nord

Dominans eller samarbete?

“Min häst utmanar hela tiden mitt ledarskap.” berättade kursdeltagaren för mig. “Jag behöver hjälp med hur jag ska bli en starkare ledare så att min häst slutar göra motstånd.”
“Ok” sa jag. “Ta in honom och visa hur du brukar göra så tar vi det därifrån.”
In i manegen leddes en stor kraftig valack. Han knuffade sin ägare med huvudet och drog i ledrepet. Hon gick med armbågen konstant vinklad uppåt bakåt mot honom, och varje gång han tittade bortåt ryckte hon i repet. När hon skulle stanna, drog hon i repet och viftade med den fria armen framför honom. Han fortsatte gå och hon ryckte hårt upprepade gånger i repgrimman så att han stannade och tog ett par steg bakåt med höjt huvud. Allting var en kamp mellan dem.
Ägaren vände sig till mig.
“Såhär är han hemma också” förklarade hon. “Vad vi än ska göra måste jag ta i på honom för att han ska lyssna.”
“Jag förstår”, sa jag, “men låt oss börja i en annan ände. Vad är den finaste signalen du kan ge?”
Under tiden som vi pratade fortsatte valacken att dra huvudet åt olika håll och ägaren drog tillbaka honom. Då och då kom han emot henne varpå hon tog spjärn och knuffade honom bakåt med utsträckta armar.
“Ja det beror väl på vilken rörelse jag vill ha?”
“Ok. Om vi tar ryggningen som exempel, eftersom det var det senaste ni gjorde här.”
“Hm… om han står still innan, så brukar jag börja med att sätta upp händerna såhär framför mig och gå mot honom. Men det lyssnar han så gott som aldrig på, så då avancerar jag till att skaka i repet eller vifta lite. Oftast går han då inte bakåt, utan framåt bortåt. Så då får jag stanna honom och börja om och ja… han är verkligen en svår häst!” Hon såg uppgivet på mig.
“Har du provat någon gång att inte avancera?” frågade jag vänligt.
“Ja… nej… då händer väl ingenting? Har han väl bestämt sig för att stå där kan han stå hur länge som helst, eller så går han iväg som nu.” Kampen mellan dem fortsatte och kvinnan blev allt mer irriterad på att hennes häst inte kunde uppföra sig på kursen.
“Kan jag låna honom en stund och testa?” frågade jag.
Kvinnan såg mycket lättad ut. “Ja, gärna, ta honom!”

Försiktigt la jag ledrepet i min öppna handflata och närmade mig hästen med avslappnat kroppsspråk. Jag andades lugnt och smekte honom över halsen. Han tog ett steg framåt, jag satte handen mot hans bringa varpå han stannade, tog ett steg bakåt och blev stående. Han vände huvudet bortåt och jag längde ut repet en aning så att det förblev slakt. Han tog ett steg fram och jag upprepade handen på bringan. Han tog ett steg bakåt och stannade. Sträckte ut halsen och luktade i spånet. Kliade sig intensivt på ena bakknäet, stående på tre ben. Skrubbade huvudet på frambenet. Så ställde han sig stilla.

Jag la min handflata mot hans bringa, och kände hur hela hästkroppen spändes till stål. Jag höll mjukt kvar min hand tills jag kände att han slappnade av. Långsamt långsamt ökade jag trycket mot honom, så långsamt att det bara kan kännas och uppfattas på detaljnivå, som vid en mjuk och lätt skalpmassage.
Vid ett visst tryck flyttade han ena hoven bakåt, och jag släppte direkt trycket men höll kvar handen. Så ökade jag gradvis igen. Efter bara ett par gånger kom det som jag letade efter. Att han gradvis följde med. Inte med hovarna, utan med tyngdpunkten. Kroppen gungade med min hand lite lite bakåt, och följde med tillbaka lite lite framåt. Sedan bakåt igen, och framåt. Som om en magnet utvecklats mellan hand och bringa. Vi hade skapat en bro mellan våra inre, mellan våra autentiska kärnor, mellan våra hjärtan. En bro byggd på tillit, tillåtelse, mjukhet, följsamhet och samförstånd. När jag ändrade mig, följde han med. När han ändrade sig, följde jag med.

Så släppte jag kontakten, tog ett steg bakåt.
Han började tugga och gäspa. Och gäspa. Och gäspa. Många spänningar som släppte.

Jag vände mig till kvinnan och publiken. Det hade blivit helt tyst i ridhuset.
“Han är en otroligt känslig och kommunikativ häst.”, sa jag. “Det du upplevt som hårt hos honom är bara ett försvar. Du har agerat på det försvaret med ditt eget försvar, och så har du fått ännu mer försvar. Ni behöver finna en ny kommunikation och närma er varandra på en helt annan plattform.”

Jag bad henne gå fram till hästen och hjälpte henne att utföra det jag nyss hade gjort.
“Känner du?” frågade jag, där hon stod lugnt och avslappnat med handen på sin hästs bringa och gungade honom mjukt framåt och bakåt.
“Ja” viskade hon andäktigt.”Helt fantastiskt!”

Motståndet börjar i oss. Genom att tillåta oss själva att slappna av och inte gå upp i energi, och tillåta hästen att slappna av, kan vi mötas i vårt autentiska varande.

Kursdeltagaren fortsatte passet med att leda sin häst på slakt rep runt i manegen och ge mjuka autentiska signaler. De stannade samtidigt, rörde sig tillsammans, vände samtidigt och njöt av varandras sällskap – helt utan dominans.
Valacken gäspade. En stilla tår föll nedför kvinnans kind.
Spänningar släppte. Försvarsmurar rämnade.

Elever och hästar är alltid anonyma i mina fallbeskrivningar. Vid gestaltningar där person eller häst ändå kan kännas igen av andra ser jag alltid till att ha personens medgivande innan publicering.
Bilderna som används har ej med texten att göra.

Tags: No tags

3 Responses

Add a Comment

You must be logged in to post a comment