All posts by : Lina Zacha

Här kommer ett par filmer med klipp från min hästvardag. 🙂 En del sekvenser är samma och en del är olika.

https://youtu.be/ZSk31dPeCF8

https://youtu.be/vbsB1l-qGRw

Att sätta sig in i olika filosofier och träningsläror är inte det lättaste i en tid då det bara ploppar upp fler alternativ. Det är en djungel numera där var och varannan tränare har sitt eget koncept. På ett sätt kanske det var lättare förr, när en tränares koncept och system inte hade något direkt namn utan bara var knutet till tränarens person. Gillar man ”Svea Svenssons” sätt att tänka kring hästar och träning så tränar man för henne. Enkelt.
Men, även om det alltid funnits tränare som stuckit ut från mängden med kreativa upplägg så har det ändå funnits en grundstruktur som varit densamma. Man har tränat dressyr med ett visst tänk, hoppning med ett visst tänk, osv. Så är det inte idag. Det finns numera inget givet ”så här tränar du en häst, det här sättet är det enda som fungerar”, för människan har forskat vidare, provat nya saker, studerat hästen med nya infallsvinklar och därtill har vi mängder med nya önskemål om vad vi vill ha hästen till.
När hästen förlorade sin givna roll som färdmedel, jordbruksmaskin och stridsvapen fick han istället en given roll som sportredskap. Men tiderna fortsätter att förändras och numera finns ingen given roll för hästen i ditt liv. Det står dig fritt att välja vad just din anledning till ditt hästinnehav ska bottna i. Du behöver inte ens rida eller köra hästen, hästen kan fylla så många fler syften både för din skull och för sin egen.
Med fler alternativ på inriktningar kommer förstås även fler sätt att tänka kring hästhantering och träning. Natural Horsemanship fungerade länge som någon sorts paraplynamn för de sätt som skilde sig från det traditionella tänket, det som inte har något namn men som utgör norm för ridinstruktörsutbildningar, ridskolor etc. Än idag lever villfarelsen kvar att allt som uppfattas som alternativt är baserat på NH. Men grundfilosofin i NH utgår från ett hierarkiskt tänkande, att människan ska vara ledare över hästen och hästen ska visa underkastelse, samt att man tränar med ett ökande obehag tills hästen ger efter och då får eftergift.
Vid sidan om NH växer olika former av belöningsbaserad frihetsdressyr, där man utgår från t.ex klickerträning och inte ser relationen med hästen ur ett hierarkiskt perspektiv. Förvirrande nog går även många NH-tränare ut med att de tränar frihetsdressyr, så det finns många olika sätt att träna frihetsdressyr på.

Min resa
Mitt hästliv har alltid baserats på relationen till hästen. Jag växte upp i en familj där vi alla hade varsin häst. Vi red ut i skogen tillsammans och upplevde naturen med hästarna. De var våra vänner. Det blev konstigt när dressyrtränarna förespråkade våld och tvång, så efter en tid gick jag från ”det där vanliga” till NH, för jag trodde det skulle fördjupa kontakten och öka min förståelse. Jag plöjde böcker, filmer och gick på kurser, och jag trodde på det som lärdes ut; att den här filosofin var naturlig, att det var såhär hästarna kommunicerade med varandra. Men med tiden insåg jag att det de amerikanska tränarna sa, och det jag upplevde i praktiken med hästarna, var två helt olika bilder. Så jag lämnade NHn och följde hästarna.

Många följer NH för det överensstämmer med det de upplever som sant och riktigt. Jag säger inte att deras upplevelse är fel. En upplevelse kan aldrig vara fel, den är ju subjektiv. Jag förklarar bara mina upplevelser, vad jag kommit fram till, vad som känts sant och riktigt för mig.
Vi är många som lämnat diverse läror vi inte tror på och upplever att vi följer hästarna, men vi har givetvis funnit olika saker, för vi är olika människor. Därav uppkomsten av alla olika träningsläror. En del har snarlika namn men skiljer sig ändå åt, en del har olika namn men hade egentligen kunnat vara samma om grundarna gått ihop.

Autentisk Hästkommunikation™
Under flera år hade jag inget specifikt namn på det jag kommit fram till.  Jag marknadsförde det som hästkommunikation eftersom ”alla andra” utgick från horsemanship, men när fler började anamma det för att marknadsföra NH och liknande inriktningar kände jag att jag behövde ett eget namn på det jag gjorde. Så för några år sedan satte jag ett namn på mitt koncept. Jag gick igenom mängder med namn, många av dem var redan upptagna, andra beskrev bara delar av det jag stod för.
Autentisk Hästkommunikation™, är vad det blev, för det uttrycker helheten.
Men även om det är ett bra namn, behöver det ändå förklaras.

