen, så bearbetas du också. Och jobbar vi bara med dig, genom att prata och/eller lossa på fysiska spänningar, så påverkas hästen av det också.

Jag är så tacksam över att få vara en tränare som inte tänker träning. Istället får jag vara med i allt det magiska, när individen växer, finner sin självkänsla, slutar stressa runt med ytliga ting och distraktioner och istället landar i närvaron, landar i kroppen, landar i själen, omfamnar sig själv. När hästen gäspar och gäspar och gäspar, och människan blir tårögd, då är jag så tacksam över att ha fått vara med och bevittna denna storhet.

Älvdansen, folkfest i Järvsö
foto: Tobbe Molin

Stadsmiljö, scener med liveband, marknadsstånd, flaggor, megafoner, banderoller, barnvagnar, hundar, tält, karuseller, hoppborgar och folkträngsel. Slaka tyglar och lugna hästar utan bomull i öronen. Våra hästar klarade allt.

Pingsttävlingarna, Strömsholm

För 10-15 år sedan levde jag ett helt annat liv än vad jag gör idag. Jag red western, tävlade i flera grenar och låg i topp nationellt. En tillvaro jag inte ens är intresserad av längre. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, har aldrig uppskattat tänket, ideologin runt det, att hävda sig, jämföras med andra som bättre eller sämre. Men jag halkade in där på ett bananskal och det råkade gå väldigt bra. Förmodligen för att jag hemmavid utöver mjukgörande dressyr mest red ut i skogen och gjorde en massa galna saker som jag och hästarna tyckte var kul.
Jag och min familj drev kursgården Tricorn Ranch och vi blev ofta bokade som happening och/eller uppvisningsnummer på olika evenemang. Det började med större hästtävlingar på te.x Strömsholm och travbanor, och spred sig sedan till musikfestivalerna. Bollnäsfestivalen, Storsjöyran… På Yran red jag och min far med i deras allra första Pridetåg.
Jag saknar inte tävlandet, jag saknar inte westernridningen. Men jag kan sakna den här formen av jippon. Att under ett par timmar utsätta sig själv och hästen för triljoner intryck som du aldrig kan möta annars.

Men hur får man egentligen en häst så pass säker att han klarar av sådana miljöer? På Strömsholm förutsatte de andra hästmänniskorna att våra hästar var pleggade, dvs fått kraftigt lugnande preparat. Så var det förstås inte, det var träning och relation som låg bakom. Faktiskt inte ens kopiösa mängder träning. Bara rätt träning.

Vi har träffat. Så. Mycket. Folk.
Som har älskat hästarna, och som förstås fått oförglömlig kärlek tillbaka.

foto: Tobbe Molin

När det kommer till miljöträning tränar många på ett sätt som, egentligen inte är fel, men som gör att du inte kommer vidare och faktiskt kan använda miljöträningen i praktiken. Man använder rekvisitan på ett sätt som vänjer hästen vid rekvisitan, så att hästen lär känna en presenning, en pilatesboll, ett paraply osv.
Men, du kan aldrig träna på alla scenarier du nånsin skulle kunna stöta på. Istället behöver du och hästen träna efter ett system, där du inte i första hand lär hästen att inte vara rädd för en presenning, en pilatesboll och ett paraply, utan där du istället använder sådan rekvisita för att träna er båda på hur ni ska agera i oförutsägbara miljöer och situationer.
När det systemet är lagt, och det blir mer och mer befäst genom att möta flera olika typer av rekvisita likadant, då kan hästen få börja bli astrygg med att bli inlindad i presenning. Inte innan, för då har du tagit bort ett verktyg och måste leta fram en ny provokation att träna med.

