1

Jag vill aldrig mer träna en häst

Nu har det diskuterats ett tag hur vi bör träna hästar. Vilka metoder är vettiga för att få dem att göra det vi vill? Ska vi vara en ledare, kan vi vara en ledare? Ska vi motivera med ökat tryck kontra eftergift? Skarpare utrustning som ger oss ett fysiskt övertag? Klickerträning eller annan belöningsbaserad positiv förstärkning? Ska våra signaler komma från ett rep, ett spö, ett handtecken eller verbala kommandon?

Vad ska vi träna förresten? Ska vi träna inför tävling? Eller som om vi skulle tävla fast bara för att det är kul att träna, inte med tävlingen som mål? Vilken inriktning attraherar oss och varför just den? När vi uppnått våra mål, både små och stora, vad händer då?

Jag har provat de flesta träningsformer genom åren, både gällande inriktningar och metoder. Det ligger absolut en tjusning i att träna för att utvecklas, att göra saker bättre och bättre, och genom detta förstå orsak och verkan både på kort sikt och på lång. Man lär känna både sin egen kropp och hästens, våra individuella behov vid inlärning osv.
Men sen då?
När jag hade tagit mig till att vara en av de bästa nationellt i mina tävlingsgrenar så kände jag hur all lust att tävla bara rann av. Inte för att jag ens hade som mål att bli bäst, jag är ingen tävlingsmänniska och hade jag varit det hade jag såklart fortsatt till högre och högre nivåer som de andra gjorde, utan för att jag kände att det inte tillförde mig och mina hästar något mer. Vi kunde utföra alla de där momenten på en för den tiden hög nivå, men sen då?
En viss nivå av träning främjar vår vardag. Vi blir mer kroppsmedvetna, kan vända hur som helst i skogen, gymnastisera mer komplett etc. Men någonstans på de högre nivåerna av prestation börjar det gå åt andra hållet, när momenten blir så spetsade att de blir rent skadliga fysiskt eller mentalt eller båda delar. Detta oavsett om prestationen ligger i tävlingsmoment eller avancerade nummer av frihetsdressyr – där friheten har ersatts med superlydnad eller där tricken är påfrestande för hästens kropp.

Så min fundering sedan en tid tillbaka är inte hur vi ska träna hästen, utan Varför.
Min främsta drivkraft till detta ifrågasättande av hästsport är att hästen inte förstår människans träningsmål. Många hästar jag pratat med uttrycker en stark förvirring gällande träning. Från hästens perspektiv är vår träning av dem ett tillfälle att dela gemenskap i rörelse. Vi smälter samman till en enhet och kan använda detta till att upptäcka saker i oss själva; våra styrkor såväl som låsningar. Så när en häst som söker sammansmältning möter en ryttare som är i emotionell obalans, uppstår mängder med låsningar, motstånd och konflikter där människan blir frustrerad över att hästen inte lyder utan att inse att hästen följer människans energi.

Jag vill aldrig mer träna en häst. Det här är komplext förstås, för å ena sidan har jag aldrig varit en tränare som bara velat ha lydnad, men å andra sidan har jag under mina tidiga verksamhetsår varit intrasslad i NH-lärans dominanspropaganda. Det har jag lämnat sedan en lång tid tillbaka och ju fler inlärda mönster jag skalat bort, ju mer autentisk jag tillåter mig att vara, desto starkare blir viljan att kommunicera, inspirera, guida och viktigast av allt; bli inspirerad och guidad av hästen. Därmed inte sagt att vi inte motionerar tillsammans, för det gör vi varje dag utöver att umgås stillastående. Både hästar och människor har stort rörelsebehov, blir vi för stilla hamnar vi i stagnation och mår dåligt både psykiskt och fysiskt.  Så tillsammans tränar vi självbärighet uppsuttet och från marken, har roligt med bommar, njuter av naturen och hittar på olika konster.
Jag tränar inte hästen, vi tränar tillsammans. Vi peppar, guidar och tipsar varandra som vilka träningskompisar som helst.

Läs även det här inlägget från en av mina fina onlinekursdeltagare: Nånting fattas mig

Tags: No tags

3 Responses

Add a Comment

You must be logged in to post a comment