• Autentisk Hästkommunikation™ utgår från att hästflocken är det optimala samarbetet – inte en plattform för ständig inbördes konkurrens.
• Hästar och människor söker tillitsbaserade relationer. Därför bör relationen alltid sättas före träningen. Relationen är basen, träningen är de aktiviteter vi gör tillsammans.
• Hästar och människor är i grunden autentiska. Samhällets prägling har gjort att de flesta människor lämnat sin autentiska kärna, och genom våra konstlade beteenden tränar vi hästen till att göra detsamma, med resultatet att hästen beter sig obalanserat, har svårt att fungera med andra hästar, stänger av, endast svarar med inlärda beteenden, osv.
• Hästen hjälper oss i vår personliga utveckling. Genom att öka vår känsla, sensibilitet, närvaro i nuet, kroppskännedom etc kommer vi närmare hästen i och med att vi agerar autentiskt. I det autentiska finns en grundton för allt levande, en kontaktyta hjärta till hjärta, känsla till känsla.
• Hästen är en tänkande, kännande individ med egna intressen. Jag vill inte utnyttja hästen för mina egna egoistiska syften. I allt vi gör, är det Vi som är det centrala, inte Jag. Det finns ingen mening i att träna på något som bara jag vill, eller som bara hästen vill. Vad har vi för gemensamma intressen, ambitioner, önskningar om vad livet ska innehålla?
• Om det autentiska är grunden, spelar det inte så stor roll vad vi utövar för aktivitet. I allt du vill göra tillsammans med hästen, finns det en fysisk balans att finna som ger hållbarhet och kvalitét, en autentisk kontakt att bygga på. Att vara autentisk handlar inte om att sitta i hagen och meditera hela dagen, utan att ta med sig det autentiska varandet in i allt görande.
• I samarbetet blir 1+1 så oändligt mycket mer än 2. Om jag som människa ska styra och bestämma all träning, kommer hästen bara bli så bra som jag är. Om jag istället skapar träningen tillsammans med hästen, kommer vi båda två att växa genom varandras input och kreativitet. Tillsammans kan vi skapa sådant ingen av oss kunde från början!

Vad innebär det att kommunicera autentiskt?
Det finns många som grundar sin lära i samarbete, lekfullhet, belöning osv. Autentisk Hästkommunikation™ utmärker sig genom att inte enbart vara en träningslära, utan utgå från kommunikation och relation. Det innebär att jag i första hand inte vill träna hästen och lära honom saker på kommando. Det kommer i andra hand. I första hand vill jag ha en relation baserad på den autentiska kommunikationen; vem jag verkligen är och vem hästen verkligen är, när vi inte presterar. Vad är grunden i vår ”flock”? Vilka insikter kan jag bidra med som får hästen att växa? Vilka insikter bidrar hästen med som får mig att växa?
Jag jobbar med en kommunikation som inte enbart är kroppsspråk, utan omfamnar helheten. Vad jag tänker, vad jag känner, min sinnesstämning, min energi, min intuition, min intention. Hela jag måste få vara med, hela jag behöver vara medveten och närvarande. Först då kan jag nå hela hästen. Först då känner hästen igen sig i mig; när vi båda är autentiska.
Ju mer i kontakt med mig själv – hela mig – jag är, desto mer kan jag känna in från hästen. Vad hästen tänker, känner, hans sinnesstämning, energi, intuition, intention.
Men, det finns inte bara mitt sätt att göra det här på. Vi alla känner och upplever saker på olika sätt. Person A har lätt för att tänka i bilder och få in tankebilder från djur. Person B går på känsla och intuition, uppfattar energispår. Person C kommunicerar medialt via andliga guider. Person D pratar på och bara ”säger det som kommer” , information som inte är formad av tanken först utan som fångas upp och ges ut i ord direkt. Person E gör detsamma men genom skrift. Person F bara är i nuet och bara gör, utan att alls sätta ord på informationen eller känslan.
Och så vidare och så vidare… Det finns inte en metod du måste lära dig. Det som finns, är ett autentiskt Du där under ytan, som du kan återfå kontakten med och vidareutveckla. Bli den bästa versionen av dig själv!

Vad kan Autentisk Hästkommunikation™ tillföra i ditt hästliv?
Jag har elever som rider dressyr, western, hoppning, akademiskt, islandshäst, elever som inte har någon inriktning, elever som inte rider alls, elever som tävlar, elever som själva är instruktörer och tränare…
Det finns en autentisk grund att finna i allt, om vi alltid utgår från relationen och den fysiska hållbarheten.

Om du bor i närheten, så prova gärna mig och mitt koncept på en lektion. Annars rekommenderar jag att gå med i Lina Zachas Onlineskola, eftersom du då får hela den filosofiska såväl som praktiska grunden i form av hemstudier, att sätta dig in i bit för bit och i lugn och ro känna in det väsentliga – Vad är autentiskt för Dig?
Klicka här för att läsa mer på hemsidan

1. Umgås med din häst istället för stallkompisarna
Efter att ha stått i några inackorderingsstall har jag noterat att det är mer regel än undantag att hästmänniskor ägnar tiden då de gör i ordning hästen inför ridpasset åt att prata med stallkompisarna. Ofta med höga röster då man står en bit ifrån varandra och borstar varsin häst. De pratar nonstop, ofta om något negativt som hänt under dagen. Sedan leder de ut sin häst till ridbanan och förväntar sig ett himmelskt pass, och kan inte alls förstå varför hästen inte är med dem.
Bryt den här rutinen! Ägna hästen all uppmärksamhet när du borstar. Prata med honom om din dag, hur du känner dig, vad du har planerat att ni ska träna på. Känn in hans dagsform. Ni blir inte ett ekipage i det ögonblick du sitter upp, kontaktytan läggs långt tidigare än så. Naturligtvis får du kommunicera även med stallkompisarna, men undvik att göra det mer än med din häst, när du är med din häst.

