Den nakna trenden

Efter en lång era av utrustningsfanatism där man alltid verkar kunna hänga på hästen några remmar till, ett starkare bett, en till nosgrimma, en till inspänningstygel – och speciellt som lösning på problem – så har nu den nakna trenden vuxit sig stark. Intresset för frihetsdressyr och andra utrustningslösa inriktningar är på mycket stark frammarsch, något jag naturligtvis ser som mycket glädjande. Men jag vet också att det egentligen aldrig handlar om inriktningen, utan om människorna. Om människan inte ändrar sin inställning i grunden, blir det bara samma beteenden i en ny förpackning.

I frihetsdressyren finns verkligen många stora fallgropar, för alla men som alltid speciellt för de yngre:

1. Egots hävdelsebehov
   Det finns ära och berömmelse att hämta ur tävlingssammanhang, att stå övers på prispallen som bevis på att man gjort rätt – även då man faktiskt inte har det. Även om man använt sig av oschyssta träningsmetoder och alla fula knep i världen kan man ändå vinna och få detta erkännande som “bäst ryttare”. Det är snarare till och med rätt vanligt att den ur hästperspektiv sämst vinner.
   Om en människa som vill glänsa och briljera börjar med frihetsdressyr finns det även där mycket stora chanser att få ära och berömmelse. Vad är väl en tävlingsrosett mot att få hästen att utföra en massa imponerande cirkuskonster? Om behållningen av inriktningen är att få flasha flådiga resultat börjar snart vägen dit att bli solkig. Även om man inte tävlar i frihetsdressyr kan det ändå bli tävlingsinriktat. Du ser någon utföra något och ger dig den på att du minsann också ska få din häst att göra det där. Inte för att det skulle vara roligare för hästen än en ridtur i skogen, utan för att det skulle höja din status.
2. Prestige i nakenhet
   Likaväl som det ligger prestige i att ha utrustning av de dyraste märkena och senaste modellerna, och att den som inte har det skambeläggs, så sprids det i frihetsdressyren en skambeläggning av att använda utrustning överhuvudtaget. Detta genom uttryck som “eftersom jag och min häst litar på varandra till 100% kan jag rida ut utan utrustning” eller “om hästen litar på människan/är rätt tränad, flyr den till människan och inte bort” etc.
   Att rida hästen “naken”, utan utrustning, i alla sammanhang blir ett bevis på en god relation, och att inte göra/kunna det blir ett bevis på dålig relation.
   Men likväl som att ett OS-guld bara är bevis på ekipagets prestation just där och då enligt just de domarna, inte hur träningen dit sett ut eller ens om det som premieras på en tävlingsbana faktiskt är god ridning utifrån andra kriterier, så kan man aldrig avgöra om det som visas upp i frihetsdressyren är bevis på god träning, psykiskt välmående häst, relation i full tillit eller inlärd hjälplöshet osv.
   Och, alla hästar är olika. Häst 1 kan tränas till att bli bombsäker medan Häst 2 alltid kommer reagera på förändringar. Att fly tillhör hästens natur generellt och vissa hästar specifikt om de har den flockrollen.
   En häst beter sig inte likadant varje gång som en programmerad maskin. Det finns alltid ett risktagande att beakta när vi är med en häst och det gäller att vara medveten om riskerna både med hästen och miljön utan att bli rädd och nojig. Att vifta bort riskerna med sitt goda hästkunnande, är att dumförklara sig själv. Då är du den där yrkeschauffören som kört samma väg tusen gånger, mer och mer okoncentrerat och vårdslöst, och gång 1001 ligger du inmosad i ett träd.

Kontentan? Fråga alltid dig själv om motivet innan du gör något – för vem och varför? Varför du plockar bort den remmen, är en lika relevant fråga som Varför du lägger till den remmen. Använd den utrustning som behövs i varje sammanhang, även om du alltid strävar efter att inte behöva den. Gör det som både du och hästen finner roligt och stimulerande, lägg inga måsten på varken dig eller hästen. Träna gärna frihetsdressyr och träna gärna utan utrustning, men även utan prestige, utan att skambelägga dig själv eller andra, och utan att göra saker för att vara cool.
En god relation är en god relation – den syns mest när ni inte tränar utan bara är tillsammans, för att sedan genomsyra allt ni gör i träningen, både varför du gör det och hur du gör det. En god relation är alltid långsiktig och värd så oändligt mycket mer än kortsiktiga resultat, prisrosetter och häftiga konster.
Sluta titta på “alla andra” – börja se din häst!