Utöver den träningen – och den måste absolut sitta innan du ens tänker tanken att ta med hästen till en musikfestival! – så innebär såna här specialmiljöer så många intryck från så många olika håll, att hästarna slutar bry sig. Som du kan se på hästarnas ansiktsuttryck på de här bilderna så kan de inte ta in allt som händer omkring dem. De går in i sig själva men är samtidigt fullt uppkopplade på ryttaren. Det är en tillitshöjande situation som inte går att få till på annat sätt, det går inte att kopiera den här miljön och iscensätta den hemma för att “miljöträna lite”. Jag tänker att det måste ha varit ungefär såhär när hästar användes i krig. Det går att träna krigstekniker med hästen, men det går inte att träna krig. Du tränar krig, i kriget. Och genom rätt träning innan, och upplevelserna ni tillsammans får i en så speciell situation, knyter ni an till varandra i full tillit. Ni har bara varandra i kaoset.

Vad passar väl bättre som uppvisningstema mitt på den avstängda gatan än just
“Hur tränar vi hästarna till att bli så lugna?”
foto: Tobbe Molin

Karuseller är en sån där grej som liksom inte går att träna hemma.
Då måste systemet för hur hästarna hanterar nya saker
tillsammans med oss vara väl förankrat.

En trappa som håller för häst utan att vara hal?
Bäst att passa på att träna, chanserna kommer inte särskilt ofta!

Relationen är, som alltid, A och O. Även hur hästen lever påverkar. Låt hästarna gå i flock, så mycket hagtid som möjligt. Aktivera hästen både fysiskt och psykiskt. En häst som ibland får bli trött i kroppen, ibland i huvudet, ibland bägge, är en nöjd häst. Det räcker inte med att alltid bara tänka fysisk träning, eller att bara träna mentala saker.
Hitta på en massa “knas och klurigheter” tillsammans i träningen. Utmana er istället för att krympa möjligheterna till en skyddad verkstad.
En äldre trygg häst som redan har en god säkerhetsgrund är alltid guld värd när det kommer till att skola in de unga hästarna. Två nervösa hästar är inte kul att rida ut tillsammans på, men har du en cool och en grön är den gröna snart lika cool, förutsatt att träningen är upplagd för detta.

Skimmeln på bilden är bara 4 år! Han går numera som handikapphäst på Åland.
foto: Tobbe Molin

Mitt i centrala Östersund har jag ridit. I regn.

Att åka med hästarna på så här stora evenemang kräver förstås en hel del. Du måste tänka på så oändligt mycket mer än dig själv och din häst. Bara en sån sak som att alla icke hästmänniskor är potentiella idioter. Inte att de är dumma mot hästarna, det hände aldrig (men det kan!) men det gällde att tänka åt dem i precis alla sammanhang. De gick fram till hästens bakdel och klappade där. De gick mitt framför hovarna. Nästan att de körde barnvagnen under magen på hästen också. Vi hade alltid med oss “fotfolk”, människor som kände hästarna som stöd från marken och som kunde vara extra ögon för just allt oförutsett.
För att kunna tänka säkerhet på ett optimalt sätt, måste du känna din häst väl och kunna läsa av minsta antydan till oro. Det är också en del av miljöträningen, att veta vad just din häst faktiskt kan reagera på, för alla hästar har någon sådan akilleshäl.
Vi var extremt noga med att lokalisera “flyktvägar”, dvs hur vi snabbt och smidigt skulle kunna förflytta en häst som började bli orolig, bort från folkmassorna och det som störde honom. Utifall att det skulle hända, vilket det inte gjorde. För det får bara inte hända att en hästs oro eskalerar, det blir extremt farligt i miljöer med så mycket människor.

Numera använder jag alltid hjälm. Då, från en tränings- och tävlingskultur där sgs alla hade hatt, så använde man hatt. Använd hjälm. Bara gör det. Alltid.

Tidiga besökare i festivalens öltält, innan artistprogrammet drog igång,
undrade nog vad det var i ölen…

Vem orkar bry sig om en hoppborg som står och gungar bara ett stenkast bort?
Vi har varit här länge nu. Kör hem oss så vi får sova!