2.Tillbringa tid med flocken i hagen.
Om du vill vara en del av flocken, behöver du vara en del av flocken. Delta i hästarnas dagliga liv och rytm. Hästarna bygger sina relationer på närhet och närvaro, så stäng av mobilen, lämna grimman i stallet och bara häng med hästarna. Även om du bara har en kvart ”över”, så använd den kvarten till livet i hagen. Kanske kan du införa en daglig rutin att meditera en stund i hagen varje dag, det kommer ge en otrolig effekt även i ditt övriga liv.

3. Ta minst en promenad med hästen i veckan
Att lägga in skrittpass är en ofta förbisedd del av träningen, men mycket viktigare än vad det känns som då det rensar slaggprodukter och stärker upp hela kroppen. Hästen är gjord för att skritta långa sträckor. Utnyttja passet till att stärka relationen ytterligare genom att gå med istället för att rida. Du själv får motion, hästen får röra sig friare utan ryttarvikt, och ni utövar en naturlig flockaktivitet: att vandra tillsammans. Hundmänniskor vet hur viktiga promenaderna är för att stärka flockkänslan och detsamma gäller hästflocken.

4. Sluta bestraffa hästen
Ingen relation har någonsin blivit bättre av hierarki och bestraffningar. Tänk inte att du alltid ska bestämma och att hästen ska lyda blint, för hur roligt är det egentligen att vara med en sådan person? De beteenden du upplever som negativa hos hästen är bara budbärare, de ger dig information om något. Hitta orsaken till den informationen och hjälp hästen att lösa det.
Sätt rättvisa gränser. Ignorera om hästen gör misstag- det gör vi alla eftersom det tillhör inlärningen. Förstärk minsta lilla steg i rätt riktning, beröm småsaker och peppa hästen till att bli den bästa versionen av sig själv.

5. Gör något nytt tillsammans
Att bara träna på samma saker får både träningen och relationen att stagnera. Tänk på att träning är utveckling och utveckling är att uppleva. Tänd ny eld i er kreativitet genom att stimulera era sinnen. Åk iväg till en ny miljö, ta en lektion med en instruktör från en annan inriktning, hämta inspiration från en bok eller Youtube, eller byt övningstips med stallkompisarna.

6. Släpp på kraven
I all träning och sport är det lätt att hamna i för mycket prestationstänkande. Du känner säkert till att vila är viktigt för återhämtning, minska skador och främjar inlärningen. Men även själva träningen behöver utföras med dynamik. Ibland behöver vi intensiva koncentrerade pass, men om vi bara har sådana pass blir det oftast en omvänd effekt. Hästen börjar bli tungriden, du fastnar i invanda mönster av hur träningen ska gå till och både du och hästen hamnar i spänning för att ni kämpar för mycket för resultaten. Glöm aldrig bort att leka! Leken är den naturliga inlärningsformen, så om du och hästen har roligt kommer allting att flyta på mycket bättre. Viktigast av allt – om du släpper kraven så släpper du också fram hästens kreativitet. Låt hästen välja väg nästa gång ni är i skogen, lägg ut roliga bomövningar på ridbanan, rid ett lättsamt travpass på lång tygel – hitta en form för avslappning som passar just dig och din häst och som skiljer sig från den utbildande träningen.

7. Ta med dig hjärtat i allt du gör
Hästar är otroligt känsliga för sinnesstämningar och energier. Många hästmänniskor har känt av den negativa effekten av det, t.ex. den lättlastade hästen som vägrar kliva ombord när ägaren har en tid att passa. Men börja använda det till din fördel! Låt hästen bli din mentor i att tänka positivt, behålla lugnet, vara närvarande i nuet och känna tacksamhet varje stund du får tillbringa med din häst. Släpp den självkritiska rösten som surrar i ditt huvud, släpp vardagsstressen, släpp det andra människor sagt som gjort dig upprörd, släpp frustrationen över att ni fortfarande inte kommit vidare med den där dressyrrörelsen eller att senaste hoppträningen blev skit. Byt ut allt detta mot att i varje stund bara älska din häst, älska dig själv, älska det ni gör. Låt hjärtat få äga stallet och hagen och ridbanan och skogen!

Efter en dag med träningar brukar jag se tillbaka och studera den röda tråden. Trots den otroliga mångfalden hos mina elever, både vad det gäller raser, träningsinriktning och hästvana, så brukar det skönjas ett tema genom de olika privatlektionerna. Ett tema som inte är planerat från början utan som uppenbarar sig först på slutet när man kan studera vad alla hade gemensamt. Den gemensamma nämnaren för den här helgens träningar var Motstånd, vilket har varit jätteintressant för det är så långt mer komplext än vad man kanske först tänker.
Å ena sidan så brukar jag uttrycka mig om motstånd som något negativt, något vi behöver undvika. Men helgens elever och hästar har visat på långt fler betydelser och för mig vidgat ordets innebörd.

Ekipage A
Här hade vi en ung häst utan vare sig kondis eller bjudning. När vi började titta på den biten fann vi att bekvämligheten även smittat matte. Hur höjer vi vår energinivå utan att fastna i ett ständigt drivande? Hur jobbar vi oss ur ett motstånd utan att skapa ännu mer motstånd?
Framåtbjudning är i sig uppdelad i två energier som behöver samverka: den drivna – den som tar tag i saker och säger ”nu kör vi!” med en självklarhet, som eldar på och pushar och skapar energi. Och den ivägsläppande – den som ser till att ingen handbroms ligger i, den som tillåter energin att springa iväg, den som inte samtidigt försöker kontrollera hur och var utan som främjar genomsläpplighet.
När vi inte upplever något som helst motstånd i energin i ridningen, innebär det oftast att både häst och ryttare ansvarar för framåtbjudningen och växlar de både energierna mellan sig. Ryttaren tillför driv i hästen, hästen låter ryttaren sätta drivet och använder sig av energin utan motstånd. Hästen driver, ryttaren tillåter hästen att ha energi utan motstånd.

Ekipage B
En annan ung häst vars matte ville ha bättre kontakt från marken. Hästen ville gärna krypa upp i famnen och bita i kläder, händer, armar… Både undersökande naffsningar och irriterade nyp. Första frågan är: Varför? Vilka av hans behov är inte tillgodosedda? Var kommer osäkerheten ifrån och vad behöver han för att känna sig trygg?
Här behöver vi jobba med motstånd i den positiva formen. Att kunna säga nej och sätta gränser. Men i detta finns många fallgropar. Ett nej är inte bara ett nej. Ett nej kan vara uttryckt för att förminska den andre, det kan vara uttryck för rädsla, maktbehov, det kan förpacka den andre i en för liten låda där han antingen tynar bort eller exploderar för att ta sig ut. Ett nej kan verka bortstötande, hämma närheten i relationen, göra kontaktytan kall.
För att få en positiv effekt av nej och gränssättning, i det här fallet få hästen att stå ett par meter ifrån oss, behöver vi tänka igenom syftet med vårt nej. Istället för ett nej som bestraffar hästen och bestämmer vad han får eller inte får göra, skapa ett nej som utgår från dig själv. Säg nej för att du inte känner dig bekväm, för att du vill ha mer space. Då kommer du att upptäcka att du troligen behöver jobba med din egen känsla inombords, ditt egenvärde, ditt självförtroende, och först när din inre känsla är klar kommer du kunna ge ett nej som hästen finner trygghet i.

Ekipage C
En del hästar behöver vi stryka medhårs utan att för den sakens skull utplåna oss själva i relationen. Här har vi ett sto som varje gång vi berättar att hon är duktig, svarar att det visste hon ju redan. Hon är duktig precis hela tiden. Hon är vetgirig och älskar att träna, men hon gör aldrig aldrig fel. Hon behöver inte heller bli bättre, för det kan man ju inte bli när man redan är bäst. Hon är aldrig sur, aldrig ”Lilla My”, hon är bara en Pippi Långstrump.
Här gäller det att vara bestämd i form av lugn. Om matte också går upp i energi eller tappar fokus så krackelerar allt. En häst som är än här, än där, och inte mottaglig för kritik, och som tröttnar så snart hon själv tycker att hon genomfört en övning, är verkligen en balansträning. Koncentration hos matte, taktfasthet i steget, egen kroppsmedvetenhet – och så krackelerar hästen. Krabbar iväg i sidled bort från matte och tanken är i tio delar. Om igen. Koncentration hos matte, taktfasthet i steget, egen kroppsmedvetenhet, en halv volt – och så krackelerar hästen.
Om igen. Slutligen en jättefin volt och tillbaka till spåret och halt. Hurra!