Det första jag fick lära mig om hästens kroppsspråk, under min uppväxt som ridskolebarn, var att om hästen hade öronen bakåt var han sur. Det var väl typ det som lärdes ut om hästens kroppsspråk. Öronen framåt = glad häst, öronen bakåt = arg häst. Plus att hästen vred på öronen hit och dit för att lyssna förstås. Tänk vad enkelt allt var på den tiden.
I tonåren kom NH in i mitt liv och det pratades fortfarande mest om öron. Hästen skulle lyssna mot sin ledare. Dålig attityd dvs öronen bakåt eller uppmärksamma på något annat möttes med ökat tryck tills hästen gav upp och gav efter och slutade opponera sig. (så här tråkig var inte all NH jag kom i kontakt med, just nu lyfter jag bara fram en bit som är väldigt negativ).
När jag genomskådade ledarskapshysterin som bluff och började lita på min egen känsla öppnade sig en ny värld som ingen pratade om: den komplexa kommunikationen som hästarna sänder ut. Det pratades förvisso mycket om att hästarna ser rakt igenom oss och att vi aldrig kan ljuga för en häst, redan på ridskoletiden faktiskt. Men tvärtom, att man som människa kunde läsa av allt det finstämda hos hästen?

Hästen var inte sur för att han var “ouppfostrad” eller för att utmana mig med någon sorts arga leken. Han hade öronen bakåt för att han var osäker på vad som skulle hända härnäst, eller för att han kände sig hotad av mina signaler, eller för att han blivit påmind om tidigare negativa erfarenheter, eller för att han hade en dålig dag, eller ont någonstans, eller för att det beteendet tidigare blivit mött med omedveten positiv förstärkning av människan. Eller, för all del, för att han var sur.
Eller, som jag tänkte ägna det här inlägget åt: för att han koncentrerade sig och/eller tog i fysiskt. Bildgoogla “idrottare”, “häcklöpning”, “tyngdlyftning” och liknande, så kommer du få se bilder på människor som utövar något de älskar och brinner för – men de ser ut som att de är förbannade, galna eller livrädda! Det är vad ansträngning och koncentration gör med våra ansiktsuttryck, oavsett om man är människa eller häst.
Att tolka hästens kroppsspråk handlar inte om att stirra sig blind på varken detaljer eller kroppen i sin helhet. Vi måste alltid se till sammanhanget, personligheten och känslan hästen ger oss. Om vi tar bilden här ovan som exempel, så är inte Tiger på väg att anfalla mig. Hon utför en av sina favoritrörelser, som hon ofta bjuder på spontant i leken. Och hon har nästan alltid öronen bakåt när hon anstränger sig, oavsett om det är att stå på bakbenen eller piaffera, och oavsett om hon leker ensam, med mig eller med en annan häst. Hon är en grimashäst.
Om du vill bli bättre på att tolka hästarnas signaler, så träna på att känna in allt hästen sänder ut. Så som du, förmodligen omedvetet, gör när en människa kommer in i rummet du befinner dig. Du känner i regel om personen är stressad, arg, ledsen, energilåg, upprymd, balanserad, osv. Använd samma känsla när du är med hästen, tillsammans med kroppsspråket.

Angående inläggets rubrik, så kanske du funderar på vilken den mest missförstådda signalen är:
Att hästen vänder huvudet ifrån dig. Det tolkas ofta som nonchalans, vilket det kan vara – återigen: känslan! – men sannolikheten är i regel större att hästen just gett dig en lugnande signal för att avbryta något som hästen uppfattar kan eskalera till aggression från din sida, eller att hästen behöver mer utrymme eller en paus, eller att hästen vill uttrycka sin egen fredliga avsikt. Som när en hund sätter sig med ryggen mot dig.
Hur många hästar har inte fått utstå obehag och tillrättavisning för denna “fredspipa”?