Ekipage D
En ung ryttare med världens mjukaste händer och en slug ponny som gärna kör sitt eget race. Deras relation och ridning har tagit stora steg framåt. Var gång matte vågar vara bestämd och upptäcker att hon i det fortfarande kan vara snäll, så ställer ponnyn upp och ger henne mer bestämmanderätt. Från rusningar till att idag kunna rida på lång tygel i traven, samma tempo hela tiden, fina serpentinbågar tre steg in och tre steg ut längs med långsidorna.
Det är läge att börja jobba med ponnyns form. På lång tygel är halsen spänd och strävar uppåt. Ska vi börja jobba med bakbenen? Nej, vi behöver avslappning först. Vi behöver en lång tygel som indikerar framåt neråt och avslappning istället för uppåt med underhals. Vi behöver en ryttarhand som fortsätter vara sådär underbart mjuk men som samtidigt kan ge en konkret signal. Ingen dragande signal, utan ett trygg famn att kunna forma fram hästen till, liknande att kunna behålla vattnet i en kupad hand istället för att det rinner ut mellan fingrarna.
Först stillastående. Hur mycket tygelkontakt behöver du skapa innan du får ett svar från hästen? Direkt när hästen inte spänner emot utan följer tygeln släpper vi ut och ger full eftergift, slak tygel. När det fungerar här, gör vi om det i skritten. Det tar en stund att komma ur en gråzon där ryttaren inte vågar ta eller behålla och hästen blivit van vid att gå med lite motstånd i munnen utan att ge respons. Men när det väl lossnade gick det fort. Mindre och mindre tygelkontakt behövs, längre och längre stunder med bibehållen avslappning på slak tygel. Aldrig dragande, bara hållande, inväntande en eftergift från hästen som möts av full eftergift från ryttaren. Inte helt stumt och inte för stora plockrörelser. Skapa vibration inne i handflatan istället för att plocka genom handleden.
I slutet av passet överförde vi den nya kunskapen till traven. Mycket nöjd ponny.

Ekipage E
En häst som är lugn, gosig och bara funkar i allt. Inte kan det väl finnas motstånd där? Om man är van vid att människan säger åt en vad man ska göra, så finns det ett motstånd i att tänka själv. Från marken tränade vi på att starta med människan vid eller bakom bogen, istället för att leda framför hästen. En lätt smackning, hästen fortsätter stå still. Om vi ökar trycket eller går tillbaka till en fungerande position framför hästen så får vi det fysiska resultatet vi sökte: hästen börjar skritta. Men vi har inte förändrat något, bara hamnat i ett läge då vi måste fortsätta öka trycket/kravet eller fortsätta gå före. När vi är agerande, när vi själva rör oss och ger en bestämd signal, så missar vi också att ta in information. Vi är fullt upptagna med att ge ut information. Om vi istället tillåter oss själva och hästen att experimentera, vad händer då? Vi står bakom bogen, ger hästen förslaget att gå framåt. Ingenting händer fysiskt, hästen står still. Men vad händer på insidan? När vi själva studerar, intar information istället för att informera, ser vi att han tänker. Han lutar över lite trevande på ena hoven. Försöker tolka det subtila. Är det verkligen menat till honom? Vad händer om han gör fel? Till slut vågar han prova, får mycket beröm. Vi gör en ny halt, provar igen. Han står still, men vad händer på insidan, vad syns i hans öga? Ingenting. Dörren stängd, tankeverksamhet noll, disträ-gardinen nedfälld. Vi knackar på hans mage eller skapar ljud mot våra egna kläder. Inte för att bestämma utan för att återfå uppmärksamhet. Nytt förslag om att gå fram. Han står still, men han tänker, och sen går han.
Ett pass med tillsynes ”ingenting” men som, om matte fortsätter, kommer att förändra allt. Vem är han egentligen, den där killen bakom den intränade lydigheten? Vad kommer han att kunna skapa, när han börjar tänka själv?
Vilken stolthet och kapacitet finns, hos en häst som till sist vågar uttrycka sig?

Ekipage F
Kan man göra om Parellis 7 games till att bli autentiska? Matte kände att de tråkade ut hästen och hon kom inte vidare. Allt fungerade men det gav ändå ingen effekt i nästa träningssammanhang. Vad händer när vi istället för att ta, börjar studera vad hästen är villig att ge? Det här passet tillbringade vi backandes. Inte hästen utan jag och matte. Vi bjöd in och bjöd in och bjöd in. Det unga stoet följde med men inte helhjärtat. Höll gärna lite distans i sidled, utåtställd men tittade på oss under luggen. Hade hon inte varit tamhäst hade hon visat sitt flyktbehov tydligare än så. Det är så lätt att förringa ett sådant motstånd. Bara att dra i repet eller säga till hästen vad hon ska göra, vad hon förväntas göra, för att vi säger det – inte för att hon vill det, inte för att hon känner tillit utan för att andra människor har intalat oss att vi har rätt att bestämma – att vi måste bestämma, annars tar hästen över. Däri ligger allt negativt motståndstänkande, det som bryter ner relationer istället för att bygga upp, det som skapar hierarki istället för samarbete. Min rätt kontra din rätt. Om du får växa betyder det att jag krymper. Om du är stolt och självtänkande blir du ett hot mot mig. Eller? Nej! I en hållbar relation behöver båda få vara stolta och självtänkande, vi växer tillsammans i samarbete – vi konkurrerar inte med varandra.
Om vi har tålamodet att vänta in hästen, om vi har den emotionella orken att vänta på att få något istället för att ta det – vi vill trots allt bli älskade av våra djur, eller hur? Det är emotionellt jobbigt att känna att hästen inte är redo att ge det vi hoppas att vi förtjänar, men vi kan bara påverka det genom att vänta och genom att själva ge. Så fort vi börjar ta så kommer hästen ge ännu mindre, tilliten sänks. – Om vi har tålamodet och modet att vänta, våga vara sårbara i vår väntan, så kommer vi få saker vi aldrig trodde var möjliga.
Hur gick det nu med 7 games? Vi utvecklade friendly game till mer love game, att inte bara stryka över hästen utan att ge kärlek genom händerna, känna i hjärtat vilken fantastisk hästen det här är. Vi bad hästen flytta bakdel med vår intention och känsla och lät henne själv utforska vad vi menade. Vi upptäckte effekten av hur vi vinklade axeln – en bakåtvinklad främre axel eller en framåtvinklad gav olika svar. Vi bad hästen flytta framdelen och kände in på vilket sätt och i vilken vinkel vi behövde lägga trycket med vår egen kropp, utan att röra vid hästen, för att processen skulle starta i hästen och resultera i ett par steg. Men framförallt så tränade vi oss själva i att inte flytta på henne. Nån liten flytt här och där, men utan att det blev tjatigt eller bortstötande eller mobbande. Vi vill inte att hästen ska känna att hon inte får stå någonstans. Så mest bjöd vi in och bjöd in och bjöd in. Och mer och mer motstånd försvann.

Ekipage G
Sitsträning. Det innebär alltid att jobba med motstånd, för vi har alltid ett motstånd i kroppen någonstans. Fysisk stelhet och mentala spärrar. Hitta känslan. Känner ryttaren hästens bakben genom sadeln? Ja. Kan höfterna följa med i den rörelsen? Nja. Vilken rörelse känns svår, när vi upptäcker att hästens rygg och mage rör sig bakåt, framåt, uppåt, neråt, vänster, höger? Genast var det inte längre så lätt att bara skritta på lång tygel. Vi hjälper inte kroppen med att säga åt den, vi behöver ta bort motståndet och skapa tillåtelse, så att kroppen själv gör. Uppmjukande övningar leder till upptäckten att den ena höften har det jobbigare än den andra. Och varför får vi ett motstånd i den ena överarmen? Efter en stunds uppmjukande (asjobbigt är det!) har kroppen ändrat uppfattning om hästens rörelser. Det går ju faktiskt att följa med, utan att behöva operera in fler leder. Nu har vi rörelse där vi behöver, och med en enkel (…) magövning har vi stabilitet. Men vad sitter vi på? Har allt fokus på att följa med och känna med höfter och sittben gjort att vi råkat komma lite väl långt ner i sadeln? Jo kanske. Vad kan vi annars sitta på, om vi inte lägger tyngd i sätet utan vill ha lite luft därunder? Innerlåren vill gärna vara med, men de ville vara med lite för mycket för nu försvann rörligheten istället. Hur kan vi få både och? Axlarna sköter sig ju, händerna tänker inte hjälpa till med balansen (det här är en ovanlig ryttare!) men vad har fötterna att säga om saken? Benens baksida tycker om att korta sig uppåt men vi vill inte heller hamna i ett spjärn neråt. Vi provar att strunta i uppåt neråt och istället tänka vänster höger. Roterar ut hälarna, låter hela skänkeln följa med. Klick! Den svaga antydan till stolsits försvann, innerlåren bär men klämmer inte, lätthet i sätet, rörliga höfter, stabil mage. Vid det här laget är den tappra ryttarinnan tämligen mör och allt bortarbetat motstånd lär kännas många gånger om i ett par dagar framöver. Jag säger som en kirurg jag läste om en gång: ”Tyvärr dog patienten, men operationen blev mycket lyckad!”

Vi kan inte prata om en djupare kontakt med hästen, utan att beröra det själsliga, andliga, spirituella. Det är ord som en del människor har svårt för att greppa, eller som kommit att betyda något konstigt som inte handlar om en själv.  Det saknas självupplevda referenser. En del människor kanske finner den andliga aspekten av vår existens i en religion, men hästarna har ingen religion. Deras andlighet, den naturliga andligheten som jag vill belysa, bara är. Den andligheten har inga konstlade attribut, den är autentisk och oskiljaktig från livet.

Det är inte lätt att vara människa, ständigt omgivna av en artificiell värld som pockar på vår uppmärksamhet och distraherar oss från att vara närvarande i nuet. Motsatsen till vårt ständiga intag av mediebrus, måsten och stress, är mindfulness. Om vi börjar ägna oss åt fördjupad stillhet och varande, t.ex. genom meditation och yoga eller liknande träningsformer, så möter vi också vår andlighet. Inte utanför oss själva som något som är separerat från oss, utan i oss själva. Jag har inte träffat eller ens hört om någon, som ägnat sig åt regelbunden meditation en längre tid utan att ha upplevt sin andlighet, även bland de som tidigare inte haft några självupplevda referenser.

Till skillnad från de flesta andra faktorer i vår omgivning som gör sitt bästa för att öka vår stress och distraktion, så finns det någon som gör sitt bästa för att göra dig uppmärksam här och nu i stunden. Hästen.
När du släpper ut surret ur huvudet och blir medveten i nuet, når du inte bara din andlighet. Du når även hästen, för det är i det här tillståndet han har väntat på dig hela tiden. Det är här du är, när du blir ett med hästen och flow uppstår i ridningen. Det är här du är, när du känner hur hästen enkelt och precist följer din tanke utan minsta motstånd.

På mina kurser är inte att bli ett med hästen en utopi – det är där vi börjar, det är så vi skapar kontakt och autentisk kommunikation att bygga vidare på. Vill du vara med? Börja gärna med onlinekursen! Då får du hela teoridelen, diskussioner på nätet med mig och de andra deltagarna och en mycket god start till att börja själv.
Klicka här för att läsa mer och anmäla dig.
Nästa startdag på onlinekursen är 26 Oktober. Vi ses!

Jag har funderat länge på varför dominans, lydnad och manipulation av hästar har kunnat bli så självklart. Det är så man ska handskas med hästar, vi är fortfarande väldigt få som ifrågasätter det. I mina iakttagelser och jämförelser har jag funnit många svar, t.ex. för att det ser så även inom andra områden. Men varför? Varför anses det ok att kontrollera och kuva en annan individ?  Jag tror svaret är skrämmande simpelt – För att det fungerar.
För att man genom detta kan uppnå resultat som ser bra ut. Det ser ut att fungera. Hästen lyder ju. Varför ändra på det?
Om jag vill ändra någon annans beteende och jag lyckas, då fungerar ju min metod. Eller?

Vi är alla så vana vid att djur ska lyda människan. Djur står under människan. Om djuret säger ifrån är det trots och ska bestraffas. Djuret äger inte rätten till sin egen kropp. Djuret äger inte rätten att uttrycka sig. Människan äger djuret.

Det var dock inte alltför länge sedan som kvinnan var en ägodel. När allt som vi berövar djuren idag, berövades oss då. Vår rätt att uttrycka oss, kunna vara glad och sprallig utan att det anses som opassande, och säga ifrån utan bestraffning. Rätten till vår egen kropp. Rätten att inte bli insatt i ett hierarkiskt system utan möjlighet att ta sig ut – är du foglig går du emot dig själv, protesterar du anses du utmanande.

Problemet som jag ser det är att olika grupper kan flytta sig något i hierarkin, men systemet är ändå kvar. Kvinnor har det långt bättre idag men eftersom systemet i sig egentligen inte ändrats kan vi inte nå hela vägen fram. Det finns alltid en skala. Och när vi lever inuti systemet, är det så svårt att se det, och så lätt att bara föra det vidare – för det vi har i vår vardag blir till självklarheter. Vi lär barnen både genom hur vi beter oss mot dem, hur vi beter oss mot djur och hur vi uppmanar barn att bete sig mot djur.

Men inuti systemet kan vi göra skillnad! Det krävs att vi medvetandegör och ifrågasätter precis allt, att vi inte tar något som självklart. Trots vårt ägande av hästen på pappret, trots att hästarna behöver förvaras på begränsade ytor av samhällsmässiga skäl, eller att skydda oss båda från olyckor, så finns det så mycket innanför den ramen som vi kan rasera och bygga om. Det finns så mycket vi kan göra tillsammans med hästen, det finns så mycket som hästen kan lära oss om.

Varför byta ut dominans, lydnad och manipulation till samarbete, kommunikation och tillåtelse?
FÖR ATT DET FUNGERAR!!!

Nu har det diskuterats ett tag hur vi bör träna hästar. Vilka metoder är vettiga för att få dem att göra det vi vill? Ska vi vara en ledare, kan vi vara en ledare? Ska vi motivera med ökat tryck kontra eftergift? Skarpare utrustning som ger oss ett fysiskt övertag? Klickerträning eller annan belöningsbaserad positiv förstärkning? Ska våra signaler komma från ett rep, ett spö, ett handtecken eller verbala kommandon?

Vad ska vi träna förresten? Ska vi träna inför tävling? Eller som om vi skulle tävla fast bara för att det är kul att träna, inte med tävlingen som mål? Vilken inriktning attraherar oss och varför just den? När vi uppnått våra mål, både små och stora, vad händer då?

Jag har provat de flesta träningsformer genom åren, både gällande inriktningar och metoder. Det ligger absolut en tjusning i att träna för att utvecklas, att göra saker bättre och bättre, och genom detta förstå orsak och verkan både på kort sikt och på lång. Man lär känna både sin egen kropp och hästens, våra individuella behov vid inlärning osv.
Men sen då?
När jag hade tagit mig till att vara en av de bästa nationellt i mina tävlingsgrenar så kände jag hur all lust att tävla bara rann av. Inte för att jag ens hade som mål att bli bäst, jag är ingen tävlingsmänniska och hade jag varit det hade jag såklart fortsatt till högre och högre nivåer som de andra gjorde, utan för att jag kände att det inte tillförde mig och mina hästar något mer. Vi kunde utföra alla de där momenten på en för den tiden hög nivå, men sen då?
En viss nivå av träning främjar vår vardag. Vi blir mer kroppsmedvetna, kan vända hur som helst i skogen, gymnastisera mer komplett etc. Men någonstans på de högre nivåerna av prestation börjar det gå åt andra hållet, när momenten blir så spetsade att de blir rent skadliga fysiskt eller mentalt eller båda delar. Detta oavsett om prestationen ligger i tävlingsmoment eller avancerade nummer av frihetsdressyr – där friheten har ersatts med superlydnad eller där tricken är påfrestande för hästens kropp.

Så min fundering sedan en tid tillbaka är inte hur vi ska träna hästen, utan Varför.
Min främsta drivkraft till detta ifrågasättande av hästsport är att hästen inte förstår människans träningsmål. Många hästar jag pratat med uttrycker en stark förvirring gällande träning. Från hästens perspektiv är vår träning av dem ett tillfälle att dela gemenskap i rörelse. Vi smälter samman till en enhet och kan använda detta till att upptäcka saker i oss själva; våra styrkor såväl som låsningar. Så när en häst som söker sammansmältning möter en ryttare som är i emotionell obalans, uppstår mängder med låsningar, motstånd och konflikter där människan blir frustrerad över att hästen inte lyder utan att inse att hästen följer människans energi.

Jag vill aldrig mer träna en häst. Det här är komplext förstås, för å ena sidan har jag aldrig varit en tränare som bara velat ha lydnad, men å andra sidan har jag under mina tidiga verksamhetsår varit intrasslad i NH-lärans dominanspropaganda. Det har jag lämnat sedan en lång tid tillbaka och ju fler inlärda mönster jag skalat bort, ju mer autentisk jag tillåter mig att vara, desto starkare blir viljan att kommunicera, inspirera, guida och viktigast av allt; bli inspirerad och guidad av hästen. Därmed inte sagt att vi inte motionerar tillsammans, för det gör vi varje dag utöver att umgås stillastående. Både hästar och människor har stort rörelsebehov, blir vi för stilla hamnar vi i stagnation och mår dåligt både psykiskt och fysiskt.  Så tillsammans tränar vi självbärighet uppsuttet och från marken, har roligt med bommar, njuter av naturen och hittar på olika konster.
Jag tränar inte hästen, vi tränar tillsammans. Vi peppar, guidar och tipsar varandra som vilka träningskompisar som helst.

Läs även det här inlägget från en av mina fina onlinekursdeltagare: Nånting fattas mig

En dag i April för 15 år sedan besökte jag och mina föräldrar ett quarterstuteri. De hade fått ett stoföl bara en vecka innan. Mina föräldrar föll för henne och köpet var ett faktum. Jag såg på den lilla fölungen som nöjt låg utsträckt i halmen, och tänkte hur fantastiskt det var att hon en dag skulle vara en vuxen ridhäst.
Det fanns såklart fler hästar på gården och jag tog en promenad bland hagarna för att hälsa på dem. I en av hagarna gick det två ettåringar, ett sto och en hingst. Den palominofärgade hingsten var först fram till mig, och jag kliade honom en stund på halsen medan jag tänkte att jag en dag skulle vilja ha en häst med den färgen. Han njöt i fulla drag och jag log åt hans talande överläpp.
Sen la jag handen på stoets manke, och det var som om jag hade fått en elstöt, fast tvärtom. Jag sögs fast. Det var inte tal om en magkänsla, det kändes i hela kroppen. Det här var min häst!
Jag visste inte att hon fattades mig förrän jag träffade henne, men när jag stod där med handen på hennes hals blev allt så självklart. Ett djupt själsligt band genom flera reinkarnationer knöts på nytt samman igen, som ett skosnöre.
Sedan dess har vi bott på många olika platser, jag och min Tiger, från Hälsingland till Skåne. Nu är vi lustigt nog tillbaka där allt började. Två km från nuvarande stall ligger gården där Tiger föddes, gården där vi möttes första gången. Idag gick vi dit.
Uppfödaren har flyttat därifrån men gården ligger mitt i byn så vi kunde stå på gatan och titta in över gårdsplanen. Tiger spetsade öronen, tuggade och funderade. Hon var helt klart fascinerad över att få återse sitt föräldrahem såhär många år senare. Minnen rullades upp. Allting hade känts så mycket större på den tiden. Efter det hade istället världen blivit större. Världen var så mycket mer än en gård. Och nu stod vi här som två resenärer från världen och tittade in, tittade tillbaka, som genom ett tidshål. Jag la handen på Tigers manke. Den är lite högre upp nu än när hon var åring. Hon blickade ut bort mot hagarna en sista gång, innan vi gick hem.